Kina – ”en papperstiger”?


Av: Martina Johannesson

2013-03-26 |

Kinas globala makt är överskattad, menar den amerikanske statsvetarprofessorn och Kinakännaren David Shambaugh. Han har kommit fram till att Kina i många avseenden inte är mer än en medelstor makt. Det är långt kvar innan landet kan bli en världsmakt som USA – om någonsin.

I takt med att Kina under de senaste åren tagit allt större plats globalt, spänt sina militära muskler och tagit klivet upp till andraplatsen bland världens största ekonomier har behovet att försöka förstå Kinas uppgång blivit allt mer påtagligt. Vart är Kina på väg? Hur kan omvärlden bäst bemöta dess återkomst på världsarenan? I en strid ström av böcker och artiklar har akademiker och Kinakännare brottats med dessa frågor under de senaste åren. Kina blir allt mäktigare, är ett hot och kommer att ta över världen hävdar vissa – som Martin Jacques i sin bok ”When China Rules the World” från 2009. Nej inte alls menar andra, Kina är så djupt inlemmat i det globala nätet av internationella organisationer och regelverk så det är ingen risk.

Själv överraskad
Visst är Kinas uppgång tveklöst ”vår eras största händelse”, menar David Shambaugh, bl a verksam vid George Washington-universitetet och Brookings-institutet och tidigare redaktör för tidskriften The China Quarterly. Men när det gäller Kinas globala inflytande idag är det i realiteten mycket mindre än vad många tror:
– Kinas globala fotavtryck är brett men inte djupt; det handlar mer om utbredning än spikrak uppgång, påpekade han när han nyligen talade på Utrikespolitiska institutet.

I sin bok "China Goes Global – the Partial Power” ger Shambaugh en djup och heltäckande bild av Kinas globala inflytande, som visar på landets styrkor såväl som svagheter inom diplomati, ”global governance”, ekonomi, kultur och säkerhet. Han har själv överraskats av sina slutsatser.

Halvfullt glas
Kina har flera av de attribut som hör ihop med global makt – världens största befolkning, största energikonsumenten i världen, världens främsta varuexportör, en framstående rymdindustri, de senaste två decenniernas starkaste ekonomiska tillväxt, ett eget hangarfartyg och så vidare – men det saknas något för att landet ska kunna betraktas som en verklig global makt; på de flesta områden utövar landet ingen påverkan med hjälp av sina resurser. Att ha resurser är inte detsamma som att ha makt, resurserna måste användas så att de inverkar på ett skeende, enligt den kände statsvetaren Joseph Nyes definition av makt.  Sådant inflytande har Kina endast på de globala energi- och råvarumarknaderna och handel samt inom turistindustrin.

– Kinas globala påverkan är överraskande begränsad – inte komplett, utan bara partiell, halvfull eller halvtom, sade Shambaugh, medan han höll upp sitt vattenglas i en gest för att poängtera vad han menade inför åhörarna på UI.

Ett annat – högaktuellt – område där kineserna visar sin styrka, är enligt Shambaugh, krigföring och attacker inom cybervärlden. Den senaste tidens angrepp som uppges komma från Kina mot amerikanska företag och medier – även Brookings-institutet har drabbats flera gånger berättar David Shambaugh – är ett av de just nu största hoten mot relationerna mellan USA och Kina.

Mjuk makt
På minussidan för Kina finns det som kallas ”mjuk makt”. Det handlar bland annat om den attraktionskraft som kinesisk kultur har på omvärlden. Kinas regering bedriver sedan några år tillbaka en omfattande charmoffensiv för att föra ut kinesisk kultur och förbättra synen på Kina i världen. Konfuciusinstitut startas på löpande band och nya kinesiska medier etableras med global räckvidd.

– Kinesiska intellektuella har blivit helt fixerade vid det här med mjuk makt: Har vi det eller inte? Går det att köpa? berättade Shambaugh.

Men mjuk makt är något man får för att man förtjänar det och inget som en regering själv kan skapa.  I sin bok ger Shambaugh kinesiska regeringsföreträdare rådet att inte stå i vägen för landets talangfulla kulturliv och samhälle, utan att låta detta tala för sig självt.

– Det främsta hindret för att Kina ska tillägna sig mjuk makt är dess repressiva politiska system, sade David Shambaug och nämnde som ett talande exempel på detta dissidenten Liu Xiaobos tomma stol vid utdelningen av Nobels fredspris i Oslo den 10 december 2010.

Ambivalent utrikespolitik
Ett särskilt intressant kapitel i boken ”China goes global” handlar om hur kinesiska akademiker ser på landets roll i omvärlden. Det ger en klar bild av hur debatten går och de många olika perspektiv som finns.

– Mitt bestående intryck är att kineserna genomgår en identitetskris när det gäller vilka de är och vad de ska göra i världen. Det finns ingen enhetlig skola som har företräde, sade Shambaugh.

Det förklarar det motsägelsefulla uppträdande som Kina uppvisar gentemot omvärlden. Enligt David Shambaugh är Kina inte redo för något globalt ledarskap och har inte heller ”de verktyg som behövs för att vara en supermakt”.

 

Text: Martina Johannesson, redaktör på Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Missa inte Världspolitikens Dagsfrågor nr 1 2013 -  Tid för förändring: Kina med Xi Jinping.

 



Om UI-bloggen

Arkiv