Fortsatt fredligt på den arktiska fronten


Av: Kaisa Pulkkinen

2013-12-11 |

Efter tidigare alarmerande scenarion om Arktiska området som den nya vilda västern, har den senaste tidens utveckling i den arktiska politiken tagit en annan riktning. Visst vill många aktörer till området, men de kommer dit med kunskap, pengar och teknologi istället för vapen. Området präglas av samarbetsvilja mellan staterna istället för en kamp om resurserna.

 

De arktiska staterna - de nordiska länderna, Kanada, USA och Ryssland - har visat sig vara häpnadsväckande överens om en fredlig och stabil utveckling i området. Istället för att utsätta sig själva för geopolitiska strider, betraktar de Arktis som ett område med stor ekonomisk potential som alla kan ha nytta av. Utvinningsaktiviteter samt den potentiella nordliga sjöfarten innebär ökad ekonomisk aktivitet och vinster. 

 

Det svåra och unika arktiska klimatet medför däremot stora utmaningar för utveckling av ekonomiskt och ekologiskt hållbara aktiviteter. Det kräver finansiering och teknologi som de arktiska staterna själva inte alltid har tillgång till. Behoven är delvis ömsesidiga och delvis kompletterande, vilket gör att de arktiska staterna är beroende både av varandra och av icke-arktiska aktörer.

 

Detta beroende har förstärkt behovet och viljan av att samarbeta. Man behöver andra för att kunna dra nytta av de potentiella ekonomiska vinsterna i området även om det innebär att man måste dela på dessa.

 

Möjligheterna lockar
Potentialerna i området har även lockat dit icke-arktiska aktörer. Stora, resursstarka aktörer som Kina, Japan och Indien samt EU vill fortsätta öka sina aktiviteter och sin närvaro i området både ekonomiskt och politiskt. Även de vill dra nytta av utvecklingen.

 

Deras ökade närvaro väckte till en början misstankar. Vissa icke-arktiska stater har haft en annan syn på områdets status i internationell lagstiftning. De har betraktat det som en ”global commons”, alltså som ett område där alla stater ska ha lika stora rättigheter att utföra aktiviteter. Vissa vill också att de två nordliga havsrutterna, som ligger i Rysslands och Kanadas nationella vatten, erkänns som internationella.

 

Enligt internationell lagstiftning är de arktiska staternas suveränitet i området säkrad. Det har de flesta icke-arktiska stater gått med på och därmed menar de att deras närvaro inte hotar de arktiska staternas rättigheter. Deras åsikter är snarare ett tecken på att de vill säkerställa sina möjligheter att utföra ekonomiska aktiviteter. Då de inte är ute efter att skapa konflikter med de arktiska staterna, har misstankarna mot dem tonats ner.

 

Ett tecken på denna nedtoning var att man maj i år tilldelade sex nya stater  observatörsstatus i Arktiska rådet, som är den mest betydelsefulla politiska organisationen i Arktis. Bland de nya observatörerna finns Kina, Sydkorea, Indien och Japan, som samtliga har stora ekonomiska resurser och kunskaper om teknologi. Nu förväntas de öka sina inversteringar i Arktis.

 

Alla behöver varandra
Istället för att se dessa icke-arktiska stater som hot, upplevs de nu som samarbetspartner, som några man kan göra affärer med. Det är ett tecken på de arktiska staternas vilja till samarbete med utomstående aktörer i en bredare mening. Samarbetsviljan är en följd av det styrande ekonomiska tänkandet i Arktis, där det ömsesidiga beroendet för att skapa vinstdrivande aktiviteter knyter ihop de olika staternas intressen.

 

De arktiska staterna behöver hjälp från andra och vill hellre dela på de potentiella fördelarna än att hamna i konflikter om resurser. Detta ömsesidiga beroende har skapat och förstärkt en fortsatt stabil och fredlig utveckling i Arktis.

 

Text: Kaisa Pulkkinen, stipendiat vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: För fördjupning i ämnet, läs också Kaisa Pulkkinens The Arctic Council and the Northeast Asian Observers, UI Brief 23.



Om UI-bloggen

Arkiv