Mellan Danmark och Ungern


Av: Kjell Goldmann

2013-04-11 |

OECD har nyligen lagt ut nya data på nätet om hur nöjda människor är med livet i 35 länder. Danskarna står i särklass med medelvärdet 7,8 på en tiogradig skala. Sedan följer norrmän, schweizare och holländare. Svenskarna finns på tionde plats (7,3), strax efter israeler och finländare men alldeles före nyzeeländare och amerikaner. I skalans andra ända hittar vi ryssar, portugiser och allra sist ungrare (4,9).

Klyftan mellan danskar och ungrare är en påminnelse om olikheterna inom EU. 20 av EU:s medlemsländer är representerade i OECD:s data. I fem av dem hör medborgarna till den mest nöjda tredjedelen (≥ 7,3), i nio av dem till den minst nöjda (≤ 6,5). Mellangruppen innehåller såväl fransmän som britter och tyskar, men skillnaden mellan dem i toppen (de nordiska länderna samt Nederländerna och Österrike) och dem i botten (syd- och östeuropéer) är just så tydlig som man kunde förvänta sig. Vi i norr och nordväst är i genomsnitt ganska tillfreds med våra liv, inte de i söder och öster.

I början av eurokrisen skrevs en del om hur vi här uppe arbetar flitigt, plikttroget och organiserat, medan livet där nere är lättjefullt, sorglöst och en smula anarkistiskt. Detta är fördomsfulla schabloner. Visst finns skillnader i värderingar och livsstil, men mest handlar det om annat.

OECD:s presentation gör det lätt att jämföra det subjektiva måttet på människors välfärd – hur bra de trivs med livet – med objektiva välfärdsdata. Det är hur lätt som helst att se hur livstillfredsställelsen varierar med objektiva förhållanden.

OECD inbjuder oss att kombinera tio tänkbara välfärdsindikatorer på det sätt vi vill. Vi behöver inte tvista om vad som är välfärd i egentlig mening eller något annat meningslöst. Var och en av oss kan på några sekunder konstruera sitt eget välfärdsmått.

De indikatorer vi inbjuds att experimentera med är:

• bostadsstandard (USA främst, sedan Kanada, Sverige tia)
• hushållsinkomst (USA, sedan Luxembourg, Sverige trettonde)
• jobb (Schweiz, sedan Nederländerna, Sverige fjortonde)
• hälsa (Schweiz, sedan Nya Zeeland, Sverige sjua)
• balans arbete-fritid (Danmark, sedan Belgien, Sverige sexa)
• säkerhet (Japan, sedan Kanada, Sverige tjugosjunde)
• utbildning (Finland, sedan Japan, Sverige trea)
• miljö (Sverige, sedan Storbritannien)
• socialt nätverk (Island, sedan Irland, Sverige tjugonde)
• politiskt deltagande (Australien, sedan Sverige)

För min del har jag konstruerat två välfärdsindex, det ena ”hårt” (bostad, jobb, hälsa, balans arbete-fritid samt säkerhet) och det andra ”mjukt” (nätverk samt deltagande). Den ”hårda” välfärdsligan visar sig toppas av Norge, den ”mjuka” av Australien. Samvariationen mellan de båda måtten är emellertid större än jag hade väntat mig: de samhällen som är sämst enligt den ”hårda” mätningen tenderar också att vara sämst enligt den ”mjuka” (rangkorrelationen är 0,83).

Både ”hård” och ”mjuk” välfärd samvarierar med subjektiv livstillfredsställelse. Korrelationen är 0,69 respektive 0,66, vilket betyder att subjektiv och objektiv välfärd tenderar att gå tillsammans, fast kanske inte så mycket som man kunnat tro.

Det mest slående exemplet på ett samhälle som är bland de främsta när det gäller subjektiv tillfredsställelse men bland de sämre enligt de objektiva måtten är det israeliska. Detta har föranlett spekulationer i israelisk press om orsakerna: kanske det sociala livets intensitet, kanske en utbredd känsla av meningsfullhet, kanske den tillfredsställelse med ett lugnt vardagsliv som följer av ett ständigt yttre hot.

Andra folk tycks mindre tillfredsställda med livet än de borde vara, bland annat irländare och britter. Social atomisering, brist på mening, frånvaro av yttre hot? Jag överlåter spekulerandet åt experter på välbefinnande.

Av de 35 länderna hör åtta till den högrankade tredjedelen i fråga om både ”hård” och ”mjuk” välfärd: dels EU-länderna Danmark, Irland, Storbritannien och Sverige, dels Australien, Nya Zeeland, Norge och USA. Fem EU-länder hör å andra sidan till den lågrankade tredjedelen i båda hänseendena: Estland, Polen, Portugal, Slovakien och Ungern. Det är en kliché, men ändå: det svåra och storslagna med EU är att vidareutveckla integrationen i en union med sådana skillnader i livsvillkor – att skapa gemenskapskänsla mellan danskar som, på goda grunder, trivs med livet och ungrare som, på goda grunder, vantrivs.


Till välfärd kan den som vill även räkna utbildning och miljö. Alla kan pröva sig fram på oecdbetterlifeindex.org.

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).

 


Om UI-bloggen

Arkiv