Nytt hopp för Asiens sjuke man


Av: Bertil Lintner

2013-02-28 |

Filippinerna sågs länge som Sydöstasiens ”sjuke man”. I en region där länder som Malaysia och Thailand och även Indonesien och Vietnam expanderade snabbt, för att inte tala om superrika Singapore och Brunei, tycktes utvecklingen i Filippinerna inte bara stå stilla utan även gå från kris till kris.

Landet brottades med enorma ekonomiska problem och politisk instabilitet med både kommunistisk och muslimsk gerilla aktiv i skilda delar av landet. Filippinerna brukar också få mer än sin beskärda del av naturkatastrofer som vulkanutbrott, tyfoner och översvämningar, ofta med bristfälliga hjälpinsatser från myndigheternas sida. I kontrast mot allt detta stod en välutbildad befolkning som till stor del talar engelska, bördig åkermark och rika tillgångar på mineraler som guld, silver, koppar och nickel.

Men nu börjar det ljusna, åtminstone inom vissa delar av ekonomin. Under det senaste året har tillväxtsiffrorna legat på över 7 procent jämfört med förväntade 5,4 procent. Politiskt är landet mer stabilt än tidigare, sedan Benigno ”Noynoy” Aquino blev president efter en jordskredsseger i valet 2010. Hans far med samma namn var en känd dissident på den tiden då landet styrdes av diktatorn Ferdinand Marcos.

Fadern, Benigno Aquino, mördades på flygplatsen i Manila då han försökte återvända från sin exil i USA i augusti 1983. Hans änka, Corazon Aquino, mor till ”Noynoy”, blev president två och ett halvt år senare efter ett mäktigt men fredligt uppror mot Marcosregimen. ”Noynoys” farfar, som också hette Benigno, var även han en framstående politiker medan hans farfarsfar Servillano Aquino deltog i självständighetskampen först mot Spanien och sedan mot USA vid det förra sekelskiftet.

Medan allt detta har bidragit till den nye presidentens popularitet och gett honom legitimitet visar det också på säregenheterna, och även bristerna, i Filippinernas politiska kultur. Landet har sedan länge dominerats av ett fåtal politiska dynastier, ofta med band till starka ekonomiska intressen. Corazon Aquino föddes Cojuangco och var dotter till José Cojuangco, en framstående affärsman från en av landets mest inflytelserika klaner. Ute på landsbygden råder nästan feodala förhållanden med stora jordägare och utarmade bönder. Klyftorna mellan fattiga och rika är skriande även i städerna.

Detta hänger givetvis ihop med landets historia som skiljer sig markant från den i andra sydöstasiatiska länder. Filippinarna brukar ofta skämta och säga att ”vi levde i kloster i 400 år och sedan 50 år i Hollywood”. Landet var en spansk koloni från 1500-talet till slutet av 1800-talet och sedan en amerikansk fram till 1946. Spanjorerna införde den katolska kyrkan och spanska namn samtidigt som de förstörde kultobjekt och allt annat de kom över från de ”hedniska” kulturer som fanns där tidigare. Bara längst i söder i arkipelagen överlevde islam, den religion som fanns på de öarna före spanjorernas ankomst. Spanjorerna lyckades heller aldrig helt erövra de sydligaste öarna, varav den största är Mindanao.

I resten av kolonin införde spanjorerna en plantageekonomi liknande den i Latinamerika med jättelika haciendor och fattiga lantarbetare. Valutan var den mexikanska silverpeson. Under USA:s styre kom en helt ny livsstil med amerikansk popkultur och det engelska språket, samt omfattande amerikanska investeringar inom gruvnäringen och fruktplantager.

Resultatet har blivit något av ett ”sydöstasiatiskt Mexiko”, ett land med en spansk-amerikansk kultur, minus det spanska språket, som spanjorerna till skillnad från i kolonierna i Latinamerika aldrig införde. Det talades bara av en liten elit i städerna. Under flera århundraden var de ekonomiska och kulturella banden till Amerika – först Central- och Sydamerika och sedan USA – betydligt starkare än dem med resten av Asien.

Det finns inte heller något enhetligt inhemskt språk. National­språket filipino är baserat på det största enskilda språket tagalog, men inte riktigt detsamma och det är långt ifrån det enda språket i den filippinska övärlden. Engelskan däremot talas i hela landet.

Många filippinare talar därför om att de upplever en nationell identitetskris som inte har någon motsvarighet i andra sydöstasiatiska länder. Därtill kommer att den långvariga ekonomiska krisen tvingat miljoner filippinare att söka arbete utomlands.

Det är först under senare årtionden som Filippinerna börjat integreras i regionen. Japanska investeringar började komma i slutet på 1950-talet och 1967 blev Filippinerna ett av de fem länder som bildade Asean (Association of Southeast Asian Nations) De andra var Thailand, Malaysia, Singapore och Indonesien. 1984 utökades Asean till att omfatta även det lilla olje- och gasrika sultanatet Brunei på Borneos västkust. 1995 blev Vietnam Aseans sjunde medlem, ett steg som gav samarbetet en helt ny inriktning. Fram till dess hade Asean varit främst ett politiskt, anti-kommunistiskt block. Nu tog det ekonomiska utbytet överhanden i takt med att marknadsreformer infördes i Vietnams fram till dess helt socialistiska ekonomi. Två år senare blev även Laos, Kambodja och Burma (nu Myanmar) medlemmar.

Denna nya ekonomiska gemenskap i regionen, som också omfattar politiskt samarbete, har inneburit radikala förändringar för Filippinerna, även om banden med USA har förblivit starka. Går Filippinerna en ny framtid till mötes, som ett asiatiskt land i ett asiatiskt sammanhang? Kanske, men detta, och de lägliga ekonomiska framgångarna, innebär inte att man kan blunda för de gamla problemen.

Korruptionen är fortfarande utbredd och kriminaliteten hög, främst i Manila. De sociala kontrasterna mellan rika och fattiga är mer påfallande här än i andra länder i Sydöst- och Östasien. Filippinerna vill gärna framstå som en demokratisk bastion i regionen med en fri och levande press, men vad en västerländsk observatör beskriver som en ”rådande kultur av straffrihet” har under det senaste årtiondet lett till ouppklarade mord på hundratals journalister och sociala och politiska aktivister. Den ännu obesvarade frågan är om den nye presidenten ska lyckas stävja korruptionen och omstrukturera det gamla systemet, med politiska dynastier och klaner, som han själv är del av.

200x292_FilippinernaText: Bertil Lintner som under många år skrivit om asiatisk politik för Svenska Dagbladet och för veckomagasinet Far Eastern Economic Review. Han har skrivit tolv böcker om politik, kriminalitet och sociala frågor i Asien. Texten är ett utdrag ur senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor om Filippinerna.

Tips: I butiken på ui.se kan du beställa Världspolitikens Dagsfrågor, nr 2 2013: Filippinerna: Nytt hopp för Asiens sjuke man.

 


Om UI-bloggen

Arkiv