Europas jätte surnar till


Av: Per Jönsson

2013-03-05 |

Gång på gång har Tyskland utvecklat kraft att bli störst och starkast i Europa, ibland med katastrofala resultat. Numera måste Tyskland ägna sig åt andra européers problem. För om Tyskland drar sig ur EU – vad blir då kvar? undrade Berlinprofessorn Volker Perthes på en UI-träff om Europas jätte.

Det var när den tyske gästen Volker Perthes fick frågan om varför Sverige som nation uppmärksammas så lite i Tyskland, och för den delen inom EU, som han också satte fingret på något väsentligt beträffande sitt eget land.

 

– Sveriges problem, om det skulle vara något problem, är att Sverige inte skapar några problem.

Precis detta skulle man med fog kunna säga också om dagens Tyskland. Det är lätt att konstatera att vad som sker i Tyskland, i tyska val och i Tysklands relationer till sina grannar sällan framkallar tillnärmelsevis så mycket ståhej i massmedierna som exempelvis grekisk krisekonomi, italiensk clownpolitik, ungerska fascistböjelser eller franska snedsteg i sänghalmen och före detta kolonier. Eller för den delen de ständigt i minsta detalj bevakade turerna i amerikansk inrikespolitik.

”Tysklands roll i Europa” var rubriken på det seminarium om Europas största och viktigaste land som fyllde Sverigesalen på Utrikespolitiska institutet en gråkall måndagseftermiddag den 4 mars.

Bokförläggaren och tidigare Sveriges Radios Tysklandskorrespondent Svante Weyler konstaterade att tyskarna från allra första början varit positiva, ja entusiastiska, till EU – till skillnad från svenska medborgare och regeringspolitiker som länge gav intryck av att motvilligt låta sig släpas in i det ofrånkomliga EU-projektet. Först nu har en viss euroskepticism börjat förmärkas i Tyskland – tyskarna har surnat till över ett Europasamarbete som de förväntas bekosta.

Och det kanske inte är så egendomligt. För Tyskland – inte heller i det avseendet helt olikt Sverige – har på senare år mest fått ägna sig åt, eller tagit på sig, att försöka lösa andra EU-länders problem och tillkortakommanden. Det må gälla integrationen av DDR i själva Tyskland och östeuropeiska länder i unionen, eller sydeuropeiska länders rovfiske i internationella vatten, eller omhändertagande av flyktingar som flertalet EU-länder stänger dörren för. Och förstås hela det komplex av Greklands och andra statsmakters räkenskapsobalans som ligger i botten av den utdragna eurokrisen.

– Någon större entusiasm för EU finns det knappast längre bland tyskarna. Men till och med det stora Tyskland är för litet för att kunna spela en global roll. Därför behöver vi, och måste vi ha, en stark europeisk union för att öka Tysklands egen tyngd i världspolitiken, sammanfattade Volker Perthes, professor vid Humboldtuniversitetet och sedan många år direktör för Stiftung Wissenschaft und Politik i Berlin.

För litet för en egen global roll, kanske. Men Tyskland är alltså en verklig jätte i Europa. Att landet med 82 miljoner invånare har en BNP på 3,63 biljoner dollar, jämfört med Frankrikes 66 miljoner och 2,81 biljonerdollar i BNP eller Italiens 61 miljoner människor med 2,25 biljoner dollar i BNP, är bara en liten del av verkligheten. Tysklands tyngd i Europa är mycket större än så, det märks varje gång ministrarna våndas i Bryssel över eurokrisen. Tyskland är helt enkelt EU:s ”oundgängliga” partner, travesterade Volker Perthes den amerikanska utrikesministern Madelein Albrights ord om USA som ”the indispensible nation”.

– Om något eller några av Europas utkantsländer lämnade unionen skulle det mesta fortsätta som förut. Till och med om Storbritannien lämnar EU kommer unionen att fortleva i en eller annan form. Men om Tyskland drar sig ur
– vad skulle då bli kvar av EU ?, spetsade Perthes till det.

Berlinprofessorns kommentar väcker genast följdfrågor. Vad för slags ”monsternation” är egentligen Tyskland? Under dess cirka 150 år som enad nation har det tyska riket gång på gång utvecklat kraften att bli störst och starkast i Europa, ibland med katastrofala, ibland med stabiliserande resultat.

I Bismarcks Tyskland under slutet av 1800-talet utvecklades ”Das Reich” till den starkaste industrinationen i Europa, med den starkaste militärmakten, som till slut krossades i första världskriget. I Hitlers Tyskland exploderade riket ånyo i en orgie av industriell tillväxt, allmänt välstånd och krigsproduktion som tog en ände med förskräckelse i andra världskriget.

Adenauers och Erhards ”Wirtschaftswunder” lyfte det av kriget totalraserade Tyskland till nya ekonomiska höjder som mattades av först när Förbundsrepubliken efter 1989 tog på sig att fullt ut bekosta inkorporeringen av det utarmade DDR i en gemensam tysk republik. Och sedan början av 2000-talet har Schröder och sedan Merkel genomdrivit en strukturreform av det tyska näringslivet som kan få vilken IMF-direktör som helst att blekna av avund, den så kallade Agenda 2010 (eller ”Harz-paketen efter dess upphovsman) som gett Tyskland Europas i särklass mest dynamiska och stabila ekonomi.

Så Tyskland skapar kanske, liksom Sverige, inte så många problem i EU-samarbetet. Tyskland löser sina egna problem, och ibland andras. Fast den pessimistiske kan förstås inte bortse från att när det tyska riket har gjort så tidigare i historien har det kunnat leda till verkligt svåra problem – för hela Europa.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play.
Part 1: Germany's Role in Europe
Part 2: Germany's Role in Europe



Om UI-bloggen

Arkiv