Kina med Xi Jinping


Av: Johan Lagerkvist

2013-02-05 |

Kina kommer att fortsätta sträva efter fredlig utveckling men aldrig göra avkall på "legitima rättigheter" eller "kärnintressen". Så lät det nyligen när den nye ledaren Xi Jinping höll sitt första tal om utrikespolitiken. Kommer Kina att bli tuffare och mer nationalistiskt framöver? Kan relationerna till USA och Japan förbättras? Maktskiftet i Kina väcker många frågor i omvärlden.

Allt fler i omvärlden har börjat omhulda idén att detta århundrade blir Asiens och särskilt Kinas. Sveriges finansminister Anders Borg har till exempel sagt att hans generation är den sista som inte lever med en sinocentrisk världsbild. Men med tanke på hur lång tid det tog innan engelska blev det största europeiska språket – istället för franska och tyska – och därefter det viktigaste världsspråket, ligger det troligen långt bort i tiden innan kinesiskan och kinesisk populärkultur uppnår samma ställning.

Snarare kommer världen under de kommande 50 åren antagligen att bli ”multicentrisk” och indelas i regionala block som domineras av en stormakt. USA fortsätter att dominera den euroatlantiska världen, Brasilien blir allt mer centralt i Latinamerika och Kina konkurrerar ut Japan som stormakt i Östasien men tävlar med Indien och Ryssland om överhöghet i Sydasien och Centralasien. Samtidigt kommer alla stormakter att konkurrera om inflytande och marknader på alla kontinenter.

I omvärlden undrar många förstås över vilken riktning den kinesiska utrikespolitiken kan tänkas ta under Xi Jinpings ledning. Hu Jintao talade i sin rapport till den 18:e partikongressen – som alltså har till uppgift att också peka framåt – tydligt om en militär modernisering för att värna Kinas suveränitet. Ord som i hög grad var riktade till Japan, USA och Indien.

Relationen med USA kommer att fortsätta att vara den viktigaste under detta århundrade. Den amerikansk-kinesiska ”strategiska och ekonomiska dialogen” har i allt väsentligt handlat om handelsrelationer, underskott och växelkurser, även om samtalen under det senaste dialogmötet i april 2012 fick avbrytas för en diskussion om rättighetsfrågor, värderingar och förhandling om fri lejd ut ur Kina för den blinde människorättsaktivisten Chen Guangcheng. Denne kunde en månad senare lämna Kina tillsammans med sin familj för ”studier i USA”. De fortsatta relationerna mellan länderna beror på hur Kinas säkerhetspolitik och ekonomiska styrka kommer att utvecklas men också på hur Peking väljer att hantera de uppblossande territoriella konflikterna med Japan, Filippinerna och Vietnam i farvattnen i Sydkinesiska sjön och Östkinesiska havet. Konflikterna i Sydkinesiska sjön har visat upp en mer utmanande, nationalistisk sida av Kina.

Vad gäller Kinas militära makt finns också frågetecken som väntar på att rätas ut. Kinas försvarsbudget ökar ständigt, mer än vad de officiella siffrorna visar.

Om nu Kina önskar omforma världsordningen kommer den ambitionen att begränsas av att landet idag står relativt ensamt i världen och saknar starka allierade. Efter Burmas öppnande för demokratiska reformer, är Nordkorea den enda stat som står någorlunda nära Kina. Men även mellan dessa två socialistiska broderländer har det gnisslat under senare år.

Den tidigare kinesiska strategin, att övertyga framför allt grannländerna om att Kinas uppgång skulle ske fredligt, har på senare år förfallit. I Kinas närhet finns en oro för den omfatt­ande moderniseringen av den kinesiska militären, i synnerhet flottan och flyget som lätt kan mobiliseras. Den kinesiska militären har blivit än mer nationalistisk och det är oklart hur mycket kontroll partiet faktiskt har över alla dess enheter. Det har också växt fram en starkare folklig nationalism som underblåsts av de statliga medierna. Att återställa förtroendet för Kina i landets ”nära utland” blir en svår uppgift för Xi Jinping. Möjligen är han alls inte intresserad av att lösa den. Hans första anförande som ny generalsekreterare den 15 november 2012 genomsyrades av subtila nationalistiska tongångar.

Xi Jinping uppges vara förtjust i filmer från Hollywood, särskilt de som handlar om andra världskriget eftersom han, enligt Wikileaks och en amerikansk UD-representant, gillar att de är storslagna och sanningsenliga i sitt porträtterande av kampen mellan det goda och det onda. Man kan spekulera i om hans fäbless för svart-vita dramer kan stärka en nationalistisk vändning inom kinesisk utrikespolitik framöver, särskilt visavi Japan och USA.

Text: Johan Lagerkvist, forskare vid UI. Texten är ett utdrag ur Världspolitikens Dagsfrågor nr 1 2013: Tid för förändring: Kina med Xi Jinping. Läs också Johan Lagerkvists artikel i dagens Metro: Han ska välja väg för framtidens Kina.



Om UI-bloggen

Arkiv