Korruptions-skandal skakar Kanadas premiärminister


Av: Lena Karlsson

2013-11-07 |

Kanadas senat röstade tidigare i veckan för att stänga av tre konservativa senatorer som misstänks för att ha begärt stora kostnadsersättningar som de inte haft rätt till. Eftersom alla tre handplockats till sina uppdrag av Stephen Harper drabbar skandalen även den kanadensiska regeringschefen.

Dessutom tyder omröstningen i senaten på att högerregeringens sätt att hantera affären skapat sprickor i det egna partiet, då flera konservativa ledamöter röstade nej till en avstängning eller lade ned sina röster.

Affären krävde sitt första offer redan tidigare i år då Harpers stabschef Nigel Wright tvingades avgå sedan det avslöjats att han lånat ut 90 000 kanadensiska dollar till senator Mike Duffy för att han skulle kunna betala tillbaka ersättningar som han troligtvis inte hade rätt till.

Få tror, med tanke på Harpers rykte om att vilja kontrollera allt, att han talar sanning när han säger att han inte känt till transaktionerna. Duffy har också offentligt sagt att alla uttalanden han gjorde efter att skandalen briserade styrdes från premiärministerns kontor.

De tre utpekade senatorerna, vid sidan av Duffy även Pamela Wallis och Patrick Brazeau, har också sagt att de inte fått någon riktig möjlighet att försvara sig inför senatens beslut. Och de rättsliga utredningarna av anklagelserna mot dem är i sin linda.

Egen majoritet
Harper och hans konservativa parti kom till makten 2006, efter en lång period av liberalt styre. Harpers första fem år vid makten innebar inga stora förändringar. De konservativa hade fått bilda en majoritetsregering och var tvungna att kompromissa med antingen Liberala partiet, det socialdemokratiska NDP eller Québec-blocket (BQ) som samtliga befann sig längre till vänster på den politiska skalan. 2008 var det dessutom nära att den konservativa regeringen föll, sedan de tre oppositionspartierna enats om ett misstroendevotum mot regeringen som utlösts av kritik mot att regeringen gjort för lite för att motverka den internationella lågkonjunkturen som nu hade blivit kännbar även i Kanada.

Harper lyckades hålla sig kvar vid makten genom att förmå den dåvarande generalguvernören att skjuta på underhusets nästa session från december 2008 till januari följande år. Under den tiden gick luften ur oppositionssamarbetet. 2011 förlorade dock regeringen ett misstroendevotum och tvingades utlysa nyval.
Den här gången fick de konservativa egen majoritet i underhuset, vilket gjorde att regeringen kunde börja driva sina hjärtefrågor som lägre bolagskatter, ett starkt försvar och mer lag och ordning. Men regeringen fick snabbt kritik för att vilja hämma den politiska debatten, för att den samlade sina nya lagförslag i paket – med prefixet omnibus – som parlamentet antingen måste godkänna eller förkasta i sin helhet. Paketen spände över vitt skilda ämnen, och oppositionen hävdade att regeringen använde sig av denna metod för att begränsa möjligheterna att analysera och debattera sakfrågorna. När Liberalerna tidigare använt sig av sådana omnibus-paket hade Harper anklagat dem för att vara odemokratiska.

2012 lades tre större paket fram, de två största i samband med att budgeten skulle antas. Två än större lagstiftningspaket godkändes i samband med budgeten i juni respektive december samma år. Genom detta ändrades regelverket så att det blev enklare att driva igenom stora energiprojekt, småföretagare fick skattelättnader, striktare regler infördes för arbetslöshetsersättningen och anslagen för miljö, kultur och klimatforskning sänktes. Regeringen hade redan 2011 beslutat att Kanada skulle hoppa av från Kyotoavtalet om begränsningar av utsläpp av växthusgaser.

Strama tyglar
Så länge som Konservativa partiet var i minoritet lyckades Harper för det mesta att hålla sitt parti i strama tyglar. Men när partiet fick egen majoritet började en del ledamöter ta sig vissa friheter. Som när Mark Warawa 2012 lade fram en motion om att förbjuda kvinnor att göra abort för att de ansåg att fostret inte hade rätt kön. Förslaget sågs på många håll som ett första steg för det konservativa partiets fundamentalistiska falang att förbjuda aborter. Det väckte liv i en debatt som Harper gärna hade sluppit, eftersom allt tal om förbud mot aborter eller samkönade äktenskap skulle få honom att förlora röster.

När Harper i oktober i år höll sitt trontal inför den kommande parlamentssessionen så föreföll det som om han nu vill gå försiktigare fram igen. Den stora nyheten var ett lagförslag om att framtida regeringar måste balansera sina budgetar (när det råder normala ekonomiska villkor). Kanske vill Harper gå försiktigare fram när valet närmar sig. Men det hålls först 2015, om den konservativa regeringen inte ska bryta sina egna regler kring fasta mandatperioder.

De konservativa gynnas av att oppositionen är splittrad på flera partier. Kanada har ett majoritetsvalsystem, det vill säga varje valkrets representeras av den kandidat som får flest röster. Röster har därför höjts om att NDP, som blev största oppositionsparti i valet 2011, ska gå samman med Liberalerna.
Liberalerna har börjat komma igen efter sitt katastrofval och den nya partiledaren, Justin Trudeau får stort utrymme i medierna. Men det finns också de som menar att han är för politiskt oerfaren för att axla manteln och att hans framgång mest beror på att han är son till Pierre Trudeau, Kanadas karismatiska premiärminister 1968–1979 och 1980–1984.

Text: Lena Karlsson, redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Mer om Kanada hittar du i senaste paketet av Länder i fickformat. Nu finns 17 uppdaterade häften om länderna i Nordamerika, Karibien och Oceanien.


Om UI-bloggen

Arkiv