''Frusna konflikter” förblir olösta ett tag till


Av: Agata Szymanska

2013-05-06 |

De så kallade frusna konflikterna på Europas granngård utmanar ständigt den europeiska säkerheten. Medlingen i dessa konflikter försvåras av att områdena präglas av ett ”icke-erkännande”. Vad kan vi göra för att stödja en fredlig utveckling i områden som Nagorno-Karabach, Abchazien och Transnistrien?

Detta var en av de frågor som ställdes under ett seminarium på Utrikespolitiska institutet om de olösta konflikterna i Europa. En av talarna på seminariet , Martin Hagström, gruppchef för Österopaenheten på Utrikesdepartementet, poängterade att dessa konfliktdrabbade områden inte befinner sig på Europas granngård utan  ska ses som en del av Europa. Om det är lika självklart för de övriga EU-länderna kan diskuteras.

Östliga partnerskapet, initierat av Sverige och Polen, riktar sig mot de sex länder i öst som närmast gränsar till EU, däribland Moldavien, Georgien, Azerbajdzjan och Armenien, och ska ses som ett uttryck för ett officiellt EU-engagemang i dessa länder. Men ett EU-medlemskap finns än så länge inte med i perspektivet för något av de sex länderna och Martin Hagström medger att ett sådant närmande hade inneburit ett mycket större ansvar och krav på att göra något åt de frusna konflikterna.

Partnerskapet ska istället fungera som en kanal där politisk associering och ekonomisk integrering är målet. Förhoppningsvis kan det även bidra till informell medling mellan parterna när man tvingar dessa att delta i gemensamma samtal kring annat än konflikterna. Men den inofficiella medlingen går trögt och inte nödvändigtvis åt rätt håll.

Torgny Hinnemo, tidigare journalist på Svenska Dagbladet, upplyste publiken om att Azerbajdzjans inköp av krigsmateriel har ökat lavinartat sedan 2005 och hör tätt ihop med landets intäkter från oljefyndigheterna. Borde det här ses som starka varningssignaler på att Azerbajdzjan rustar  för ett krig mot Nagorno-Karabach? Det finns inga enkla svar på den frågan, men skulle strider åter blossa upp kan de bli riktigt blodiga.

Sverige saknar för närvarande en strategi för den här typen av sammandrabbningar. Martin Hagström sade att om det absolut värsta skulle inträffa får man förlita sig på att övriga EU-stater förmår att agera. Han påminde publiken om utvecklingen i Georgien 2008 där EU trots allt lyckades spela en tydlig roll.  

Komplexa samhällen

Torgny Hinnemo gjorde tydligt att vi som externa aktörer oftast tenderar att definiera dessa konflikter utifrån ett geopolitiskt perspektiv där både Ryssland, Nato och Turkiet ges mycket utrymme. Men konflikterna ska ses som en lök, menade han. Om geopolitiken är det yttersta skalet  finns kärnan i konflikten hos människorna på plats.

Även om konflikterna yttrar sig på lokal nivå, verkar den gängse uppfattningen hos människorna där vara att det är EU som är den verkliga fredsmäklaren. Torgny Hinnemo menar att okunskapen kring EU som aktör är utbredd, och övertron på unionens handlingsförmåga passiviserar till viss del de lokala fredsinitiativen. Därför är det viktigt att informera människorna om vad EU egentligen kan utföra samt framhäva att EU består av flera enskilda stater och därmed också olika viljor.

Thomas Hammarberg, tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter för Europarådet, berättade om den mycket komplexa dynamik som för närvarande råder i Moldaviens utbrytarrepublik Transnistrien. Transnistrien är ett multietniskt samhälle och det finns risk för att  dispyterna om språk och utbildning mellan de tre huvudgrupperna moldaver, ryssar och ukrainare överskuggar övriga minoriteters behov, och även fredsutvecklingen i övrigt.

Martin Hagström informerade om att 12 miljoner euro är avsatta för förtroendeskapande åtgärder mellan Moldavien och Transnistrien och att sanktionerna som EU tidigare införde gentemot Transnistrien nu är hävda. Ett framgångsrikt projekt för att öka förtroendet mellan parterna syftar till en tätare ekonomisk samverkan. Företag från Transnistrien får möjlighet att registrera sin verksamhet i Moldavien och därigenom nå ut till en ny marknad.

Civilsamhället som fredsaktör

- Hur ska man se till att civilsamhället får tillgång till fredsprocessen?, var en publikfråga från Julia Lapitskii som arbetar för organisationen Kvinna till Kvinna. I synnerhet eftersom det oftast är den enda vägen för kvinnor att få komma till tals.

Thomas Hammarberg ansåg att man skulle satsa mer på att stötta de inhemska organisationer som redan finns. Han uppmärksammade publiken på hur förvånansvärt lite kontakt det har varit mellan organisationerna i Moldavien och Transnistrien och att fokus borde ligga på dessa. 

Det finns så klart en risk med att Sveriges och EU:s försiktiga hållning gentemot de olösta konflikterna fördröjer fredsutvecklingen. Andra länder som har haft EU-medlemskap som morot har genomgått dramatiskt positiva omvandlingar på relativt kort tid. Nästa toppmöte för Östliga partnerskapet äger rum i november. Fokus kommer ligga på ett frihandelsavtal som innebär att de drabbade länderna kan komma in på EU:s marknad. Slutsatsen på seminariet var att även om det är svårt för externa aktörer som EU att förstärka en positiv utveckling inifrån, är det ändå där tonvikten i fredsarbetet bör ligga. Om den ekonomiska integrationen är en del av denna utveckling inifrån återstår att se.

 

Text: Agata Szymanska, stipendiat på Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Titta gärna på hela seminariet i UI Play:  
Del 1: "Frusna" konflikter på Europas granngård
Del 2: "Frusna" konflikter på Europas granngård


Om UI-bloggen

Arkiv