Rapport från Sydsudan


Av: Erik Persson

2013-12-18 |

Sydsudans president Salva Kiir utsattes enligt egen utsago under söndagskvällen för ett kuppförsök. Hans före detta vicepresident Riek Machar pekades ut som ansvarig. Motsättningarna inom landets ledarskikt har byggts upp under lång tid och har flera gånger tidigare lett till våldsamheter och interna bråk. Fortsättningen på konflikten är osäker,  skriver UI:s Erik Persson som befinner sig i Juba, Sydsudan.

Skottlossning hördes under natten till måndagen från de yttre delarna av staden där den sydsudanesiska militären, den före detta gerillaarmén som har kvar sitt forna namn SPLA (Sudan People’s Liberation Army), har en bas. Skottlossningen fortsatte sporadiskt under måndagen och tilltog igen under den sena måndagskvällen och tisdagen.

President Kiir meddelade redan vid etttiden på måndagen inför ett pressuppbåd i Juba att ett kuppförsök hade skett under natten. Enligt presidenten hade armén slagit ner ett uppror som genomförts av styrkor länkade till Machar. Machar eller hans talesperson har ännu inte uttalat sig.

Kiir uppmanade till lugn och meddelade att utegångsförbud införts under nattetid de kommande dygnen. Han meddelade vidare att han inte tänker låta händelserna mynna ut i en nationell splittring i likhet med vad som hände 1991.

Hundratals döda
Militären har uppgett att cirka 450 människor har dödats och än fler skadats. Sjukhuset på FN:s mission i Sydsudans (UNMISS) område i Juba rapporterade att många civila sökt vård för skottskador och att sjukhuset från och med tisdagen inte längre kunde ta emot fler skadade. Samtidigt sökte fler än 10 000 människor från utsatta och osäkra områden skydd på UNIMSS:s område och än fler sökte skydd i andra delar av staden.

Splittringen inom SPLM (Sudan People’s Liberation Movement), som är landets helt dominerande parti, har såväl gamla rötter som nya orsaker. Redan 1991, 20 år innan delningen av Sudan och under brinnande inbördeskrig mellan SPLM och regeringen i Khartoum, splittrades SPLM. En av de mest framträdande motståndarna till den dåvarande ledaren och numera landsfadern Jhon Garang var just Riek Machar.

Machar och ytterligare några framträdande personligheter inom rörelsen, bland annat Lam Akol som numera leder det mest synliga oppositionspartiet SPLM-DC (Democratic Change), menade att Garang ledde SPLM på ett diktatoriskt sätt. 1991 proklamerade de att Garang var avsatt, men kuppförsöket misslyckades för att Machar och Akol inte kunde samla tillräckligt politiskt stöd inom rörelsen.

Oppositionsledarna delade dock rörelsen och hämtade stöd för sin fraktion genom att använda sig av en retorik som byggde på etniska motsättningar. Machar och Akol börjde sedan samarbeta med regeringen i Khartoum. I och med detta ändrades inbördeskriget under det kommande decenniet. Stridigheterna i södra Sudan utkämpades nu lika mycket mellan SPLM och olika grupper från södra Sudan som mellan SPLM och regeringen i Khartoum.

Dinka mot nuer
Delningen av rörelsen skapade en viss splittring mellan Sydsudans två största etniska grupper dinka och nuer, trots att båda fraktionerna av SPLM till viss del bestod av ledare och gerillamän från båda dessa etniska grupper, såväl som andra grupper. Machar är nuer och Salva Kiir, som då var en av Jhon Garangs närmaste män, är dinka, liksom Garang själv var.

När de båda grupperna försonades 2002 och Machar kom in som tredjeman i partiet, efter Garang och Kiir, kvarstod ändå vissa motsättningar mellan de båda politiska fraktionerna liksom mellan dinka och nuer. Under tjugohundratalet, exempelvis 2004, 2005 vid Garangs död i en helikopterolycka och 2008, pågick interna maktkamper. Men man lyckades samla partiet för att hålla sig enade mot regeringen i Khartoum och för att nå fram till den folkomröstning om en eventuell delning som fredsavtalet med Khartoum från 2005 stipulerade skulle hållas i södra Sudan under 2011.

I juli 2011 delades Sudan efter att 99 procent av väljarna röstade för att de södra delarna skulle bli självständiga. Följande år skickade SPLM ut höga representanter runt om i landet för att gratulera folket. Ett av resultaten blev dock att man insåg att det fanns ett missnöje på gräsrotsnivå med att landet inte utvecklades tillräckligt snabbt och även med SPLM i sig.

Detta gav en möjlighet att utmana  Kiir på ordförandeposten i partiet. I slutet av 2012 och i början av 2013 började det sippra ut rykten om en ny splittring. Det ryktades om att partiets politbyrån inte kunde enas om vem de skulle föreslå som partiledare  vid nästa nationella konvent. Det nationella konventet är SPLM:s högsta och ”lagstiftande” organ. I och med att tiden för det nationella konventet närmade sig ökade de interna spänningarna.

Öppen kritik mot Kiir
Under våren 2013 uttalade sig Machar, Pagan Amum och flera andra framträdande personligheter om att SPLM:s ordförande och landets president hade misslyckats med att leda partiet och landet. De menade att det inte längre fanns några visioner och att presidenten samlade allt mer makt i sina egna händer och att ett byte av partiledare och så småningom president borde ske under partiets nationella konvent som skulle hållas i maj 2013 och under presidentvalet 2015. Resultatet blev att Kiir sköt upp det nationella konventet på obestämd tid.

Rösterna höjdes mot presidenten från den oppositionella gruppen inom partiet och i juli i år sparkade president Kiir sin vice president Machar efter att denne öppet utmanat Kiir om partiordförandeskapet och om presidentposten. Samtidigt bytte Kiir ut hela sin regering och avskedade partiets generalsekreterare Pagan Amum, som också hade ifrågasatt presidenten öppet i pressen. Kiir meddelade att man inte kunde agera som ett oppositionsparti inom partiet.

Enligt opinionsundersökningar i Juba som gjorts av lokala opinionsinstitut har Kiir haft folkligt stöd för sitt agerande, som han sagt beror på att han vill bekämpa korruptionen i landet och på att han behöver en mer handlingskraftig regering som inte har en massa interna motsättningar.

Under hösten har maktkampen fortsatt genom uttalanden från oppositionen om att demokratin inom SPLM inte följs och om att presidenten styrt landet på ett odemokratiskt sätt i flera fall. Exempelvis har presidenten avsatt guvernörer i flera delstater utan att hålla nyval inom tre månader som konstitutionen föreskriver. Kiir och hans allierade har svarat med att den oppositionella gruppen bara är en missnöjegrupp som agerar för att de har förlorat sina privilegier. Kiir har pekat på att de misslyckanden som regeringen haft tidigare också har varit den nu oppositionella gruppens ansvar. Kiir har sagt att det som skett under sommarmånaderna är en ny början.

Båda ledarna har under hösten uppmanat sina respektive grupper att inte ta till vapen. Machar har flera gånger lovat att avsätta Kiir på demokratisk väg och samtidigt försökt bygga relationer med flera västliga diplomater.

Kiir har försökt konsolidera sin makt genom att ta in inflytelserika personer från nya grupper i sin regering, bland annat personer som tidigare stått Khartoumregeringen nära. Han har också på nytt utfärdat en generell amnesti för rebellgrupper i landet och på så sätt fått fler grupper att ge upp sin väpnade kamp och istället ansluta sig till armén.
Samtidigt har Kiir gjort uttalanden om att SPLM:s styrande organ, politbyrån och det nationella befrielserådet, inte längre har något mandat eftersom de valdes på fem år och den tiden nu har passerat utan att något nytt nationellt konvent förnyat dessa institutioners mandat. Kiir har vidare meddelat att  endast ordförandeskapet har kvar sin legitimitet, den post som han själv innehar. Detta har dock förvirrat många, bland annat eftersom Kiir flera gånger de senaste veckorna satt datum för samling av både politbyrån, partiets verkställande organ, och det nationella befrielserådet, som är partiets lagstiftande organ mellan de nationella konventen. Dessa möten har i sista stund skjutits upp av olika anledningar.

Även den oppositionella gruppen har tagit tydligare form de senaste veckorna och den 5 december samlades flera inflytelsrika SPLM-personligheter och uppmanade ordföranden att följa partiets stadgar och att öppna för dialog med oppositionen.

Möte utlösande faktor?
Under helgen samlades det nationella befrielserådet slutligen. Partiets vice generalsekreterare Ann Itto sade till lokala medier att de samlats för att diskutera utkast till några av partiets grundläggande dokument inför de nationella konventen som uppges vara nära förestående.
Möjligen hände något eller klargjordes något under befrielserådets möten som sedan under söndagen utlöste våldsamheterna.

Under tisdagen har presidenten och regeringen betonat att upproret inte innebär en etniskt delning. Man har pekat på att det finns ledande personligheter från olika etniska grupper både i regeringen och i den grupp man menar ligger bakom våldsamheterna. Presidenten har också initierat dialog med traditionella ledare från nuer.

Samtidigt är det oklart var några av de personer som sägs vara ledande i upproret befinner sig. Machar uppges av regeringen ha lämnat Juba med ett antal soldater och på vägen norrut från Juba ha plundrat boskapsrancher för att skaffa mat.

Hur utvecklingen kommer att te sig framöver beror på flera olika parametrar. För det första kommer de ledande personligheternas beslut att vara avgörande, om Kiir öppnar för dialog med Machar eller inte, och om Machar försöker fortsätta sprida oroligheterna. Det är inte heller helt klart vilket stöd Machar har ens inom sin egen etniska grupp och möjligtvis kan Kiir genom förhandlingar med andra ledare inom nuer minska risken för ökad etnisk konflikt.

Vad som sker på andra platser runt om i landet kommer också att vara avgörande. Under tisdagen rapporterades inga större oroligheter från andra platser.

Khartoums agerande centralt
Sannolikheten för att Machar har tillräckligt stöd för att orsaka oro och våldsamheter i vissa delar av landet är relativt stor, särskilt om inga alternativ ges från regeringens sida. Sydsudan har länge haft flera andra rebelgrupper som SPLA inte kunnat avväpna och ett av de värsta scenariorna är att Machar nu skapar ännu en betydelsefull sådan. I ett sådant scenario är också Khartoumregeringens agerande avgörande. Khartoums stöd till endera gruppen har bland annat betydelse för den eventuella rebellgruppens tillgång till vapen, ammunition och andra viktiga förråd. Khartoum har en historia av att stödja rebellgrupper i södra Sudan, men relationerna med Kiirs regering har de senaste månaderna förbättrats och Juba och Khartoum har båda stora ekonomiska intressen i fortsatt samarbete kring exporten av Sydsudans olja.

Möjligheterna till en omedelbar fredlig lösning är osäkra. Med tanke på att Kiir och Machar inte kunnat enas efter sina ordkrig inom partiet och i medier samt efter att Machar sparkats från vice presidentposten, så verkar det otroligt att de nu ska kunna sluta en överenskommelse som båda accepterar. Det största hoppet är att de senaste dagarnas strider fått dem att inse hur känsligt Juba och dess befolkning samt flera andra städer i Sydsudan är för oroligheter eftersom de är beroende av att vatten dagligen körs ut i lastbilar till folket och att mat importeras för den stora stadsbefolkningen. När staden stannar tar förnödenheterna snabbt slut.

Regeringen har sagt att de flesta  ledarna i oppositionsgruppen har gripits och att de förföljer Machar för att även gripa honom. Man har också påpekat att de som slagits för Machar har missletts till att ta till vapen mot regeringen. Detta öppnar för att soldater kan hoppa av eller ge upp utan att ställas inför rätta, samtidigt som den politiska oppositionen grips. Hur ett sådant scenario skulle tas emot av den del av folket som stödjer Machar beror troligtvis på hur mycket man kan få andra nuerledare att gå ihop med regeringen och på hur snabbt man kan gripa Machar. Ju längre tid Machar går fri desto större är hans chans att mobilisera sina anhängare.

Det har i internationella medier även spekulerats om att utpekandet av Machar och den opppositionella politiska grenen inom SPLM som ansvariga för kuppen kan vara ett sätt för Kiir att få bort den interna oppositionen. På detta sätt skulle Kiir få en möjlighet att ”legitimt” säkerställa att han blir omvald under det planerade nationella konventet.

 

Text: Erik Persson, forskningsassistent vid Utrikespolitiska institutet som just nu befinner sig i Sydsudan.



Om UI-bloggen

Arkiv