Barack Obamas drönare


Av: Kjell Goldmann

2013-05-14 |

Barack Obama är fredspristagaren som satt i system att avrätta förmodade medlemmar av al-Qaida i Pakistan, Jemen och Somalia genom att angripa dessa personer med drönare. Siffror som citeras i Katarina Tracz rapport ”Drönarkriget — ett krig som alla andra?” (Frivärld, april 2013) tyder på att runt 4 000 människor har dödats på detta sätt. Av dem har kanske en femtedel varit civila i meningen att det är personer som träffats av misstag. En del av dem har varit barn.

New York Times rapporterade 2012 att Obama personligen hade fattat beslut om vilka personer som skulle attackeras efter ingående diskussioner om de enskilda fallen. Enligt tidningen hade Pentagon utarbetat strikta regler för insatser med drönare inom ramen för operationerna i Irak och Afghanistan, och Israels attacker mot palestinier sades ha följt regler som varit minst lika strikta. Vilka principer som väglett besluten i Vita Huset var däremot okänt för utomstående.

Så småningom har man i Vita Huset pressats att formulera ett dokument med riktlinjer för drönarangreppen mot mål i Pakistan, Jemen och Somalia. När dokumentet blivit känt har det kritiserats för att vara obestämt intill meningslöshet.

Det som upprört människor har inte bara varit de civila offren utan också att de som verkställt dödandet har suttit i godan ro vid sina datorskärmar på en annan kontinent. Dödandet har blivit ett datorspel, har det sagts. Därigenom har det frikopplats från empati och moral.

Den som tror att fysisk närkontakt med dödandet fungerar återhållande bör nog läsa ”Soldater” av Sönke Neitzel och Harald Weizer (Brombergs 2013). Med ett unikt material visar de att andra världskrigets tyska soldater från första början betraktade vad som för oss är osannolika grymheter som normaliteter — från att för nöjes skull jaga upp och skjuta ner civilister på marken med jaktplanens kanoner till att närvara som intresserade åskådare vid massavrättningar av judar.

Likheten med datorspel kan inte vara något starkt argument mot Obamas drönarprogram. Det är knappast avgörande om dödandet sker med projektiler som styrs långt bortifrån, eller från helikoptrar som hovrar ovanför offren, eller av kommandosoldater som smyger sig på dem. Den egentliga frågan är om dödande av förmodade våldsverkare i andra länder över huvud taget kan godtas.

Avgörande är om USA:s bekämpande av internationell terrorism är att se som polisiär verksamhet eller som militär krigföring.

Betraktat som polisaktion är drönarprogrammet betänkligt. Av polisen väntar vi oss att den ska gripa en misstänkt brottsling utan att utsätta andra för livsfara. Ingen ska dödas — helst inte den efterspanade, naturligtvis inte de som råkar finnas i närheten, allra minst barn. Skuld och straff ska avgöras genom rättegång, inte av polis eller åklagare. Att utan insyn utfärda och verkställa dödsdomar mot misstänkta borde vara otänkbart för en rättsstat.

Om programmet i stället ses som krigföring är dess rättfärdighet mer svårbedömd. Utgångspunkten är i så fall angreppet på USA den 11 september 2001 — ett luftangrepp med tusentals dödsoffer som emellertid inte genomfördes av en fiendestat utan av en icke-statlig aktör. Om detta var att se som ett rekordstort terroristbrott eller en normalstor krigshandling kunde i och för sig ha diskuterats, men FN:s säkerhetsråd avgjorde omgående saken med en resolution som hänvisade till artikel 51 i FN-stadgan: det som skett aktualiserade ”den naturliga rätten till individuellt och kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp”.

I detta perspektiv är det rimligt att jämföra drönarna mot mål i Pakistan, Jemen och Somalia med konventionell krigföring, till exempel insättandet av hundratusentals man i Afghanistan och Irak. Den som för krig anses ha skyldighet att göra vad som går för att skydda civila, och den skada som åstadkoms förutsätts stå i proportion till det militära syftet. Riskerna för civila och skadorna på samhällena måste ha varit vida mindre med drönarprogrammet än de brukat vara i krig med konventionella metoder. Om det som pågår är ett krig, och om detta krig i sig kan rättfärdigas, är drönarna skonsammare än traditionell krigföring.

 

Men kan kriget över huvud taget rättfärdigas? Med vilken rätt har USA begått krigshandlingar mot Pakistan, Jemen och Somalia?

 

Jag vill inte ta ställning till den rättsliga frågan, om vilken folkrättsjurister är oense. En enkel tanke är att man kan begära av en stat som gör anspråk på suveränitet att den ska förhindra angrepp från dess territorium mot andra stater. Eljest är det svårt att invända mot att den som utsatts för angrepp vidtar åtgärder till sitt försvar — och hellre då drönarangrepp mot enskilda personer än traditionell flygbombning eller regelrätt invasion.

 

I drönarkrigets relativa skonsamhet ligger emellertid ett problem. Katarina Tracz sammanfattar debatten om drönarna i sin rapport — deras folkrättsliga status, moral, civila offer, misstagna identiteter och osäkra konsekvenser. Jag vill tillföra en synpunkt.

 

Drönarna aktualiserar den gamla frågan om förhållandet mellan risken för krig och begränsning av krig. Om våldströskeln sänks undergrävs avskräckningen. Risken ökar för ett konfliktförlopp som börjar på drönarkrigets låga nivå, där insatserna och riskerna är relativt små, men som sedan oavsiktligt eskalerar till fullskaligt krig. Tänk framåt. Tänk kärnvapen, tänk Indien och Pakistan, Iran och Israel, Korea.

 

Detta är en risk med den normalisering av drönarkrig som USA har inlett.

 

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).

 


Om UI-bloggen

Arkiv