”Ras har annan laddning i USA”


Av: Per Jönsson

2013-04-12 |

Bör begreppet "ras" avfärdas som medeltida blodsmystik eller hanteras som ett okontroversiellt socialt nyckelbegrepp? Den frågan debatterades livligt på UI:s releasemöte för USA-korrespondenten Karin Henrikssons nya bok.

Mark Twains berömda satirroman ”En droppe negerblod” har vid sidan av Harriet Beecher Stowes ”Onkel Toms stuga” sannolikt betytt mer än någon annan skönlitterär skildring för att avslöja vita amerikaners fördomar om och förtryck av svarta.

Karin Henrikssons nyutgivna exposé över den amerikanska rasfrågan ”En droppe svart blod” kan mycket väl komma att bli lika ögonöppnande för svenskarnas uppfattning och insikter om de svartas situation i USA som Gunnar Myrdals klassiker ”Ett amerikanskt dilemma”.

När Henriksson, Svenska Dagbladets korrespondent i USA sedan 20 år tillbaka, presenterade sin bok på UI tisdagen den 9 mars var det just begreppet ras, den svarta blodsdroppen som i USA ända sedan slavtiden ansetts definiera skillnaden mellan svart och vit, som fångade åhörarnas uppmärksamhet och känslor. Passande nog var rubriken på releasemötet ”Slaveriets skugga – ras och tolerans i USA”.

- ”Race” är en kategori som nämns varje dag i USA i alla sammanhang. Jag har själv otaliga gånger frapperats av att slaveriet tycks vara roten till det rasdilemma som än i dag utmärker det amerikanska samhället, framhöll Karin Henriksson och slog därmed an tonen för en livlig debatt med den engagerade publiken.

En åhörare invände att själva boktiteln ”En droppe svart blod” på ett olyckligt sätt för tanken till medeltida blodsmystik som vi moderna människor rimligen borde ha lämnat bakom oss. Och flera påpekade att det känns som en tillbakagång att man ånyo använder sig av själva rasbegreppet när det gäller att skildra ojämlikhet och orättvisor i USA och andra samhällen.

Men såväl Karin Henriksson som hennes meddebattör Folke Rydén, mångårig USA-korre för SVT, påpekade att ”ras” är ett i princip okontroversiellt begrepp i USA, inte minst för att rastillhörighet (av många olika slag) ligger till grund för folkräkningarna vart tionde år och utgör nyckeln till ett stort antal federala program och policybeslut.

- Till skillnad från i Sverige är det inte så uppskruvat tonläge i USA när man kommer in på rasfrågor. Det är något vi svenskar borde ta över. I Sverige blir allting så känsligt så snart det handlar om ras och etnicitet – vi svenskar tassar runt faktiska sociala problem i stället för att tala öppet om dem, menade Karin Henriksson. 

Folke Rydén framhöll en annan skillnad mellan amerikansk och svensk offentlighet med bäring på kategorin ras. Nämligen att svarta individer som lyckats väl i livet medvetet höjs upp i massmedierna och den politiska debatten. Det är ju inte minst just därför det var så viktigt för rasintegrationen att Barack Obama som första svarta politiker vann presidentvalet 2008. Och kanske ännu viktigare att han blev återvald som president fyra år senare – då betraktade många väljare honom inte enbart som en svart kandidat utan som en bättre kandidat oavsett hudfärg än motståndaren Mitt Romney.

- Positiva förebilder lyfts hela tiden fram i USA och det borde vi ta efter i Sverige. Sätt gärna folk som förtjänar det på piedestal! Det gagnar inte sällan representanter för missgynnade grupper. Men tyvärr vågar vi svenskar inte göra det, hävdade Rydén.

Paradexemplet på medialt och politiskt uppburna svarta amerikaner i modern tid är Colin Powell, som av president George Bush den äldre utsågs till militär överbefälhavare och därigenom ledde USA:s mest spektaktulära – och lyckosamma – militära äventyr sedan andra världskriget: Kuwaitkriget mot Saddam Husseins Irak 1991. Positiv uppståndelse kring denne segrargeneral ledde till att både Powell och den likaså svarta Condoleezza Rice blev utrikesministrar (under president Bush den yngre), samt att Powell under flera år betraktades som ett prima presidentämne. Att Powell ändå inte ställde upp i valet 2008 banade vägen för Obamas kandidatur och valseger.

Fast sådan positiv uppmärksamhet kan vändas i sin motsats. Om Obama under sina åtta år i Vita huset fortsätter sitt hittills ganska bleka styre – både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt – finns risken att det inte är som god och kraftfull statsman han kommer att bli ihågkommen av eftervärlden. Karin Henriksson ansåg att det är för tidigt att sätta betyg på Obamas presidentskap. Men Folke Rydén medgav att uppståndelsen kring den första ickevita presidenten kan slå tillbaka:

 

- Om Obama i efterhand anses ha misslyckats i sitt ämbete, ja då kanske man kommer att minnas honom främst för att han var den första svarta presidenten. Och då kanske en del amerikaner inte vågar rösta på en svart kandidat nästa gång.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet. 

Tips: Vill du se hela seminariet? Titta i UI Play på hela seminariet med titeln: Slaveriets skugga - ras och tolerans i USA 


Om UI-bloggen

Arkiv