När staten inte skyddar


Av: Sara Westerberg

2013-12-09 |

Vem är skyldig att agera när en stat inte skyddar sina medborgare och demokratin fallerar? Dennis Mukwege, en av årets Right Livelihood pristagare ställer frågan till en publik på Utrikespolitiska institutet den 3 december.

En del skulle svara internationella samfundet och åsyfta principen om skyldighet att skydda (”Responsibility to protect”) som slogs fast av FN 2005. Men inte heller omvärlden har reagerat med tillräcklig kraft i de situationer där årets pristagare verkat, varav tre av fyra finns på plats på UI.

Mukwege själv väntar inte på svar på sin fråga. Han väntade inte heller då kriget kom till området i Kongo-Kinshasa där han arbetade med offer för sexuellt våld. Han skred till handling och vårdade tillsammans med sitt team 40 000 kvinnor som våldtagits som en del av stridigheterna. Våldtäkt är ett billigare vapen än gevär, konstaterar han nu torrt.

De som överlevt kriget behöver medicinskt, psykologiskt, socialt, ekonomiskt och juridiskt stöd, påpekar Mukwege och tydliggör på hur många områden hans stat misslyckats med sitt uppdrag. Inte heller Mukwege och hans kolleger på ett lokalt sjukhus kunde tillgodose alla dessa behov, men de arbetade för att invånarna skulle kunna skydda sig själva. De satte med enkla medel upp skyddsmekanismer som att installera en telefon i varje by för att kvinnor skulle kunna ringa varandra eller sjukhuset och varna för hotfulla situationer. Till exempel ringde en kvinna och berättade att de i hennes by börjat se våldtäkter av bebisar, något som inte förekommit tidigare. Information som denna bidrar till "ömsesidigt skydd" kvinnor emellan och är ett sätt att ta personligt ansvar där staten brister i sina plikter. Omvärldens skydd är otillräckligt: FN på plats "observerar och rapporterar" men ingriper inte, noterar Mukwege.

Paul Walker berättar om sina erfarenheter från arbete för eliminering av kemiska vapen, där okunnighet och personliga och statliga vinstintressen i hanteringen fått gå före säkerheten i flera länder. I sitt arbete för att oskadliggöra vapnen har Walker stött på extremt dödliga medel som förvarats i ryska hangarer enbart skyddade av ett simpelt hänglås, eller av en obetald tonåring med maskingevär men utan förståelse för uppgiften. Han har blivit erbjuden av ryska politiker att köpa vapen svart. I Utah i USA har han besökt världens största kemvapenarsenal, skapad av arbetare under en tid då det behövdes jobb och sedan övergiven utan plan under devisen "bygg det, bränn det, glöm det". Walker insåg under sitt arbete vikten av processer: att inget går att ändra över en natt men att vi alla har ett ansvar att agera. Även en enstaka individ kan göra skillnad och vi har en skyldighet att försöka påverka beslutsprocesser. Problem behöver lösningar och vi måste vara aktiva för att hitta dem, konstaterar han sakligt.

Walkers känsla av personligt ansvar delas av Raji Sourani, människorättsadvokat på Gaza-remsan. Sourani fortsätter enträget att dokumentera och undersöka kränkningar av mänskliga rättigheter i Palestina trots att han fängslats sex gånger på grund av sitt arbete. Han har blivit torterad och sett andra dö av våld, ibland med läkares goda minne.  Han har sett korrupton och falsk rättvisa och är liksom Mukwege  kritisk mot det internationella samfundet som kan benämna dödsfall genom missiler och bomber sidoskador alltså ”skadeverkningar som uppstår oavsiktligt eller genom misstag i samband med militär verksamhet” (collateral damage på engelska).  Vårt uppdrag är att hålla makten till svars och att försvara tortyröverlevare, menar Sourani och avslutar: ”vi är första klassens romantiska revolutionärer”.

Detta ska inte förväxlas med revolutionsromantiker. Istället har de tre pristagarna alla på ett lågmält sätt och inom ramen för internationella regler genom sitt yrkeskunnande verkat för att skydda människor där staten inte räckt till eller rent av orsakat problemen. De har, som Paul Walker uttrycker det, tänkt globalt och agerat lokalt, en uppmaning som han riktar till alla som vill se förändring i världen. Alla tre bedyrar att de trots svårigheter och motgångar känner hopp, något som märks. Det är sannolikt det, tillsammans med en imponerande handlingskraft, som lett till deras framgångar.

 

Text: Sara Westerberg, webbredaktör på Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: Local Action and Lack of State Responsibility.


Om UI-bloggen

Arkiv