Historiskt statsbesök befäster bilateral trend i Europa


Av: Sara Westerberg

2013-03-15 |

Foto: Catarina Axelsson/ UD

 

Genom att undvika taggiga frågor sluter sig Sverige genom President Abdullah Güls statsbesök till en lång skara europeiska länder som bortser från EU:s gemensamma linje att inkludera mänskliga rättigheter i alla bilaterala externa relationer.


President Abdullah Gül genomförde i veckan Turkiets första statsbesök till Sverige. Den medföljande delegationen på knappt 200 personer bestod förutom av utrikesministern och EU-ministern, ett stort antal affärsmän.

Även om Sverige relativt sett klarat sig bättre i den ekonomiska krisen än många andra EU-länder är man naturligtvis intresserad av bättre tillgång till Turkiets dynamiska marknad och snabbt växande ekonomi. I ett tal under besöket underströk utrikesminister Carl Bildt sin önskan om ökad bilateral handel och investeringar. Gül å sin sida känner troligen behov av att vårda relationerna till ett av de få EU-länder som otvetydigt stöder turkiskt EU-medlemskap, i synnerhet då det nyligen setts en liten öppning till återupptagna förhandlingar.

Möjligen följer därmed en tyst överenskommelse om att inte ge obekväma politiska meningsskiljaktigheter för stort utrymme. Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte under en presskonferens tillsammans med Gül att pressfrihet är en fråga som måste ”adresseras tydligare” med referens till att journalister i Turkiet idag sitter fängslade under terroristlagar. Det rapporteras att även kurdfrågan diskuterades på statsministerns möte med presidenten. Utrikesminister Bildt valde i stället under ett tal på Stockholms universitet att kringgå uppenbara problem med mänskliga rättigheter med en tjusig formulering: ”Progress is a work in progress”, konstaterade han efter att ett par timmar senare ha skrivit under ett strategiskt partnerskap om bland annat just handel.

Gül å sin sida talade under sitt anförande i Riksdagen på onsdagen om Sveriges och Turkiets historiska och goda relationer med ytterligare fördjupningspotential främst inom handel, samt tackade för Sveriges stöd för ett turkiskt EU-medlemskap. En signal om ramarna för samarbetet kom dock då Gül i skenbart generella ordalag om minoriteters rättigheter påtalade hur illa det kan gå då utomstående lägger sig i problem som bäst hanteras lokalt.

Reinfeldts regerings mycket blygsamma hantering av människorättsfrågor är inte ovanlig i ett europeiskt sammanhang.  Genom att tona ner taggiga frågor sluter sig Sverige genom detta statsbesök till en lång skara europeiska länder som bortser från EU:s gemensamma linje att inkludera mänskliga rättigheter i alla bilaterala externa relationer och istället lämna det till officiella EU-delegationer. Trots EU-ramverket från juni 2012 om att mänskliga rättigheter ska genomsyra alla externa relationer sa Tyskland i höstas ingenting då Konrad Adenauers Stiftelse för frihet, fred och rättvisa utestängdes från Saudiarabien. I Kina har Tyskland låtit en sinocentrisk världsbild råda, med allt vad den innebär av auktoritetsstyre och censur, till förmån för goda relationer.  Storbritannien och Spanien är andra exempel på länder som har etablerat bilaterala handelsrelationer med diktaturer, däribland Saudiarabien till vilka Storbritannien säljer stridsflygplanet Hawks.

Sveriges strategiska partnerskap med Turkiet kommer i ett sammanhang där EU i höstas publicerade sin mest kritiska framstegsrapport om Turkiet på åratal i vilken man tar upp brister i mänskliga rättigheter och demokratiskt styre. Samtidigt var EU:s normativa makt gentemot Turkiet då så försvagad att EU-minister Egemen Bağis avhyste rapporten som ensidig och utan grund och AKP-parlamentarikern Burhan Kuzu slängde symboliskt ett exemplar i en soptunna på tv. Detta står i kontrast med perioden 1999-2005 då Turkiets reformarbete till övervägande del bedrevs inom ramen för möjligt medlemskap; då utgjorde alltså EU:s gemensamma normer en stark drivkraft för utveckling. I brist på enad front kommer man att ha betydligt svårare att bedriva normativt arbete.

Möjligen kan hävdas att goda handelsrelationer ökar möjligheten för Sverige att påverka Turkiet i frågor om mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet ”bakom kulisserna”, men frågan är vem som påverkar vem, i ett förhållande där båda parter kortsiktigt ekonomiskt har mer att vinna på att sopa politiska problem under mattan.

Text: Sara Westerberg är webbredaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv