Serbien – på väg mot EU


Av: Ulla Nordlöf-Lagerkranz

2013-04-23 |

På Balkan har ord som ”kompromiss” och ”samarbete” aldrig använts särskilt flitigt. Desto mer glädjande när det visar sig att politiker här faktiskt kan komma överens. Den överenskommelse, som efter ett år av förhandlingar under oförtröttlig ledning av EU:s utrikesansvariga Catherine Ashton, ingicks mellan Serbien och Kosovo i fredags (19 april) och enhälligt godkändes av regeringen i Belgrad på måndagen, innebär något nytt.

Båda parter lyckades nämligen sätta sig över misstro och motsättningar dem emellan och se framåt istället för bakåt (som annars varit så vanligt i den här delen av Europa). I en viktig punkt i avtalet sägs att både Serbien och Kosovo förbinder sig att inte hindra den andra parten i dess förhandlingar med EU. För Kosovos del innebär det att landet kan inleda förhandlingar om ett så kallat SAA-avtal (samarbets- och associeringsavtal) med EU men också att länder som ännu inte erkänt landets självständighet nu kan få lättare att göra det (hittills har ett 100-tal länder erkänt Kosovo, däribland Sverige). För Serbien innebär det att landet äntligen kan få ett datum för förhandlingar om EU-medlemskap. För båda länderna innebär det förhoppningar om välbehövliga lån, bistånd och investeringar.

Serbiens väg mot EU har varit lång och krokig. Strax före jul 2009 lämnade Serbien in en officiell ansökan om medlemskap till EU, som dock ställde en rad krav för att ge Serbien kandidatstatus. Förutom långtgående ekonomiska, rättsliga och institutionella reformer liksom hårda tag mot organiserad brottslighet och korruption var det viktigaste kravet att Serbien skulle gripa och lämna ut de tre kvarvarande huvudmisstänkta från 90-talets krig på Balkan till krigsförbrytardomstolen i Haag.

Men när så faktiskt skett kom EU med nya krav.  Då den serbiska provinsen Kosovo ensidigt utropade sin självständighet 2008 hade Serbien förklarat att man aldrig tänkte ge upp Kosovo. Samtidigt hade EU deklarerat att man inte ställde ett serbiskt erkännande av Kosovo som krav för medlemskapsförhandlingar. Men tanken på en olöst konflikt i ett blivande medlemsland (ännu ett Cypern!) gav EU kalla fötter och krav restes på Serbien att skapa ett fungerande samarbete med Kosovo innan medlemskapsförhandlingar kunde bli aktuella. Framför allt gällde det att komma tillrätta med situationen i norra Kosovo mot gränsen till Serbien, ett område där serberna är i majoritet (i hela Kosovo utgör serberna idag dock endast sammanlagt 7 procent av invånarna). Kosovoserberna i norr har hårdnackat vägrat underkasta sig kosovoalbanskt styre. Istället har de upprättat sina egna institutioner. I staden Mitrovica, som är delad mellan serber och albaner, har det ofta kommit till oroligheter.

I fredagens avtal ges fyra kosovoserbiska kommuner i norr långtgående självstyre, däribland en egen polisstyrka och appellationsdomstol – allt dock underställt den kosovanska författningen. I allt utom på pappret innebär det att Serbien i praktiken erkänner Kosovos självständighet, även om politikerna i Belgrad förnekar detta. Intressant i sammanhanget är att det är dagens nationalistiska (och den serbiska nationalismen har djupa rötter i Kosovo), mer EU-skeptiska regering som slutit ett sådant avtal.

Kanske har den helt enkelt insett att Serbien behöver EU. Hade man inte kommit överens med Kosovo, hade man inte fått förhandla om medlemskap. På kort sikt skulle det kanske inte märkas men på längre sikt skulle man gå miste om bidrag, krediter och annat stöd från EU (och kanske även från andra internationella organ som IMF), investerare skulle dra sig för att satsa sina pengar i Serbien. Även om man istället skulle kunna få hjälp från exempelvis Ryssland, skulle detta inte uppväga (den serbiske premiärministern var för övrigt på besök i Moskva tidigare i april och fick visserligen löften om lån därifrån men långt mindre än man hade hoppats). För serbisk ekonomi är i behov av allt stöd den kan få. Många år av krig och konflikter, internationella sanktioner och avsaknad av reformer har försatt ekonomin i djup kris; många serber lever under fattigdomsgränsen och levnadsstandarden är lägre än i grannländerna; arbetslösheten är hög och korruptionen fortfarande utbredd, även om regeringen nu faktiskt försöker göra något åt den.

De flesta serber är positiva till de reformer man tvingats genomföra för att få förhandla med EU. Alltfler menar också att det är dags att släppa det gamla (som Kosovo, och myten om Kosovo) och se till framtiden. Samtidigt har stödet för EU minskat i takt med att EU lagt på Serbien nya krav för medlemskapsförhandlingar. Det finns också en opposition mot det avtal som nu slutits med Kosovo. Till denna hör inte oväntat kosovoserberna och den serbisk-ortodoxa kyrkan (som en gång grundades i Kosovo), liksom en rad serbnationalistiska grupper. I Prishtina har den albansknationalistiska oppositionen kallat den kosovanska regeringen för förrädare för sin eftergivenhet mot kosovoserberna, precis som man kritiserar den serbiska regeringen för att inte bry sig tillräckligt mycket om den albanska minoriteten i den fattiga Preševodalen i södra Serbien.

Trots allt markerar avtalet mellan Serbien och Kosovo en början till bättre relationer i regionen.

Text: Ulla Nordlöf-Lagerkranz, medarbetare vid UI-redaktionen.

Tips: Mer om Serbien och Kosovo hittar du i skriftserien Länder i fickformat. Nu finns 23 uppdaterade häften om Öst- och Centraleuropa i UI:s webbutik.


Om UI-bloggen

Arkiv