Civilisationernas kamp i Ryssland?


Av: Ingmar Oldberg

2013-11-28 |

Harvardprofessorn Samuel P. Huntingtons 20 år gamla teori om civilisationernas eviga kamp är alltmer på tapeten i Ryssland. Teorins förespråkare pekar på den religiösa fundamentalismens frammarsch i Mellanöstern sedan 1970-talet med påföljande terroranslag mot västländer, västliga interventioner i Afghanistan, Irak och Libyen, den olösta Palestinafrågan och den arabiska vårens misslyckande.

 

Under 1990-talet utkämpade Ryssland två krig mot islamistiska separatister i Tjetjenien, vilket har bidragit till muslimsk radikalisering i hela Nordkaukasus. Den religiösa medvetenheten har också växt bland muslimerna vid Volga, främst bland de 5,5 miljonerna tatarerna. (Av Rysslands 140 miljoner är cirka 20 muslimer.)

 

Som belägg för Huntingtons teori kan vidare anföras att president Putin som motvikt mot detta och för att stärka statsmakten sedan 2000-talet främjat den ryska patriotismen och gett den ortodoxa kyrkan och krigsmakten allt större inflytande. I takt med att relationerna med västmakterna försämrats under senare år talas det alltmer om Ryssland som en egen civilisation med egna traditioner och som den bäste värnaren av kristna värden.

 

På senare år har motsättningarna skärpts ytterligare till följd av arbetskraftsin-vandringen till de ryska storstäderna från före detta sovjetrepubliker, främst i Centralasien, men också från det ryska Nordkaukasus. Totalt beräknas 11,3 miljoner utlänningar finnas i Ryssland, vilket gör det till världens största invandrarland efter USA.

 

Detta har lett till våldsamma reaktioner från ryska nationalister och rasister. Med anledning av att en azerier misstänktes ha mördat en ryss anstiftades i oktober en pogrom mot en centralasiatisk marknad i södra Moskva. Polisen såg på, några hundra inblandade greps sedan men släpptes snart. Myndigheterna passade samtidigt på att internera 1200 migranter för att därefter skicka dem tillbaka till sina hemländer. Arresteringen av den misstänkte mördaren visades på teve.  Därefter följde nya pogromer och attacker på enskilda med icke-ryska utseenden. I början av november genomfördes den årliga Ryska marschen i ett hundratal städer under parollen ”Ryssland åt ryssarna”.

 

I borgmästarvalet i Moskva tidigare under hösten stödde både regeringens och oppositionens kandidater kravet på att införa visum för centralasiater och sydkaukasier. Den extreme ”liberaldemokraten” Zjirinovskij föreslog att spärra av ryska Nordkaukasus med taggtråd och införa barnbegränsning där. Detta kan sägas bekräfta Huntingtons observation att Ryssland är en kluven stat, som vittnar om att civilisationernas kamp även försiggår inom stater.

 

Men så långt som de ryska nationalisterna vill inte Putin gå. Att införa visumtvång mot före detta sovjetrepubliker strider mot hans ambition att utveckla tullunionen med Vitryssland och Kazakstan till en Eurasiatisk union, som ska bli en motvikt till EU och befästa Rysslands ställning som stormakt. Även om Putin främst stöder sig på den ryska majoriteten vill han inte förlora kontrollen över de andra folken. Han accepterar den islamiska regimen i Tjetjenien bara den är lojal mot Moskva.

 

Uppenbarligen som reaktion på det växande migrationsproblemet instiftade Putin 2012 ett speciellt presidentråd för interetniska relationer, främst bestående av experter och representanter för civilsamhället, som fick i uppdrag att bidra till en ny strategi för etniska frågor. Strax efter oktoberhändelserna höll rådet ett möte i Ufa i Basjkortostan, där Putin å ena sidan fördömde utlänningar som bröt mot migrationslagstiftningen och begick brott. Å andra sidan kritiserade han regionerna för att inte genomföra de federala planerna och för sena reaktioner. Han efterlyste bättre planering av arbetskraftsbehovet, större ansträngningar att anpassa och integrera migranterna, samt mer övervakning och forskning kring interetniska relationer. Det sistnämnda borde ske ”i dialog med” civilsamhällets institutioner, etniska och kulturella föreningar.

 

En sådan frivilligorganisation är Centret för interetniskt samarbete i Moskva, som sedan 1997 organiserat en rad konferenser och projekt i Ryssland och utomlands, ofta med stöd från västliga fonder och myndigheter. I slutet av oktober hölls en konferens i Jekaterinburg med stöd från en rysk fond och lokala myndigheter över frågan huruvida Huntingtons teori om civilisationernas kamp bekräftas i praktiken. Många deltagare hade så kallad icke-ryskbakgrund och vetenskaplig inriktning. De flesta var överens om att problemen snarare fanns inom än mellan civilisationer¬na och att de främst borde lösas genom dialog och med indragande av civilsamhällets parter, inklusive migranterna.

 

Putins Ryssland är dock ett alltmer auktoritärt samhälle där alla beslut ska komma uppifrån och hans vilja att rätta sig efter kritik underifrån är minimal. Frivilligorganisationer som anses bedriva politisk verksamhet och mottar pengar utifrån kallas utländska agenter. Detta försvårar möjligheterna att lösa även de etniska problemen i Ryssland, som är minst lika allvarliga som i Västeuropa. Den ryska nationalismen riskerar samtidigt att alltmer skilja Ryssland från Europa så som Huntington varnade för.

 

Text: Ingmar Oldberg, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 



Om UI-bloggen

Arkiv