När UI blev ett monster


Av: Kjell Goldmann

2013-02-20 |

När nu UI fyller 75 vill jag påminna om något som inträffade när institutet var 27 år. Sommaren 1965 fördes en debatt om Vietnamkriget som blev en upptakt till de heta åren kring 1968. Denna tids debatter formade sig kring syndabockar, skriver Lundahistorikern Jens Ljunggren i sin bok om 68-rörelsen. UI-medarbetaren Åke Sparring blev Vietnamdebattens ”monster som de andra kunde kasta sig över”.

Debattinläggen samlades i en skrift utgiven av föreningen Verdandi. Enligt skriftens tidstypiska förord gav inläggen ”den okritiskt USA-vänliga hållning som hittills hade dominerat den svenska opinionen … en ordentlig törn”. Debatten sommaren 1965 ”fungerade som en väckarklocka, den öppnade ögonen på många och bidrog till att människor kunde lösgöra sig från den närmast naiva pro-amerikanism som dittills dominerat”.

Den började med känslomättade inlägg av författarna Lars Forsell, Sven Lindqvist och Folke Isaksson. Detta var, som Ljunggren påpekar, en tid när kultureliten inträdde på den politiska scenen. Det var också en tid av starka känslor. Enligt Ljunggren var ”politikens emotionalitet … ett viktigt led i utformandet av tidens vänsterradikala engagemang”.

Åke Sparring, senare UI:s direktör, var min arbetskamrat vid institutets på denna tid obetydliga forskningsavdelning. ”Att moralisera om Vietnam” var rubriken på hans artikel i Dagens Nyheter 19 juni 1965. ”Ibland måste man få brusa upp och säga vad man känner”, skrev han, såsom författarinnan Sara Lidman gjort med ett ”oartikulerat skri” i Expressen.  Men man kommer inte från problemet med politikens syfte och resultat.

Det är svårt nog att göra moraliska värderingar av det som blivit historia, fortsatte Sparring. ”När vi skall bedöma aktuell utrikespolitik har vi begränsade kunskaper om avsikterna, begränsade kunskaper om medlen, och vad resultatet av den ena eller andra handlingen blir kan vi bara gissa oss till.” Då ”blir man försiktig med moraliska eller andra omdömen, inte därför att man vill framträda som ett moraliskt föredöme, utan därför att man vet att man vet så förbannat lite.” Det är klart att vi kan kalla Vietnamkriget ”vansinne”, som Forsell gjort, menade Sparring, ”men det hjälper oss ingen vart”.

Till det vi inte visste hörde, enligt Sparring, hurvida revolutionärerna i Sydvietnam hade folkmajoritetens stöd eller inte. Men, hävdade han, om de var inspirerade av Maos strategi saknade de anledning intressera sig för detta. Enligt Mao skapar man själv den revolutionära situationen genom ”utsträckt krig”, inklusive terror.  ”Om gerillakriget är mindre grymt än bombardemangen från luften vet jag ej; men det förefaller inte troligt.”

Sparring satte in Vietnamkriget i ett större perspektiv: ”det är två system som står mot varandra”. Pekings och Hanois deklarerade politik var på denna tid att driva ”imperialisterna” och deras ”lakejer” ut ur Asien och ut ur historien. ”Vi här uppe har svårt att förstå behovet av revolutioner i världen”, hade Folke Isaksson hävdat. Men, kommenterade Sparring, världen är full av ansvarslösa revolutionärer. ”Var den revolution som Ho Chi Minh inledde på 1940-talet värd 20 års krig? Man kan inte skylla allt på fransmännen och amerikanarna. Den politiker som räknar fel på motståndarens avsikter går inte fri från ansvar, vilka ädla intentioner han än haft.”

Sparring utvecklade osäkerhetsmomenten i förhållandet mellan Kina och dem som Kina kallade imperialister. Han påminde också om vad utgången i Vietnam kunde betyda för Sovjetunionens politik. ”Med massor av nya Vietnam att vänta?”

Man kan ställa hundratals frågor av detta slag, skrev han.

I den fortsatta debatten fick Sparring svar på tal inte bara av Lindqvist och Isaksson utan också av författarna Artur Lundkvist, Jan Myrdal, Göran Palm och Sara Lidman. Enligt akademiledamoten Lundkvist hade Sparring ”släppts fram” med en artikel som kunde vara förledande och därför inte fick stå oemotsagd; ”om Sparrings uppfattningar är typiska för det resultat som Utrikespolitiska institutet kommer till tjänar de främst en överslätande konservatism och anslagen som möjliggör sådan forskning kunde gå till något bättre ändamål.” Enligt Myrdal hade Sparring visat varför Utrikespolitiska institutet inte var en seriös vetenskaplig institution; det han skrev om Mao var en ”ren lögn”, han var ”totalt obeläst i ämnet”. Enligt Isaksson var Sparring ”amatörstrateg” när han i stället borde intressera sig för sociala missförhållanden. Enligt Lidman ”tycker man sig ha lyssnat till en av dessa förfinade bedömare som alltid såras mer av en illa formulerad protest än av det missförhållande som framkallat protesten”.

Sparring förlorade debatten med sitt resonemang om osäkerheter och svårbedömdheter. Diskussion och opinionsbildning försköts snabbt i den riktning som utpekats av den plötsligt inflytelserika kultureliten. Vänstervågen blev en tid av kategoriska ställningstaganden och känsloladdad aktivism, motsatsen till vad Sparring rekommenderat.

I själva verket hade den internationella politiken förändrats på ett sätt som motiverade osäkerhet snarare än övertygelse. En viss avspänning hade inträtt mellan Sovjetunionen och västmakterna efter Berlinkrisen 1961 och Kubakrisen 1962. Samtidigt hade relationerna blivit ansträngda såväl mellan Sovjetunionen och Kina som mellan USA och Frankrike. Den bipolära motsättningen på tröskeln till kärnvapenkrig var på väg mot något mer motsägelsefullt och komplext. Det borde inte ha varit läge för kategoriska, självrättfärdiga ställningstaganden i världspolitikens ödesfrågor.

Åke Sparring och jag såg inte likadant på Vietnamkriget, men Åke hade rätt i att eftertänksam analys var motiverad. En uppgift för UI, då som nu.

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).

 


Om UI-bloggen

Arkiv