Hur man blir partiledare i Kanada


Av: Kjell Goldmann

2013-03-15 |

Liberalerna, länge Kanadas dominerande parti, är sysselsatta med att välja ny ledare, den fjärde sedan 2006. Valet, som ska förrättas om några veckor, genomförs denna gång med en öppenhet som inte är vanlig i ett partisystem av europeisk typ.


Kontrasten kunde inte vara större mellan de kanadensiska liberalernas experiment med brett deltagande och svenska partiers slutna valberedningar. Åtta kandidater, ursprungligen nio, deltar i en öppen konkurrens om ledarskapet. Fyra är kvinnor och fyra män (hälften av Kanadas tio provinser har kvinnliga premiärministrar). Fyra är från Québec, tre från Ontario, en från British Columbia. Fem har juridisk bakgrund, en av de manliga kandidaterna är före detta astronaut, en av de kvinnliga har gjort militär karriär. En har suttit med i en federal regering, en i en provinsregering. Bara två är medlemmar av det federala parlamentet. En har ägnat sig åt de i Kanada känsliga konstitutionella frågorna, en är miljöaktivist, en är aktiv i kvinnofrågor. Några är yrkespolitiker, flera har tunga erfarenheter av annat slag.

 

Kandidaterna har mötts i fyra debatter som direktsänts på internet. Själva valet förrättas på internet och per telefon under veckan 7–14 april. Inte bara partiets medlemmar utan också dess sympatisörer får delta. Omkring 300 000 personer har registrerat sig, vilket är ungefär 11 procent av det antal röster partiet fick i senaste parlamentsval.

 

Valproceduren, tidigare prövad vid ett liberalt partiledarval i British Columbia, ska vaska fram en ledare som stöds av en absolut majoritet av de röstande, samtidigt som landets alla valdistrikt ges lika vikt – två principer som inte går ihop med varandra. Kärnpunkten är att varje väljare ska rangordna kandidaterna och alltså inte bara ange en förstahandskandidat. I en första sammanräkningsomgång räknas förstahandsrösterna, varefter den kandidat som fått minsta antalet röster utesluts. Inför den andra omgången fördelas den uteslutna kandidatens andrahandsröster på de återstående, varefter den som nu hamnar sist får lämna båten. Och så vidare, till dess någon har fått 50 procent av de röster som tillfallit kvarstående kandidater.

 

Huvudfavorit är den yngste kandidaten Justin Trudeau, 42 år, karismatisk son till den legendariske men kontroversielle Pierre Trudeau, premiärminister 1968–1979 och 1980–1984. Justin Trudeaus kritiker hävdar att han inte säger något konkret om vad han vill göra. Hans anhängare är övertygade om att det är han som har förutsättningar att återge det liberala partiet dess ledande ställning.

 

En hjälpare behöver onekligen detta en gång statsbärande parti vilket, liksom socialdemokraterna i Sverige, förlorade regeringsmakten 2006. Liksom i Sverige avgick partiledaren, och ett valkonvent utsåg överraskande Stéphane Dion till hans efterträdare. Dion hade respektabel bakgrund som både statsvetare och regeringsledamot, konstitutionell expert och miljöpolitiker. Detta hjälpte dock inte. Valet 2008 blev en andra liberal katastrof, och Dion tvingades avgå.

 

Nu satsade partiet istället på den som varit partikoryféernas favorit redan 2006, nämligen den märkvärdigt välmeriterade Michael Ignatieff. Denne var utbildad i Oxford och hade varit professor vid Harvard, hade skrivit en lång rad skrifter om mänskliga rättigheter, hade publicerat tre skönlitterära arbeten av vilka ett blivit filmat, och hade medial erfarenhet från såväl The Observer som BBC.

 

 

Detta fungerade emellertid ännu sämre än vad det gjort med Dion. I valet 2011 fick det konservativa partiet egen majoritet, medan liberalerna reducerades till tredje största parti med bara 19 procent av rösterna. Posten som oppositionsledare övertogs av ledaren för det socialdemokratiskt orienterade NDP (New Democratic Party), varefter även Ignatieff avgick.

 

Frågan är nu om det liberala partiets dramatiska tillbakagång verkligen beror på misslyckad ledning. Orsaken till tillbakagången är snarare strukturell, har det sagts i debatten. Av demografiska skäl äger en maktförskjutning rum dels till de välbeställda förorterna i Ontarios städer, dels västerut i riktning mot det resursrika Alberta. Samtidigt, hävdar opinionsanalytiker, utgör de många framåtsträvande invandrarna med traditionell moraluppfattning en allt viktigare kraft. ”Adjö Skottland, hej Singapore”, skriver en kommentator.

 

Kanske är kanadensisk politik obevekligen på väg att bli polariserad mellan de konservativa och NDP. Liberala optimister räknar dock med att det alltjämt finns utrymme för ett socialliberalt parti. Den karismatiske Justine Trudeau är vad som krävs, hävdar entusiasterna. Om han väljs till partiledare med stöd av hundratusentals sympatisörer är detta i själva verket ett val av nästa premiärminister, säger de förhoppningsfullt.

 

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


Tips: Läs om UI:s Nordamerikaprogram.

 

 

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv