Tyskarna duckar alltjämt för världen


Av: Per Jönsson

2013-11-06 |

Tysklands nya makt måste kombineras med nytt ansvarstagande. Det hävdade forskningschefen Constanze Stelzenmueller vid ett möte om Tyskland den 5 november. Men varken tyska väljare, politiker, diplomater eller forskare verkar ännu beredda att ta konsekvenserna av att landet åter blivit en stormakt.

Tyskland är långt mäktigare än vad tyskarna själva vill erkänna. Den uppfattningen i dag är något av en vedertagen sanning i hela Europa. Och från såväl beundrare som vedersakare av Tyskland riktas ofta kritik mot Berlinregeringen för dess försiktighet – i den europeiska finanskrisen, i Afghanistan, i Afrikas och Mellanösterns krishärdar, ja i praktiskt taget alla kontroversiella utrikesfrågor.

Så summerar forskningschefen Constanze Stelzenmueller vid German Marshall Fund ett dilemma för den tyska stormaktens utrikespolitik. Och hon poängterar att dilemmat i dag huvudsakligen ligger i frasen ”vad tyskarna själva vill erkänna”. För ordet ”makt” (Macht) tycks på något sätt alltid krympa i tyska gommar.

- Det kontroversiella begreppet makt kan användas bara med viss försiktighet i Tyskland. För tyskar verkar det egna landets makt alltid vara begränsad, eller mest av ekonomiskt slag, eller övergående, eller sårbar, hävdade Stelzenmueller vid ett seminarium på UI den 5 november om Tysklands utrikespolitik efter förbundsdagsvalet i september.

Stelzenmueller har det senaste året ansvarat för en pionjärstudie inom tysk utrikesförvaltning och –forskning som resulterat i en rapport om Tysklands roll i världen som inte duckar för ’Macht’-begreppet: ”New Power. New Responsibility. Elements of a German foreign and security policy for a changing world”. Här ligger tonvikten vid att dagens och framtidens Tyskland är ett "hyperglobaliserat” land, det vill saga extremt beroende av omvärlden, påpekade forskningschefen:

- Det är just därför Tysklands nya makt måste kombineras med nytt ansvar. Det räcker inte med att Tyskland tillhör FN, EU och Nato. Vi tyskar måste också själva bidra med idéer och initiativ. Vi kan inte fortsätta att med hänvisning till historien upprepa mantrat ’Ni är änglarna, vi är syndarna’, som många tyska debattörer och politiker alltid tycks hemfalla åt.

Jan Lewenhagen, mångårig Berlinkorrespondent för Dagens Nyheter, hakade på Stelzenmuellers resonemang om tyska politikers och väljares extrema försiktighet när det gäller att diskutera Tysklands makt och utrikespolitik:

- Tysklands utrikespolitik är egentligen det mest komplicerade och mångfacetterade jag kan rapportera om som korrespondent. Tyskland har ju hela nio grannländer, medlemskap i EU och Nato, en så kallad särskild relation till USA, en annan särskild relation till Israel, givande men komplicerade utbyten med Kina och Ryssland, plus ett traumatiskt förhållande till den egna Historien. Ändå spelade nästan inget av detta någon märkbar roll i valkampanjen till förbundsdagen i september.

Björn Fägersten, forskare på UI med bland annat EU som specialitet, menade att tyskarna själva måste bestämma sig för vilken typ av utrikespolitik som Europas ojämförligt starkaste nation bör föra:
- Vilket slags ledarskap kan Tyskland utöva? Ska landet främst uppträda som en framgångsrik modell för omvärlden? Eller ska man delegera allt utrikespolitiskt beslutsfattande till EU? Eller ska Tyskland agera på egen hand i omvärlden?

Det sistnämnda ligger kanske närmast tankarna i Stelzenmuellers rapport. Men att döma av tystnaden om utrikespolitiken under valkampanjen verkar tyskarna ännu inte beredda att deras land agerar som den stormakt Tyskland faktiskt har blivit.

Kanske är det alltjämt just Historien som försvårar en öppen och ansvarsfull debatt om Tysklands utrikespolitik. Under dess cirka 150 år som enad nation har det tyska riket gång på gång utvecklat kraften att bli störst och starkast i Europa, ibland med katastrofala, ibland med stabiliserande resultat.

I Bismarcks Tyskland under slutet av 1800-talet utvecklades ”Das Reich” till den starkaste industrinationen i Europa, med den starkaste militärmakten, som till slut krossades i första världskriget. I Hitlers Tyskland exploderade riket ånyo i en orgie av industriell tillväxt, allmänt välstånd och krigsproduktion som tog en ände med förskräckelse i andra världskriget.

Adenauers och Erhards ”Wirtschaftswunder” lyfte det av kriget totalraserade Tyskland till nya ekonomiska höjder som mattades av först när Förbundsrepubliken efter 1989 tog på sig att fullt ut bekosta inkorporeringen av det utarmade DDR i en gemensam tysk republik. Och sedan början av 2000-talet har Schröder och sedan Merkel genomdrivit en strukturreform av det tyska näringslivet som kan få vilken IMF-direktör som helst att blekna av avund, den så kallade Agenda 2010 som gett Tyskland Europas i särklass mest dynamiska och stabila ekonomi.

Kanske är det också symptomatiskt för tysk utrikesdebatt att Stelzenmuellers och Marshallfondens rapport inte alls fördjupar sig i Tysklands förhållande till den traditionella motståndaren Ryssland. Det är ironiskt nog samma Ryssland med vilket Tyskland i olika skepnader har slutit överraskande, ömsesidigt gynnsamma och på respektive tid framgångsrika fördrag vid tre tillfällen det senaste seklet: Rapallofördraget 1922 mellan de två stora förlorarnationerna i första världskriget, Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 mellan andra världskrigets båda största aggressionsmakter i Europa, samt Schröder-Putin-pakten i början av 2000-talet som beseglade Tysklands och Europas permanenta energiberoende av Ryssland.

Om Ryssland skriver den nya tyska rapporten i samband med potentiella ”utmanare” (till skillnad från”allierade” och internationella ”spelförstörare”):

”Utmanarna inrymmer länder med mycket olika politisk styrka och ambition: stormakterna Kina och Ryssland liksom uppstigande utvecklingsländer som Indien, Brasilien, Sydafrika, Indonesien och andra.- - - Somliga utmanarstater kan bli riktiga partner för Tyskland, men det är också tänkbart att somliga kommer att välja konfrontation.”

Att tyska säkerhetspolitiska toppforskare och elitinstitut väljer att sätta grannstormakten Ryssland på samma analytiska nivå som diverse långt bort liggande BRICS-stater avslöjar nog något väsentligt om hur klavbunden den tyska utrikesdebatten alltjämt är anno 2013.

Text: Per Jönsson. associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.


Från UI Play: Constanze Stelzenmueller svarar på frågan: "What is the main foreign policy challenge for Germany as Angela Merkel begins her third term as Chancellor?"

Q&A: What is the main foreign policy challenge for Germany as Angela Merkel begins her third term as Chancellor?


Tips: Mer om Tyskland hittar du under ui.se/aktuellt. Läs också Världspolitikens Dagsfrågor med titeln: Utan karta och kompass: EU söker en roll i världspolitiken.

 



Om UI-bloggen

Arkiv