När allt handlade om trovärdighet


Av: Kjell Goldmann

2013-02-05 |

Debatten efter ÖB:s uttalande om att Sverige bara kan försvara sig en vecka på egen hand har bekräftat att medlemskap i Nato numera är en tämligen normal politisk fråga. Argument framförs för skilda ståndpunkter. Ingen debattör karakteriseras som ansvarslös eller illvillig.

Så var det också på 1940-talet, men sedan följde fyra decennier av tystnad, då och då avbruten av ”affärer”. Mot bakgrund av Östeuropas sovjetisering fördes sålunda en omfattande debatt om hur Sverige borde förhålla sig i det radikalt skärpta läget. Huvudpersoner var Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten samt utrikesministern Östen Undén, som deltog bland annat som anonym ledarskribent i Morgon-Tidningen.


Jan-Olof Sundell, som kartlagt debatten i en licentiatavhandling (1971), skiljer mellan tre inriktningar som han kallar västsamverkan, pragmatisk neutralitet och neutralism. Tingsten var västsamverkare och Undén neutralist. Till pragmatikerna, mellangruppen, hörde tunga debattörer som såg neutralitetspolitiken som villkorlig: den var det rätta så länge inte den ena eller den andra förändringen inträffade i Sveriges omgivning.

I Tingstens memoarer finns en bitter reflexion om andras anklagelser för dolda avsikter och onda önskningar, men huvudfrågorna blev väl belysta i debatten — såväl de strategiska bedömningsskillnaderna som de ideologiska meningsmotsättningarna. 


I folkopinionen var meningarna delade (i april 1949 ansåg 31 procent att Sverige borde ansluta sig till Atlantpakten). Mellan de politiska partierna rådde däremot enighet om att Sverige borde eftersträva neutralitet i ett kommande krig och avstå från att ansluta sig till västalliansen. Skilda meningar rådde däremot om neutralitetspolitikens villkorlighet och om vad, utöver icke-medlemskap i västalliansen, som denna politik krävde.

Politisk debatt om dessa frågor blev efter hand omöjlig genom trovärdighetsdoktrinens seger.

Denna doktrin formulerade statsminister Erlander i en riksdagsdebatt 1950. Jag drar slutsatsen, sade Erlander, att ”man är överens om att denna utrikespolitiska linje inte får komprometteras och att man alltså i valet av utrikespolitiska handlingar alltid har den synpunkten för ögonen: vad händer, om man gör det och det? … [D]et är en omöjlig tanke att säga, att vi skola föra en politik av viss innebörd, om man icke samtidigt har klart för sig, att varje vår handling skall inriktas med det syftemålet, att denna politik blir respekterad, trodd och uppskattad runt om i världen.”

”Alltid”, ”varje vår handling” — starka ord, men logiska. Den neutralitetspolitiska kalkylen byggde på att båda sidor skulle fästa tilltro till Sveriges vilja och förmåga att hålla sig utanför krig, Det var som i andra förhandlingsliknande situationer: framgång förutsatte att politiken framstod som orubblig ända fram till det ögonblick då den övergavs. De som, med Sundells term, varit pragmatiker måste fortsättningsvis framstå som ovillkorliga neutralister. Debatten försköts från vad som var rationellt och rättfärdigt i utrikespolitiken till vad man kunde, och inte kunde, tillåta sig utan att förbryta sig mot neutraliteten.

Det var upplagt för ”affärer”— från ”Hjalmarsonaffären” 1959 till ”Bodströmaffären” 1985. Hjalmarsonaffären hade sin grund i regeringens beslut att, mot vanligheten, avvisa högerpartiets nominering av Jarl Hjalmarson som medlem av FN-delegationen. Regeringen hänvisade till att Hjalmarson ”vid skilda tillfällen riktat skarpa angrepp mot den svenska utrikespolitiken i dess praktiska utformning” och inte visat det ”ansvar och omdöme” som neutralitetspolitiken krävde. 


Hjalmarson, hävdade Erlander och Undén, betraktade alliansfriheten som tillfällig och opportunistisk och såg neutraliteten endast som en av flera möjligheter vid ett storkrig. Som belägg åberopade de ett uttalande sju år tidigare, enligt vilket alliansfriheten skulle vara betingad av ”de nu rådande politiska och strategiska förhållandena”. Hjalmarson hade till yttermera visso uttalat sig för att ”inom ramen för vår alliansfria utrikespolitik skapa bästa möjliga förutsättningar för det nödvändiga biståndet [från väst]” och för att ”vidmakthålla och stärka våra naturliga förbindelser med västmakterna”.

Alliansfriheten, hävdade regeringen, fick inte framställas som om den vore betingad av tillfälliga förhållanden, och överläggningar om förberedelser för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallianser var ”helt uteslutna”. Dessutom gällde — detta med anledning av Hjalmarsons fräna kritik av att Nikita Chrusjtjov inbjudits till officiellt besök — att Sverige inte ”lidelsefullt och konstant” kunde ta parti för ena sidan i stormaktskonflikten, och att ”måttlösa angrepp av inflytelserika politiker mot andra staters politik” inte var förenliga med neutralitetspolitiken. Synpunkter liknande Hjalmarsons hade varit allmängods tio år tidigare. Nu visades den som framförde dem av banan. 


Bakgrund till ”Bodströmaffären”, ett kvartsekel senare, var ubåtsskyddskommissionens rapport om ubåtskränkningar som tillskrevs Sovjetunionen. I bakgrunden fanns också ”Bildtaffären”, under vilken regeringen kritiserat Carl Bildt för att i Washington ha diskuterat ubåtsfrågan med amerikanska företrädare. ”Intet”, hade Olof Palmes regering uttalat, ”får göras som kan skapa intryck av att det i en situation som den nuvarande finns några andra intressen än de rent svenska som styr”. ”Intet” som ”kunde” skapa ett oönskat intryck — en påminnelse om Erlanders formulering 1950.

I detta läge inbjöd sex journalister utrikesminister Lennart Bodström till en middag, vid vilken ubåtsfrågan diskuterades. När Bodströms reflexioner publicerades, kunde det se ut som om utrikesministern bagatelliserat såväl ubåtskränkningarnas realitet som Sovjetunionens roll.

Denna gång var det den borgerliga oppositionen som drog fram det tunga artilleriet. I riksdagen hävdade moderatledaren Ulf Adelsohn att Bodströms uttalanden hade skapat ”en allvarlig förtroendekris för svensk utrikespolitik och för utrikesministern personligen”. Han fortsatte: ”Neutralitetspolitikens viktigaste grund är fasthet och konsekvens. Ingen ska behöva tveka om vår linje. Utrikesministern har nu skapat en osäkerhet som inte får råda.” Center- och folkpartiledarna sade ungefär detsamma.

Statsminister Palme gick till motangrepp: det var moderaterna som satt svensk säkerhetspolitik i tvivelsmål. Hos moderaterna fanns, enligt Palme, folk som vill ha biståndsavtal med Nato, som ville gå in i EG, som sade att Sovjet inte trodde på vår utrikespolitik, som ”ibland nästintill vill starta krig mot Sovjetunionen och säger att vi skall befria Östeuropa”. Han fortsatte: ”D]ärmed har också broarna rivits när det gäller säkerhetspolitiken. … Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred och för den politik som har vunnit burspråk i vårt land.”

Kanske rådde fundamental oenighet om utrikespolitiken, men denna debatterades i så fall inte. Debatten gällde utrikesministern, inte neutralitetspolitiken. En hatfylld ”affär” ersatte klarläggande av de utrikespolitiska alternativen.

Några år senare upplöstes Sovjetunionen. Vid början av 2000-talet företrädde riksdagspartierna en skala av åsikter, från folkpartiets krav på inträde i Nato till vänsterpartiets uppfattning att alliansfriheten måste ”försvaras och stärkas”. Även de ungefär 20 procent som önskade Nato-medlemskap hade företrädare i riksdagen. Det gick att förespråka västsamverkan, tala illa om Putin eller kritisera utrikesministern utan att riskera anklagelser för utrikespolitisk opålitlighet.


Denna normalitetens återkomst är till fördel för både säkerhetspolitiken och demokratin.

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



Om UI-bloggen

Arkiv