Svarta flyktingar behandlas som hot mot Israel


Av: Per Jönsson

2013-02-01 |

Många tiotusental asylsökande från Etiopien, Eritrea och Sudan lever i armod i
Tel Aviv och andra israeliska storstäder. Men myndigheterna vägrar hjälpa dem och regeringen vill nu att de deporteras från Israel.


TEL AVIV. Centrala busstationen i Tel Aviv lär vara världens största trafikterminal till lands. Det måste också vara världens, eller åtminstone Mellanösterns, mest mångkulturella köpcentrum.

När bygget stod färdigt 1993 var det tänkt att bli Israels elegantaste galleria, med märkesbutiker och smarta restauranger i sju våningar på en basyta motsvarande en mindre flygplats. Men busstationen blev stadsplanerarnas mardröm, eftersom få stora investerare trodde på att detta megakoncept skulle falla Israels krävande medelklasskonsumenter i smaken. In i de ändlösa korridorerna, prången och öppna piazzorna flyttade i stället otaliga småhandlare med bakgrund från Sydostasien, Kina, Centralasien, Ryssland, Iran, Latinamerika, Afrika, Europa, plus ett fåtal judar och palestinier från Israel.

"Ingen souk (marknad) i hela arabvärlden kan mäta sig med kommersen och det sociala umgänget i det här galna templet". Härinne kan man tillbringa hela livet utan att någonsin behöva gå ut", hävdar Dina, en gladlynt och parant kvinna som chefar över 600 städare, nästan alla flyktingar eller gästarbetare från Afrika.

Så långt den någotsånär ljusa sidan av stationskomplexet i södra Tel Aviv. Ute på Levinskygatan längs med hela bussterminalen, i den gröna parken mittemot, i stadsdelarna Shapira och Florentin runtomkring möter en långt dystrare verklighet. Här uppehåller sig en stor andel av de cirka 60 000 flyktingar från Etiopien, Eritrea och Sudan som strömmat in i Israel på senare år.

"Vi erbjuder alla som behöver en skål soppa, en brödbit och en sovplats. Men staten och kommunen bidrar inte med en shekel - allt bekostas av ideella organisationer", berättar Avraham och Rina, två unga frivilligarbetare som serverar långa köer av svarta och luggslitna män, kvinnor och barn vid "Levinskys soppkök". Runtomkring i parken är stora tält uppsatta där bostadslösa flyktingar tillbringar natt efter natt, även nu i vinter när hela östra Medelhavskusten har drabbats av de värsta regn- och snöstormarna på decennier.

När partiernas kampanjer rullade på inför det nyss avhållna valet  till Israels knesset var de svarta flyktingarna från Afrika en av hetaste stridsfrågorna i jakten på väljarröster. Och här är det inte som med Sveriges Jimmy Åkesson och SD att enbart extrema uppstickare driver en direkt flyktingfientlig politik. Här kallas flyktingarna från krigshärjade afrikanska diktaturer även officiellt för "infiltratörer från Afrika till Israel".

"Att infiltratörer kränker våra gränser riskerar att hota vår judiska och demokratiska stat. Vi måste börja med att skicka tillbaka infiltratörerna från Sydsudan och sedan göra detsamma med de övriga", tillkännagav premiärminister Benjamin Netanyahu nyligen.

Vid årsskiftet tog också inrikesminister Eli Yishai, ledare för det ultraortodoxa partiet Shas, initiativ till att deportera samtliga 35 000 eritreanska och 15 000 sudanesiska asylsökande från Israel. Till Shaspolitikerns argument hör att "Muslimer som kommer hit verkar inte ens begripa att det här landet tillhör oss, den vite mannen".

Vart flyktingarna ska deporteras om Yishai och Netanyahu får som de vill är oklart. Hittills har Israel inte ansett sig kunna skicka hem dem eftersom många då löper risk att avrättas i Eritrea och Etiopien medan Sudan är ett land som Israel formellt befinner sig i krig med. Fastän nästan alla afrikanska flyktingar kommit in över gränsen mot Sinaiöknen kommer inte heller Egypten ifråga som avstjälpningsland eftersom egyptiska myndigheter vägrar garantera att man inte skickar flyktingarna vidare till ursprungsländerna.

Israels "lösning" på den afrikanska flyktingfrågan har därför tillsvidare varit tvåfaldig: dels att starta byggandet av stora interneringsläger i Negevöknen, dels att upprätta en "skyddsmur" längs gränsen mot Egypten för att fysiskt stoppa inflödet av afrikaner. Just på den kristna helgdagen julafton tillkännagav Netanyahu att den 230 kilometer långa skyddsmuren mot Sinai hade färdigställts och hävdade att Israel på så sätt har "blockerat hundratusentals nya infiltratörer".

Självklart vädras även andra röster i israelisk offentlighet. Åtskilliga gånger har stora demonstrationer ägt rum i protest mot regeringens omilda flyktingbehandling. Massmedierna återger gärna solskenshistorier om privata familjer som tar sig an flyktingar och hjälper dem till en ny start i Israel. Men av de partier och politiker som ser ut att kunna ingå i nästa regering finns nästan ingen som förfäktar en humanare asylpolitik.

Så klimatet i mångkulturella myllret kring Tel Avivs busstation riskerar snart att bli betydligt kärvare. Och då inte beroende på tillfälliga regn- och snöoväder.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet. Per Jönsson är nyligen hemkommen från en längre resa i Israel. Läs även hans tidigare resebrev: Enarmad tandläkare Israels egen EngelbrektBosättarnas huvudstad en militärt isolerad ö på Västbanken, Där raketerna susa och "Judar måste leva i hela Landet Israel".



Om UI-bloggen

Arkiv