En slummens påve?


Av: Lena Karlsson

2013-04-03 |

Att vårens skifte på påvestolen kommer att leda till några stora och radikala omdaningar av den katolska kyrkan är det svårt att tro. Men knappt två veckor efter att argentinaren Jorge Mario Bergoglio, har valts till ny påve med namnet Franciskus finns det ändå tecken på att allt inte kommer att fortsätta som förr.


UI:s seminarium om katolska kyrkan, som hålls kort före påskhelgen, börjar dock med en diskussion om företrädaren tysken Joseph Ratzinger, Benedictus XVI, där hela panelen – Ulla Gudmundsson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen (Vatikanen), Ulf Jonsson jesuitpater och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala och Madeleine Fredell, dominikansyster och teolog – är överens om att hans rykte är sämre än det borde vara. Att han borde få ett erkännande för att han på allvar tog itu med både sexuella övergrepp och ekonomiska oegentligheter inom den katolska kyrkan.

– Benedictus XVI gjorde det inte enkelt för sig utan vädjade till människors vuxenhet, betonar Ulla Gudmundsson, och kommer nog att bli mest ihågkommen för att han faktiskt avgick som påve, vilket ingen annan har gjort på 600 år.

– Avgången är viktig för att förmänskliga påveämbetet, att påven inte är någon som är uppe i dimmorna utan en människa, säger Madeleine Fredell.

Men de positiva orden till trots finns det mycket att kritisera Benedictus XVI för. Han hade inte så lätt i kontakterna med andra människor. Det syntes särskilt väl i kontrast till företrädaren Johannes Paulus II. Och under Benedictus påvetid flyttades allt mer av makten över kyrkan till Rom.

– Han hade inget gott personomdöme något som märktes när han utnämnde personer till höga poster inom kyrkan, säger Ulf Jonsson.


Franciskus

Ratzinger var teologiprofessorn som motvilligt blev påve. Bergoglios bakgrund är en helt annan, påpekas det. Som ärkebiskop sedan 1998, och dessförinnan biskop, har han haft en betydligt närmare kontakt med människorna i sitt stift.

Än så länge är det för tidigt att säga så mycket om vilka nya vägval Bergoglios kan tänkas göra som Franciskus. Klart är dock att den nya påven, i praktisk handling, visat att han, åtminstone på en del punkter, vill bryta med det gamla. Redan som ärkebiskop i Buenos Aires föredrog han att bo i en vanlig lägenhet istället för i ett pampigt residens och han blev omtalad för att han åkte kollektivt till arbetet istället för att bli körd dit i limousine. Nu bryter han också med Vatikanens protokoll, genom att välja att bo i kyrkans gästresidens, något som betyder att han kommer att träffa fler människor än om han bosatt sig i Vatikanpalatset.

Ulla Gudmundsson inflikar att han ofta talar om sig själv som biskop över Rom och på så sätt minskar avståndet mellan sig själv och andra biskopar.

I medierna har Franciskus beskrivits som traditionalist (och därmed konservativ), men Ulf Jonsson tycker att det är missvisande:

– Tradition är ett teologiskt begrepp i katolska kyrkan. Ordet kommer från tradera, att ge vidare, och det som ska ges vidare är evangelierna.


Ut på gatorna

Som ärkebiskop betonade Bergoglio att kyrkan måste ut på gatorna, men han har aldrig varit någon ”befrielseteolog”. I hemlandet hamnade han på kollisionskurs med president Cristina Fernández de Kirchner när Argentina 2010 införde samkönade äktenskap. Men han hade ännu större duster med hennes make Néstor Kirchner (president 2003–2007) som han kritiserade för att inte göra tillräckligt för de fattiga efter den svåra krisen i början av 00-talet.

Det finns en del frågetecken kring hur han agerade under åren av militärdiktatur. Det förekommer anklagelser om att han då överlämnade två oppositionella jesuitpräster till marinen, där de sedan hölls fängslade under flera månader, något han själv förnekar. Andra hävdar att han i själva verket arbetat i tysthet för att hjälpa dem som förföljdes.

Den argentinska regeringen var tämligen sval när nyheten kom om att han utsetts till ny påve, för att sedan svänga om. Den argentinska presidenten var den första statschefen som lyckades få en privat audiens med den nya påven, och hon ska då ha försökt övertyga honom om att verka för Argentinas sak i konflikten med Storbritannien om Falklandsöarna (som argentinarna kallar för Malvinas).


Social rättvisa

Johannes Paulus II:s pontifikat (1978–2005) präglades av det kalla kriget och Benedict XVI:s av 11 september och spänningarna mellan islam och västvärlden, säger Ulla Gudmundsson, och tillägger att signumet för Franciskus kanske blir social rättvisa, i en tid av fattigdom och ekonomiska kriser.

Vilka förhoppningar har då panelen på den nya påven?

– Jag tror inte att han kommer att öppna prästämbetet för kvinnor, men hoppas att kvinnor ska få mer plats i Vatikanens styrande organ, betonar Madeleine Fredell.

– Att han ska bli en levande inspiratör för kristen tro och ge kyrkan ett mänskligare ansikte, säger Ulf Jonsson.

– Att han ska ha modet att driva sina hjärtefrågor och kanske öppna sig mer för reformkatoliker så att det blir högre i tak, understryker Ulla Gudmundsson.


Text:Lena Karlsson, redaktör på Utrikespolitiska institutet.

Tips: Mer om nuvarande påvens föregångare hittar du i Världspolitikens Dagsfrågor nr 11 2010: Påven Benedictus, kyrkan och världen.


UI Play: Titta också på hela seminariet med titeln: Katolska kyrkan i världen under en ny påve - tre perspektiv.

Del 1: Katolska kyrkan i världen under en ny påve - tre perspektiv. 


Del 2: Katolska kyrkan i världen under en ny påve - tre perspektiv. 

Om UI-bloggen

Arkiv