Stater som inte räknas


Av: Fredrik Doeser och Johnny Rodin

2013-12-10 |

Frågan om hur många länder det finns i världen är inte lätt att besvara. FN har 193 medlemsstater, men alla länder som vill vara med får inte det. Det gäller i hög grad ett tiotal så kallade de facto-stater, som trots att de på många sätt fungerar som självständiga stater inte erkänns som sådana av omvärlden.

Under det kalla kriget, i samband med att många kolonier blev fria, uppstod flera de facto-stater i Europa, Asien och Afrika, till exempel Nordcypern, Rhodesia och Biafra. I kölvattnet av Jugoslaviens och Sovjetunionens sammanbrott bildades ännu fler sådana stater i Östeuropa och i Kaukasus: Transnistrien i Moldavien, Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan, Abchazien och Sydossetien i Georgien samt Kosovo i Serbien. Några av dessa gamla och nya de facto-stater har upphört att existera, medan andra finns kvar decennium efter decennium i ett slags juridiskt och politiskt limbo.

En de facto-stat kännetecknas av att den, trots att den i flera avseenden uppfyller kriterierna för att vara en suverän stat – som ett avgränsat territorium, en fast befolkning samt en regering som kontrollerar territoriet – inte erkänns internationellt. Den saknar därmed de jure-status (det vill säga, den finns inte i juridisk mening). Vissa av dagens de facto-stater har kommit längre än andra i sin målsättning att bli erkända som suveräna stater. Idag erkänns Kosovo av 106 stater, medan Somaliland på Afrikas horn inte erkänns av någon alls. Kosovo, liksom övriga de facto-stater, saknar dock medlemskap i FN och många andra internationella organisationer. För att bli FN-medlem, det högsta erkännande en stat kan få, krävs en viss mängd erkännanden, framför allt från stormakterna i FN:s säkerhetsråd.

 

Internationellt erkännande av staters suveränitet är en av grundbultarna i det moderna internationella systemet. Det ger exempelvis en stat möjlighet att bli medlem i internationella organisationer, att sluta avtal och att kunna vända sig till internationella domstolar. Kort sagt, det ger stater en röst och en position inom det internationella samfundet. Suveräna stater har också stora ekonomiska fördelar gentemot de facto-staterna, som bättre möjligheter att locka till sig utländska direktinvesteringar och finansiellt bistånd.

Det är vidare viktigt att särskilja de facto-stater från så kallade failed states, som snarare syftar på internationellt erkända stater som inte förmår att kontrollera sitt eget territorium. Afghanistan och Somalia brukar ofta nämnas i detta sammanhang. Där är förhållandet det omvända: deras juridiska status som suveräna stater kvarstår trots att makthavarna saknar politisk och ekonomisk kontroll.

Men vad är det som gör att de facto-stater kan fortsätta att existera trots att de inte erkänns? Vissa forskare hävdar att det beror på att de är relativt starka, både ekonomiskt och politiskt, och utgör förhållandevis väl fungerande samhällen. Andra menar dock att det snarare handlar om ekonomiskt och politiskt svaga områden. Viktiga orsaker till att de överlever är, enligt dessa forskare, att de har lyckats mobilisera inhemskt stöd för sin sak genom att använda propaganda och att de kanaliserar en oproportionerligt stor del av sina små resurser till militärt försvar.

Den kanske viktigaste faktorn för en de facto-stats överlevnad är dock hur den är geostrategiskt, politiskt och ekonomiskt sammanvävd med stormaktspolitiken. En de facto-stat kan åtnjuta stöd från en stark beskyddarstat eller tvärtom aktivt bekämpas av angränsande länder eller andra stormakter. Taiwan skulle sannolikt inte existera idag om det inte hade varit för stödet från USA. Detsamma gäller Nordcypern som är beroende av Turkiet, Abchazien och Sydossetien som överlevt med hjälp av Ryssland samt Kosovo och irakiska Kurdistan som stötts militärt av stormakterna i väst. På samma sätt kan stormakter också förhindra tillkomsten av de facto-stater, som i fallet Östtimor där USA, Storbritannien och Australien länge gav Indonesien sitt stöd för att behålla Östtimor under indonesiskt styre. Moderstatens militära, politiska och ekonomiska makt är naturligtvis också central i detta sammanhang.

En avgörande faktor för om en stormakt väljer att stödja, godkänna, motarbeta eller ignorera de facto-staten, är hur dess relationer till moderstaten ser ut. När det gäller Abchazien och Sydossetien är Rysslands ofta usla relationer till Georgien en viktig förklaring till att Moskva stöder dessa två de facto-stater. Stöd till separatistiska krafter kan vara ett sätt att försvaga en oönskad regims inhemska position. Å andra sidan kan stöd till utbrytarstater skapa farliga exempel för länder som själva skulle kunna drabbas av separatism. Det kan eventuellt förklara varför Ryssland, som har bitter erfarenhet av utbrytarrepubliker inom sitt eget territorium (Tjetjenien), väntade med att erkänna Abchazien och Sydossetien till i augusti 2008 efter en fullskalig väpnad konflikt med Georgien. Samma resonemang kan användas för Kina, som också måste handskas med olika vd2013_11_12_200pxseparatiströrelser inom vad man ser som sina gränser, exempelvis i Tibet eller i Taiwan.

 

Det kan även finnas mer renodlat ekonomiska bevekelsegrunder till hur länder agerar. Till exempel är den starka taiwanesiska ekonomin ett viktigt skäl för länder att upprätthålla goda relationer till Taiwan.

 

Text: Fredrik Doeser och Johnny Rodin. De har också skrivit senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor: Utan röst och status: de facto-stater i världen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv