Lampedusa: problemet större än flyktingfrågan


Av: Sara Westerberg

2013-10-09 |

Foto: Sara Prestianni No Border Network/ Flickr


Svenska mediers rapportering om den båt med migranter som sjönk utanför italienska Lampedusa förra veckan är snäv och kan rent av vara missvisande. Ordval kan tolkas som okunskap om vad som sker vid Europas gränser och gör det möjligt för politiker att ducka för de svåra frågorna. 


"Italiens värsta flyktingkatastrof” sammanfattar hur de flesta stora svenska medier (inklusive Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Sveriges Radio) beskriver händelsen. Begrepp som ”båtflyktingar” och ”flyktingström” har också använts flitigt. 


Vitt tolkat skulle alla ovanstående beskrivningar kunna vara korrekta men de är ändå problematiska. För det första: ordet flykting avser (enligt FN:s definition) en människa som har flytt från sitt land på grund av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, och som inte kan eller vill återvända. Många som försöker ta sig in i EU i små sjöodugliga båtar tillhör just denna kategori. De avser ofta söka asyl och om det land de kommer till bedömer att de har goda skäl för det får de officiell flyktingstatus.


Många människor som söker sig till EU har inte asylskäl utan tar sig till Europa i förhoppning om att kunna leva ett drägligt liv bortom extrem fattigdom eller personliga tragedier. Att anta att alla på båten som sjönk utanför Lampedusa i början av oktober var just flyktingar, vilket svenska medier gör genom sitt språkbruk är därför att dra förhastade slutsatser. Genom att kalla alla ombord för ”flyktingar” låter man påskina att endast denna typ av migranter kommer till EU, och i värsta fall att det enbart är värt att garantera mänskliga rättigheter för just flyktingar, det vill säga människor med lagstadgade asylskäl.


För det andra: att beskriva det som hänt som en katastrof är naturligtvis riktigt på ett personligt och medmänskligt plan. Men ordet kan även ge associationer till oundviklighet: en tsunami eller en tågkrock beskrivs vanligen som en katastrof. Istället skulle man kunna kalla EU och dess medlemsländers immigrationshantering som katastrofalt politiskt förfarande.Enligt International Organisation for Migration har ca 25,000 människor dött i medelhavet de senaste 20 åren, 1,700 bara under förra året.


En tredje invändning är att olyckan beskrivs som en italiensk katastrof. Det kan hävdas att man helt enkelt anger var i världen händelsen ägde rum. Men man undviker samtidigt att ge en fullständig bild av europeisk migrationspolitik. Sverige har som medlem i EU medansvar för hur kontrollen av unionens yttre gränser sköts. Frontex, EU:s gemensamma migrationskontroll, har fått upprepad kritik för att man inte alltid undsätter migranter i sjönöd eller att man till och med motar bort gummibåtar med migranter från europeiskt vatten tillbaka mot Turkiet eller Nordafrika. 


I och med Dublinförordningen berörs medlemsstater vid EU:s södra och östra gränser av immigration på ett helt annat sätt än till exempel Sverige, då de flesta migranter anländer dit först. Sverige och andra EU-länder kräver nämligen visum för att människor från de flesta fattiga och oroliga länder ska få komma hit. De kan inte heller köpa en flygbiljett till Sverige om de inte har fått ett visum beviljat; att söka asyl är inte giltigt skäl för att få det.


Dublinförordningen betyder att en asylansökan ska prövas i det första och endast i det första, EU-land personen kommer till. De som tar sig till Sverige via ett annat EU-land för att söka asyl ska skickas tillbaka till det. Att beskriva det som hände i Lampedusa i förra veckan – och som händer vid EU:s gränser året om – som ett enskilt lands problem är ett bekvämt sätt att inte behöva ta i de större problemen. 


Samtidigt förefaller svenska medier vara ganska ensamma om det här språkbruket. Brittiska The Guardian skriver om ”migrant boat sinking”, franska Le Monde om ”un bateau transportant…migrants a fait naufrage”) och The New York Times beskriver ”African migrants” i en ”accident” och skiljer alltså på ”asylsökande och migranter”. 


Tyvärr passar de svenska mediernas smala bild av vad som skett ihop med hur den politiska debatten ser ut i Sverige. Medan Italiens president har utlyst landssorg och vädjar till EU-kolleger att ta sitt ansvar undviker svenska politiker att tala utanför den snäva ramen för flyktingmottagande i FN:s regi. Sverige tar emot 1900 kvotflyktingar årligen och intrycket man får från politiska diskussioner är att det enda Sverige kan göra är att arbeta för att andra EU-länder också ska ta emot fler. Det faktum att många asylsökande inte har tillgång till systemet, eller att många som försöker ta sig till EU inte har för avsikt att söka asyl, ignoreras. Dessa människor berörs inte av FN:s flyktingkvoter och skulle även om kvoterna utökades fortsätta att vara utlämnade till smugglare och farliga resvägar. 


Det talas heller inte om Frontex, eller om Dublinförordningen. Förslag om att Sverige borde upprätta lagliga vägar för asylsökande att ta sig till vårt land slås tillbaka med (icke-)argumentet att det skulle spela rasistiska partier i händerna. En human flyktingpolitik innebär så mycket mer än att be andra länder ta emot kvotflyktingar.


Det är lätt att säga att andra borde göra det vi redan gör, svårare att ändra på ett system så att det blir mer rättvist. Hela Europa måste ta ett ansvar för att förhindra ytterligare katastrofer, inte bara genom ökad kustbevakning, vilken ofta stjälper snarare än hjälper, utan genom ett immigrationssystem som garanterar mänskliga rättigheter.


Sara Westerberg är webbredaktör på UI.


Om UI-bloggen

Arkiv