Turkiet: Fred eller tvåfrontskrig?


Av: Per Jönsson

2013-03-13 |

I samband med den turkiske presidenten Abdullah Güls Sverigebesök har det talats om en turkisk-kurdisk vapenvila lagom till det kurdiska nyåret newroz den 21 mars. Men inbördeskriget i grannlandet Syrien kastar en skugga över alla fredsutspel.

Just i år hoppas många turkar på newroz – det kurdiska nyåret – som infaller 21 mars, en högtid som det tidigare var förbjudet att fira i Turkiet.

Newroz skulle i bästa fall kunna markera första steget mot fred i den snart trettioåriga blodskonflikten mellan turkiska staten och den kurdiska nationaliströrelsen PKK som kostat minst 40 000 människors liv. Den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan har nämligen antytt att PKK är berett att frisläppa ett antal tillfångatagna regeringssoldater och statstjänstemän före newroz, samt därtill – symboliskt långt viktigare – inleda en evakuering av PKK:s gerillakrigare från turkisk mark.

Detta optimistiska besked från den mytomspunne lika fruktade som vördade Öcalan har vållat stor uppståndelse i Turkiet. För många tycks det bekräfta att premiärminister Recep Tayyip Erdoğans AKP-regering gjorde rätt som i december inledde hemliga (nåja, uppenbarligen inte helt hemliga) förhandlingar med PKK-ledaren som sedan gripandet 1999 suttit fängslad på fängelseön Imrali i Marmarasjön utanför Istanbul. Ska man överhuvudtaget förhandla med kurderna bör det ske med högsta hönset inom PKK, är en utbredd slutsats bland turkar efter flera havererade vapenvilor och förhandlingsrundor med andra aktörer från  den kurdiska oppositionen.

För Erdoğan innebär detta sannerligen en kovändning. Under den så kallade kurdiska våren, eller ”demokratiska öppningen” från 2005 till 2011 satsade hans AKP-regering till synes helhjärtat på att räcka ut handen till Turkiets kurder med löften om språkliga, kulturella och politiska reformer. När så den arabiska våren kastade ut grannlandet Syrien i ett blodigt inbördeskrig 2011 tog PKK chansen att trappa upp sitt separatistkrig mot den turkiska staten med höga dödssiffror på bägge sidor, de högsta sedan 1980- och 1990-talens fullskaliga krig. Det resulterade i ett massivt militärt motvåld från Ankara, och det fick Erdoğan att under 2012 gång på gång proklamera: ”Det existerar ingen kurdisk fråga i Turkiet, enbart en kamp mot PKK-terrorismen. Jag skulle ha avrättat Öcalan om jag kunnat bestämma!”

Men nu förhandlar alltså Ankara på nytt med Öcalan. Kanske elaka, men säkert realistiska, tungor i Ankara och Istanbul talar om att detta är ett strategiskt drag av Erdoğan för att säkra en ny konstitution som ger presidenten ökade befogenheter, och honom själv en säker seger i presidentvalet 2014. Att uppnå fred med PKK, att en gång för alla bli av med ”den kurdiska frågan” skulle förläna en redan framgångsrik Erdoğan mytisk status i klass med statsgrundaren Atatürk, och dessutom möjlighet att som president leda Turkiet fram till republikens 100-årsjubileum 2023.

För Öcalan kan å andra sidan en uppgörelse nu med AKP och Erdoğan vara sista chansen att gå till historien som kurdernas befrielsehjälte alla kategorier. Om inte den fysiskt skröplige 64-åringen i Imrali-fängelset gör upp med Erdoğan före presidentvalet 2014 lär han inte få någon ytterligare möjlighet att kröna tre decenniers gerillakamp med något som liknar triumf. Och vem vet: kanske både Erdoğan och Öcalan skulle kunna få Fredspriset – namn som Arafat, Kissinger och Begin borgar för att även terroriststämplade krigsförbrytare ibland anses förtjänta av Nobelhyllningar.

Haken som kan hota förhoppningarna om fred till Newroz är dock att Öcalan inte längre är det obestridda högsta hönset inom PKK. När beskedet om Öcalans nya fredstrevare läckte ut från fängelsehålan på Imrali hördes arga fnysningar från yngre tuppar i PKK:s exekutivkommitté som håller sig gömda i de irakiska Kandilbergen. Varför ge upp den väpnade kampen just nu, menar de, nu när PKK:s kurdiska kamrater i Syrien har upprättat en självstyrande väpnad enklav längs gränsen mot Turkiet och således gett PKK möjlighet att slå till mot Ankaras styrkor från två håll?

Den nu tvååriga revolten i Syrien har alltså skapat dubbel dynamik i det turkkurdiska inbördeskriget. Dels genom att förmå Erdoğan och AKP-regeringen att söka nå en fredsuppgörelse med kurderna och undvika risken för turkiskt väpnat ingripande på två fronter i Syrien. Dels genom att egga hökarna inom PKK att köra över sin gamle ledare Öcalan och trappa upp kriget mot Ankara från såväl ”Sydkurdistan” i Irak som ”Västkurdistan” i Syrien. Fred till newroz? Så länge fred i Syrien låter vänta på sig lär också fred mellan kurder och turkar dröja.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid UI.





Om UI-bloggen

Arkiv