FN:s kemvapenorgan skyddar Assad


Av: Per Jönsson

2013-12-13 |

USA:s och Rysslands avtal med Damaskusregimen om avrustning av den syriska kemvapenarsenalen gav Bashar al-Assad en nästan årslång respit att förbli vid makten. Årets mottagare av Nobels fredspris ger samtidigt skydd åt diktatorn att fortsätta sitt krig mot rebelliska undersåtar.

Bashar al-Assad är sannolikt historiens första statschef som bättrat på sitt internationella anseende genom att bli anklagad för att ha gasat ihjäl sina egna medborgare.

Och OPCW - FN:s vakthund mot kemiska vapen, därtill årets mottagare av Nobels fredspris – är rimligen det första internationella organ som i praktiken skyddar en diktator som med våld slår ned all opposition.

Fredspristagaren, Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons, hyllades av en fullsatt andrakammarsal i Riksdagshuset på luciaafton onsdagen den 12 oktober. OPCW:s generaldirektör Ahmet Üzümcü var där som hedersgäst och talare, sekonderad av riksdagens talman Per Westerberg och utrikesminister Carl Bildt, och med vinnaren av årets Right Livelihood Award Dr Paul Walker från Internationella Gröna Korset som extra krydda. Arrangörer var kvartetten Sveriges Riksdag, Utrikesdepartementet, Stockholms Fredsforskningsinstitut Sipri samt Utrikespolitiska institutet, vars direktör Anna Jardfelt var moderator för fredsprisseminariet med rubriken ”From Ypres to Damascus: the Long Struggle to Abolish Chemical Weapons”.

Generaldirektören skildrade med all önskvärd tydlighet att kemvapenavrustning inte är någon enkel sak. Dels tog det nästan tre decennier innan världens stater hade kunnat förhandla fram FN:s konvention mot kemiska vapen som låg klar 1993 och trädde i kraft 1997. Dels har det krävts ytterligare nästan ett par decennier innan exempelvis USA och Ryssland hade destruerat merparten av sina kemvapenarsenaler som tillsammans var ungefär hundra gånger så stora som Syriens arsenal på cirka 1 000 ton kemiska stridsmedel.

Utrikesministern påpekade för sin del att kemiska vapen så vitt känt först introducerades i Persien ett par hundra år före vår tideräkning. Sedan har kemvapen använts till och från tills denna sorts krigföring tog ett jättesprång under första världskriget, där slaget vid belgiska Ypres i april 1915 inledde en massiv användning av stridsgas på flera fronter. Trots att de kusliga effekterna av gasattacker avskräckte stormakterna från upprepning i stor skala har kemvapenkrig en fortsatt ganska lång historia: exempelvis av britter mot arabiska upprorsmän på 1920-talet, av japanska armén i Kina på 1930-talet, av USA under Koreakriget, av Nassers Egypten mot Jemen på 1960-talet, av Saddam Husseins Irak mot Iran och mot egna kurder samt av Sovjet i Afghanistan på 1980-talet. Och nu i år i det syriska inbördeskriget – fast av vem, och när, och mot vilka är ännu inte helt utrett.

Carl Bildt uppehöll sig också vid konsekvenserna av kemvapenmassakern i en förstad till Damaskus den 21 augusti, som krävde mellan 300 och 1 400 dödsoffer (hur många är inte klarlagt av något auktoritativt organ). Efter att USA:s president Barack Obama en dryg vecka senare hotade med ensidig missilattack mot Syriens infrastruktur fick krisen ett slags lösning genom att ryska utrikesministern Sergej Lavrov nappade på sin amerikanska kollega John Kerrys idé att förmå Syrien till total nedrustning av sina kärnvapen. Detta har av somliga kallats en ”diabolisk kompromiss” med tre vinnare: Obama som slapp att sätta sitt hot om missilangrepp i verket, Rysslands Vladimir Putin som slapp att hamna vid sidan om i stormaktsdispyten om Syrienkonflikten, samt Bashar al-Assad som fick en rejäl tidsfrist att sitta kvar vid makten åtminstone tills kemvapenarsenalen är bevisligen förstörd genom OPCW:s tekniska försorg.

Hos den syriska oppositionens sida har denna kemvapenuppgörelse framkallat betydande bitterhet, påpekade Bildt, eftersom den ju inte alls berör det faktum att långt fler – över 100 000 människor – har dödats av konventionella vapen i det syriska inbördeskriget. Samt förstås, att detta konventionella krig fortsätter i oförminskad skala trots den pågående kemvapenavrustningen.

Ur rebellernas synvinkel blev det inte bättre av att norska Nobelkommittén i oktober tillkännagav att årets fredspris skulle gå till OPCW. ”Detta innebär en skändning av de syriska martyrerna, det innebär en internationell förödmjukelse av offren för Damaskusregimen, detta Nobelpris är i själva verket ett pris till Assad och Putin”, hävdade exempelvis en i många medier citerad oppositionsaktivist.

Den svenska utrikesminstern argumenterade för att avtalet om syrisk kemvapenavrustning samtidigt medför möjligheter till en politisk lösning på hög nivå av Syrienkonflikten:

- Här demonstrerade USA och Ryssland att man kan agera tillsammans, trots oenighet under flera år i FN:s säkerhetsråd kring hur Syrien ska hanteras. Detta samförstånd är något man kan bygga vidare på med målet att nå en övergripande politisk kompromiss som kan göra slut på våldet och kriget, hävdade Carl Bildt.

Frågan är om det inte är för sent för kompromisser. Frågan är rentav om inte Damaskusregimen redan har tagit hem spelet. Genom att Assad gick med på att avhända sig hela sin kemvapenarsenal, och aktivt bistå OPCW, att genomföra själva den fysiska avrustningen har den syriska diktatorn indirekt skaffat sig ett nytt slags internationell legitimitet. OPCW-chefen Ücümcü har själv upprepade gånger kallat Assadregimen en ”samarbetsvillig partner”. Så länge Assad samarbetar med FN:s nedrustningsteam kommer ingen medlem av FN:s säkerhetsråd att kräva åtal mot honom i Internationella brottmålsdomstolen, eller med våldsamma medel åstadkomma ”regimförändring”, det vill säga störta honom.

På så sätt har ett efterlängtat, rimligt och av nästan alla applåderat avtal om nedrustning av kemiska vapen i realiteten gett rejäl respit åt en av nästan alla avskydd diktator. Liksom ett fredsprisbelönat FN-organ som genom sin blotta närvaro i Syrien ironiskt nog ger skydd för denne diktator att fortsätta sitt krig mot rebelliska undersåtar.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.



Om UI-bloggen

Arkiv