”Utan kompromissande sitter Assad kvar''


Av: Per Jönsson

2013-03-30 |

Kurderna i Syrien är hittills de enda som vunnit på två års revolt mot Damaskus. Men enligt den främste kurdledaren Saleh Muslim riskerar oppositionens och omvärldens brist på kompromissförmåga leda till att Bashar al-Assads regim trots allt kan överleva.

Den kraftige, satte mannen ger mig en vänlig men genomträngande blick under det svarta hårsvallet och ler under sin yviga mustasch.

- Jag tillhör inte den strikta sortens muslimer. Vi kurder är inga extremister. I syriska Kurdistan bor armenier, assyrier och andra kristna,  jezider, olika arabiska muslimer. Och vi brukar aldrig ha några problem sinsemellan, säger Saleh Muslim, en man som ibland har kallats de syriska kurdernas Abdullah Öcalan efter den lika ryktbare som beryktade PKK-ledaren i Turkiet.

Saleh Muslim är i Stockholm för att uppbåda stöd för vad han kallar en fredlig kurdisk frigörelse i Syrien – fredlig i kontrast till väpnade arabmuslimska rebellers nu tvååriga försök att störta Bashar al-Assads regim med våld. På sin Sverigeagenda har han förutom sitt besök hos mig på Utrikespolitiska institutet också samtal med svenska riksdagsmän, program på Olof Palme-centret och ett försenat firande av kurdiska nyåret, newroz.

Men trots Saleh Muslims förespråkande av fredlig och tolerant förändring är hans kurdiska parti PYD – ungefär: Demokratiska unionen – den enda organiserade kraft inom den syriska oppositionen som lyckats befria och upprätta eget styre på ett betydande territorium. Det skedde i somras när PYD förklarade den kurddominerade landremsan längs gränsen mot Turkiet som en självstyrande enklav – ”Västkurdistan”, med eget rättsväsen, politiska och ekonomiska organ samt eget försvars- och polisväsen.

Till mångas förvåning har denna kurdiska manöver genomförts praktiskt taget utan motstånd från Assadregimens militära styrkor. Det har lett till anklagelser från arabmuslimska rebeller, både den så kallade Fria syriska armén och extremislamistiska jihadistgrupper, om att PYD samarbetar under täcket med Damaskus. Andra har i stället dragit slutsatsen att regimens truppreträtt från kurdiska områden i själva verket är slug taktik från Damaskus sida eftersom PYD:s kurdiska självstyre i praktiken berövar arabrebellerna potentiell militär expansionsyta.

- Det finns alldeles för många arabiska väpnade grupperingar, åtskilliga hundra, som konkurrerar sinsemellan om att få vapen och pengar från Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Att de är så splittrade, och att de tävlar om att få bidrag från utlandet gör att de kommer ingen vart med befrielsen av Syrien från Assadregimen. Vi kurder, däremot, har enbart en väpnad organisation, vi tar inga pengar från utlandet och vi samverkar så gott det går för att upprätthålla vårt självstyre i norra Syrien, säger Saleh Muslim och ser lite nöjd ut.

Alltså helt i enlighet med Max Webers klassiska formel: ”En stat har monopol på det legitima bruket av våld inom ett givet territorium”.  Fast vad gäller Öcalans PKK, som brukar kallas PYD:s systerorganisation bland kurder i Turkiet, har kravet på våldsmonopol under snart trettio års gerillakamp medfört att många kurdiska oliktänkare och avvikare från PKK har rönt ett mycket hårt och grymt öde.

Jag säger till Saleh Muslim att jag inte ens tänker fråga honom om förhållandet mellan PYD och PKK. Hans och hans kollegers aldrig vacklande standardsvar på detta är PYD (som bildades 2003) inte har något ”organiskt” eller ”operationellt” samarbete med PKK (som bildades 1978 och började kriga mot Ankara 1984) men att ”vi har samma filosofi och idéer som Öcalan”.

I stället frågar jag honom vad han tror att det kommer att betyda för PYD och konflikten i Syrien att Öcalan nyligen (på newroz-dagen 21 mars) utlyste vapenvila och antydde att PKK ska dra tillbaka sina gerillasoldater från Turkiet. Saleh Muslim börjar med att konstatera att ännu har varken PKK eller turkiska armén förändrat sina positioner ett dugg på marken. Men sedan tillåter han sig ändå att spekulera fritt om en hoppfullare framtid:

- Om nu Öcalan och premiärminister Erdogan kommer överens, om Ankara slutar att förtrycka sina kurder och om Turkiet upphör med att stödja syriska islamister -  ja då skulle det kunna leda till att konflikten mellan oss kurder och de väpnade rebellerna i Syrien, mellan PYD och araboppositionen också upphör. Och då har vi chansen att förena våra krafter och gemensamt störta Assadregimen.

Men strax övergår Saleh Muslim opåkallat till att tala om det senaste mötet mellan syriska oppositionsgrupper i Kairo som enligt honom var både ett fiasko (för att oppositionen ånyo demonstrerade sin oenighet) och ett bakslag för Syriens kurder (eftersom de ånyo inte fick gehör för sina krav som etnisk minoritet). Och med ett långt resonemang argumenterar han för att det från första början bara har funnits en enda möjlig lösning på Syrienkrisen: en politisk kompromissformel där Assadregimen på något sätt delar makten med oppositionen, åtminstone under en övergångsfas.

 

Det vill säga ungefär vad FN:s supermedlare Kofi Annan och Lakhdar Brahimi har hävdat i över ett år, och vad såväl stormakter som Assad och somliga oppositionsröster har gett läpparnas bekännelse till men sedan i handling inte vågat eller velat konkretisera. Och här, efter två timmars kaffedrickande och äppleätande i påskatid, avslöjar sig Saleh Muslim som en luttrad, men kanske realistisk, pessimist:

- Inom PYD har vi egentligen aldrig trott att Assad skulle störtas snart, vilket ju många, ja de flesta trodde för två år sedan. Vi har hellre aldrig räknat med någon utländsk militär intervention för att stödja oppositionen. Och om inte en politisk kompromisslösning kommer till stånd, ja då kan Assad sitta kvar för alltid.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv