Ukrainas vacklan mellan öst och väst


Av: Ingmar Oldberg

2013-11-26 |

Det östliga partnerskapets öde står på spel vid det toppmöte som inleds på torsdag i Vilnius. Det föreföll deltagarna vara överens om vid det seminarium som UI arrangerat med anledning av sammankomsten mellan EU och de sex partnerskapsländerna. Seminariet kom att fokusera på Ukraina som är det viktigaste av partnerskapsländerna, och grannen Ryssland, som har skapat ett alternativ till partnerskapet i form av en tullunion som grund för en framtida eurasiatisk union.

 

Seminariet inleddes med att Sveriges specielle ambassadör för Östliga partnerskapet Martin Hagström berättade om dess innebörd. Det skapades 2009 som svar på krav från partnerskapsländerna (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland). Dessa länders befolkningar önskade reformer och anknytning till EU, medan EU för sin del ville ha stabilitet och utveckling i sitt östra grannskap. EU erbjuder därför integration, men inte medlemskap och ställer vissa krav på politiska, rättsliga och ekonomiska reformer. För marknadstillträde krävs t.ex. anpassning till EU:s produktnormer. Partnerskapet omfattar både multilateralt och bilateralt samarbete på olika områden med en rad samarbetsprojekt.

Till Vilnius kommer ledarna från EU-staterna och partnerskapsländerna (dock ej Lukasjenka från Vitryssland) men också utrikesministrar m.fl. Associeringsavtal inklusive frihandel (Deep and Comprehensive Free Trade Areas) med Ukraina, Moldavien och Georgien är färdiga att undertecknas, men också en rad andra avtal om visumlättnader m.m.

Hagström påpekade dock att Armenien i stället valt att ansluta sig till Rysslands tullunion och frågan är nu vad Ukraina skall välja. Problemet är att Ryssland ser Östliga partnerskapet som ett geopolitiskt spel om intressesfärer och utövar hårda ekonomiska påtryckningar mot dem som vill gå med. Ryssland har inte heller velat gå med i EU:s European Neighbourhood Policy (ENP), som föregick Östliga partnerskapet, de har avvisat EU:s förslag om frihandel och visum, och respekterar WTO-avtalet dåligt. Hagström betonade att det är partnerskapsländerna själva som ska bestämma, och att Ryssland inte har någon vetorätt. 

EU:s förhållande till Ryssland analyserades närmare av Neil Melvin, direktör för Sipris konfliktforskningsprogram. Vilniusmötet hålls i en allvarlig situation, när Putin återkommit till makten med egna integrationsprojekt och ekonomiska påtryckningar till stöd för dessa, påpekade Melvin. Östliga partnerskapet ses som ett hot mot Rysslands ställning i världen, dess politiska ordning, och kanske rentav som ett existentiellt hot mot dess ledning. För EU var Östliga partnerskapet en reaktion mot Rysslands ökade inflytande, kriget i Georgien, och en utveckling av ENP.

För att utveckla Östliga partnerskapet på längre sikt efter Vilnius menade Melvin att EU borde utforma en klarare strategi, inriktad på att främja regionens inre sammanhållning på lång sikt snarare än att bekämpa Ryssland. EU borde koppla partnerskapet till en aktivare Rysslandspolitik och inte oroa sig alltför mycket för ryska integrationsplaner. EU borde stärka det politiska stödet för partnerskapet inom EU och kombinera det med nationella strategier som Sverige och Polen gjort.

Östliga partnerskapet har vidare varit alltför teknokratiskt och byråkratiskt och inte engagerat olika samhällsgrupper i partnerländerna med påtagliga fördelar. I stället för att pressa partnerskapsländerna att med stora ansträngningar anpassa sig till EU:s normer borde EU koncentrera sig på att få till stånd ett mindre antal centrala demokratiska reformer nedifrån och upp med hjälp av civilsamhället, samt satsa de begränsade resurserna på dessa.

 

Östliga partnerskapet borde anpassas bättre till skillnaderna mellan länderna med större förståelse för politiska och strukturella hinder mot reformer. Samtidigt borde EU stärka partnerskapets säkerhetspolitiska dimension så som t.ex. skedde när man erbjöd öppna sin marknad för moldaviska viner när Ryssland införde importstopp för dessa. Avslutningsvis såg Melvin nu en risk för en uppdelning av Europa och efterlyste mer samarbete mellan EU, partnerskapsstaterna och Rysslands tullunion.

Hagströms och Melvins föredrag kommenterades av radiojournalisten Johanna Melén, som just återkommit från en reportageresa i Ukraina. Hon instämde i att Ryssland kraftigt motsätter sig att Ukraina undertecknar associeringsavtalet med EU, hotar med ekonomiska sanktioner och bedriver intensiv propaganda i Kiev. Hon framhöll att de ryska påtryckningarna för tullunionen ökat stödet för EU i Ukraina, även bland ryssarna i den östra delen. President Janukovitj har sagt sig vilja underteckna associeringsavtalet men har inte släppt Julia Tymosjenko ur fängelset, vilket EU ställt som villkor. Melén citerade en parlamentsledamot från Tymosjenkos parti, som ställde frågan vad som är viktigast för EU, Tymosjenkos eller 45 miljoner ukrainares öde.

 

Avslutningsvis betonade Melén att för Ukrainas ledning är det viktigaste att behålla makten inför kommande parlaments- och presidentval. Ekonomin är i kris, Ryssland hotar med sanktioner om Ukraina undertecknar avtalet med EU och lockar samtidigt med lån och lättnader. Man kunde då dra slutsatsen att Janukovitj skjuter upp beslutet och att Ukraina fortsätter att vackla mellan Ryssland och Europa i form av EU. Detta besannades också i förra veckan då Ukrainas regering suspenderade förhandlingarna med EU.

 

Text: Ingmar Oldberg, associerad forskare vid Utrikespolitiska institutet.

 



Om UI-bloggen

Arkiv