Sydafrikas blivande ledare


Av: Disa Håstad

2013-12-16 |

I det gamla Sovjetunionen fanns en stenhård regel: den som är ordförande i begravningskommittén efter en ledares död är given efterträdare. I Sydafrika, vilket alla tv-tittare kunde se efter den långa direktsändningen av minnesstunden för Nelson Mandela, var ledaren av minnesstundens ceremonier ANC:s vice ordförande Cyril Ramaphosa.

Det vill säga, svenskarna skulle förstått det om någon presenterat honom från början men nu kände uppenbarligen inte sändningsteamet på SVT igen honom utan kallade honom "programledaren". Alldeles i slutet tillfogade Marika Griehsel några ord om honom som eventuell blivande ledare, men då var det så dags.
 
Men Cyril Ramaphosa är en intressant personlighet och kanske den ende som skulle kunna styra upp ANC från sin nuvarande självgodhet och arrogans till att bli ett parti som åter kan leda utvecklingen.
Ramaphosa, som kommer från folkgruppen venda i norr, är den person som Nelson Mandela själv hade velat se som sin efterträdare; fast Mandela böjde sig för partiet som förordade Thabo Mbeki, ledande i exilgruppen som hanterat ANC:s politik under Oliver Tambo medan han själv satt i fängelse.

Ramaphosa var generalsekreterare i gruvfacket, NUM - och organiserade som dess ledare en strejk i gruvorna 1988. Den strejken resulterade inte till direkt seger för arbetarnas krav men gav en ny skjuts åt facket som kraft i landet.

Men Ramaphosa hade också unika kontakter med kapitalister som Nick Oppenheimer och andra i Brenthurstgruppen. Av dem lärde han sig mycket som han fick användning av när han lämnat politiken och i stället blivit affärsman. Ty Ramaphosa ville inte stanna kvar i ANC:s ledning - eller ta emot den erbjudna posten som utrikesminister - när Mandela förbigått honom som vicepresident till förmån för Thabo Mbeki. Trots att det var Cyril Ramaphosa som med Nationalistpartiets Oelf Meyer som motpart hade förhandlat fram den nya författnings och gjort Sydafrikas första fria val möjliga mellan 1990 och 1994.

Ramaphosa blev i stället en av de första svarta som kunde dra nytta av de nya lagarna om svart ekonomisk egenmakt, BEE, Black Economic Empowerment.  Enligt dessa skulle alla större företag i Sydafrika ha svart majoritet i ägande och ledning (senare ändrat till 25 procent plus en aktie).  Ramaphosa skaffade sig först medier och teknik, sedan CocaCola, och är nu också representant för McDonalds i Sydafrika. Han blev så småningom omätligt rik, till exempel huvudägare i platinagruvan i Marikana som gick i strejk sommaren 2012, då polisen sköt på de strejkande gruvarbetarna och dödade 34 personer.

Det väckte ändå uppseende i december 2012 då ANC vid sin kongress i Bloemfontein valde Cyril Ramaphosa till vice ordförande i partiet, sedan dess tidigare vice, Kgalema Molanthe, hade ställt upp som president Zumas motkandidat och förlorat. Vad väntade sig Ramaphosa? Varför avstod han från sin lukrativa karriär? Eller ville han verkligen bli president nu och leda landet?

Man kunde ställa samma fråga åt andra hållet: varför ville ANC nu ha Ramaphosa? Och hur vågade Jacob Zuma utsätta sig för denna jämförelse?

Det fanns dock ett svar: Ramaphosa skulle förbli lojal. Därför kunde ANC lita på honom. ANC:s nuvarande ledning har många tidigare ledare för gruvfacket NUM. Ganska genant nu när man utreder skotten mot de strejkande arbetarna. Men där finns en talande omständighet: det var Ramaphosa som slog larm om strejken och skickade email till polisen. Det var alltså han som indirekt förordade det väpnade ingripandet? Ja, det var vad arbetarna i Marikana sade till mig när jag var där 2012.

Utredningen har ännu inte sagt sitt. Men Ramaphosa är möjligen fast i en blodskuld tillsammans med ANC och kan därför förväntas vara lojal till partiet och skydda det om han måste.

Vi får se vad som händer med Ramaphosa, den man i grå kostym och lila slips, som vid Mandelas minneshögtid fick uppmana sydafrikanerna att inte sjunga så högt att de störde talarna. Det var enligt sydafrikansk press två grupper: ungdomsförbundets uteslutne ledare Malemas ekonomiska frihetsparti, alltså de unga oppositionella som försökte överrösta ANC-kämpar med kampsånger. De såg också till att bua åt president Jacob Zuma närhelst han hördes.

Text: Disa Håstad, tidigare utrikeskorrespondent på DN och är författare till boken "Brusten regnbåge. Om Sydafrikas försök att bygga en utopi".

 


Om UI-bloggen

Arkiv