Israel mot en judisk demokrati


Av: Lena Höglund

2013-04-04 |

Den israeliska fredsrörelsen är helt avsomnad och det råder en bred politisk enighet om att bosättningspolitiken ska fortsätta. Samtidigt vänder sig Israel inåt och betonar allt mer det judiska framför det israeliska.


Det var några av de uppfattningar som fördes fram vid det Israelseminarium som hölls på Utrikespolitiska institutet strax efter påsk. Bakgrunden till seminariet var den nyutkomna skriften ”Israel en judisk demokrati” (Världspolitikens Dagsfrågor nr 3). Frågan om Israels demokratiska karaktär debatterades mellan författaren Anita Goldman, publicisten Ernst Klein och journalisten Per Jönsson, associerad redaktör vid institutet och författare till skriften i fråga.

 

Enligt Per Jönsson är de flesta överens om att Israel är den enda riktiga demokratin i Mellanöstern men staten har vad han kallade några egendomliga karaktärsdrag.

 

– För det första har Israel aldrig haft några fastställda gränser och tydliga gränser är ju grundläggande för en demokrati – annars kan man ju inte veta var demokratiskt fattade beslut ska tillämpas. Sedan 1967 ockuperar Israel Västbanken och där bor idag drygt en halv miljon bosättare men ligger bosättningarna inom Israels gränser? Det vet vi inte men till skillnad från israeler utomlands åtnjuter bosättarna både rösträtt och sociala förmåner, konstaterade Per Jönsson.


– För det andra har Israel som statlig målsättning att vara en stat för judar. Moderna demokratier brukar vilja vara stater för alla sina medborgare, fortsatte Per Jönsson och redogjorde för hur Israels mål har förändrats över tiden.


Fram till 1948 var målet att ge en fristad åt utsatta judar. Senare ändrades målet till att bli ett demokratiskt västsamhälle, och efter Camp David-avtalet 1979 – då man kan säga att det arabiska hotet mot Israels existens upphörde – finns en annan mindre tydlig statlig målsättning: att judar ska befolka hela landet Israel (Eretz Israel), dvs även de ockuperade områdena.


I valrörelsen inför valet i januari i år var i stort sett alla partier överens om att bosättningspolitiken ska fortsätta, uppgav Per Jönsson som också pekade på bosättarpartiet Beit Yehudis framgång i valet och på det faktum att bosättarförespråkare har fått alla viktiga departement i den nya koalitionsregeringen.


Anita Goldman anslöt sig till Per Jönssons linje och menade att det var en farlig utveckling att det moderna high tech-Israel, dvs det Israel som inte är Jerusalem, nu omfamnar bosättarrörelsen. Till exempel har Beit Yehudis unge ledare, Naftali Bennett, själv gjort sig en förmögenhet inom IT-branschen.

Ernst Klein menade däremot att det inte finns någon stark vind för att utveckla bosättningarna eller att ta mer mark. Han pekade bland annat på att Bennett inte vann så stort som väntat.

Fredsrörelsen vittrar sönder
Klein tog också upp den israeliska fredrörelsens sönderfall som han menar började när fredsprocessen mellan judar och palestinier bröt samman år 2000. Orsaken var enligt israelisk uppfattning att den palestinske ledaren Yassir Arafat inte ville ha fred. Israels tillbakadragande från Gaza 2005 blev ett andra slag för fredsrörelsen. Tanken var att det skulle leda till en fredlig utveckling men istället blev Gaza en bas för militär kamp mot Israel, konstaterade Ernst Klein som menade att israelerna helt enkelt inte längre tror att det går att nå fred.


Anita Goldman höll med om att den palestinska frågan blivit en icke-fråga.


– Det är svårt för andra länder att förstå att den enda fråga som omvärlden bryr sig om är en icke-fråga i Israel, sade hon. Det ideologiska intresset för Västbanken som sådan är nu perifert trots att det finns en politisk samstämmighet kring målet att befolka hela Israel. Det handlar om rädsla och total brist på förtroende för den andra sidan. Nu vänder sig israelerna istället inåt och vill reformera sitt samhälle.


Anita Goldman och Ernst Klein betonade båda att valets viktigaste fråga gällde de sociala förhållandena efter det medelklassuppror som utbröt sommaren 2011 då många unga människor byggde tältläger i Tel Aviv i protest mot de höga levnadsomkostnaderna. De krävde bland annat att bördorna, så som den treåriga värnplikten, skulle fördelas lika och att de ultraortodoxa judarna inte längre skulle undantas från dessa plikter.


– Den missnöjda unga och starka medelklassen vill inte längre bära denna börda, men de gör inte kopplingen till ockupationen och att den kostar så mycket på alla plan att staten inte har råd att bygga upp det samhälle som de önskar, sade Anita Goldman.

Från israeliskt till judiskt
Anita Goldman pekade också på en parallell utveckling – en judisk diskurs som växt sig starkare och ett nytt judiskt tilltal i politiken.


– Man citerar bibeln och hänvisar till judiska symboler på ett sätt som inte skett förut. Nu säger man också min bror istället för min kamrat vilket var det vanliga tidigare då det rådde socialistiska ideal. Uttrycket min bror är uteslutande, inte bara mot kvinnor, sade Anita Goldman.


Enligt Per Jönsson har hela debatten fått en mer judisk än israelisk prägel.


– Studier har visat att fler israeliska medborgare definierar sig som judar snarare än som israeler. Överhuvudtaget skrivs det mycket om hur Israel övergår från israelisk till judisk profil, uppgav Per Jönsson.
Ernst Klein höll dock inte med.


– Man kan inte säga att den religiösa judiskheten ökar starkt samtidigt som man säger att alla israeler vill ta ifrån de religiösa deras privilegier. Det går inte ihop, hävdade han.


Per Jönsson avslutade debatten med att säga att den förre arbetarpartiledaren och nuvarande presidenten Shimon Peres redan 1996 gav uttryck för en förskjutning från ”israeliskt” till ”judiskt” i landets politiska liv. Efter att ha förlorat knessetvalet till högerpartiet Likud svarade Peres på en fråga om vad som egentligen skett i väljardjupet. ”Vi förlorade, svarade Peres. ”Vilka vi?” löd följdfrågan. ”Vi israeler”, blev svaret. ”Och vem vann då?” insisterade reportern. ”De som inte har någon israelisk mentalitet. Kalla dem judarna”.

Text: Lena Höglund, redaktör vid UI

 

Tips: Läs senaste numret i UI:s skriftserie Världspolitikens Dagsfrågor nr 3 2013 - Israel: en judisk demokrati.

 


Om UI-bloggen

Arkiv