Kan EU-samarbetet förbättra den nationella krishanteringen?


Av: Ylva Pettersson

2013-10-30 |

Foto: Matti Mattila, Flickr


Nya samhällshot kan beskrivas som gränsöverskridande, då de drabbar fler samhällssektorer, och inte kan kontrolleras eller stoppas av enbart en stat, utan kräver samarbete över nationella och sektoriella gränser. EU är en instans där krishantering och civilskydd samordnas för att bidra till de existerande nationella förmågorna. Hur kan då EU på bästa sätt samordna arbetet utifrån de nationella system som existerar?

En av statens grundläggande uppgifter är att skydda och undsätta sina medborgare vid kriser och katastrofer. Vi förväntar oss att våra beslutsfattare ska arbeta aktivt för att förebygga kriser och skapa förutsättningar för att effektivt kunna rädda liv och egendom då en sådan inträffar – både i Sverige och när vi befinner oss utomlands och till exempel behöver evakueras.


Traditionellt har kriser som stater hanterar innefattat naturkatastrofer och industri/transportolyckor, men med de nya säkerhetsutmaningar som uppstår i en globaliserad värld hotar även nya kriser såsom hot mot samhällskritisk infrastruktur (internet, elförsörjning, mattransporter etc.), pandemier och terrorism. Dessa nya samhällshot kan beskrivas som gränsöverskridande, då de drabbar fler samhällssektorer, och inte kan kontrolleras eller stoppas av enbart en stat, utan kräver samarbete över nationella och sektoriella gränser. EU är en instans där krishantering och civilskydd samordnas för att bidra till de existerande nationella förmågorna.


Hur kan då EU på bästa sätt samordna arbetet utifrån de nationella system som existerar? För att utreda denna fråga har forskningsprojektet ANVIL, där UI ingår som vetenskapligt ansvarigt forskningsinstitut, tillsatts och finansierats av EU:s sjunde ramprogram för forsknings- och utvecklingssamarbete.


Projektet, som undersöker de nationella krishanteringssystemen i 22 europeiska länder och 7 regionala organisationer, syftar till att kartlägga likheter och skillnader mellan de nationella systemen för att se vad som fungerar bäst. På så sätt kan man bygga på de existerande styrkorna och erfarenheterna hos de olika systemen, och identifiera nya samarbetsmöjligheter.


Jämförelsen av de olika systemen pekar på konstitutionella, organisatoriska, institutionella och kulturella skillnader; till exempel graden av centralisering/decentralisering av beslutsfattandet vid kriser; hur lagstiftningen är utformad; om det finns möjligheter att utlysa nationellt katastroftillstånd; det civila samhällets roll och ansvar; och tilltron medborgarna har till deras nationella krishanteringssystem.


Men jämförelsen påvisar även att dessa skillnader inte påverkar resultatet av eller kvaliteten på civilskyddet, utan att den är relativt jämn. Andra likheter som påträffats kan hänföras till gemensamma funktionella behov och den förändrade kontexten efter kalla krigets slut.


Med dessa skillnader och likheter i åtanke är det lättare att förstå hur svårt det är att få alla medlemsstater att samverka inom EU så att deras nationella krishantering kan effektiviseras. De påvisar ändå att gemensamma funktionella behov driver fram liknande lösningar, och då vi idag står inför de nya gränsöverskridande hoten kan Sveriges nationella krishantering förbättras av europeisk samverkan.  
 
Vill du veta mer om forskningsprojektet är du välkommen att kontakta Dr. Mark Rhinard eller Ylva Pettersson, eller besöka projektets hemsida: www.anvil-project.net


Mer information om EU:s krishanteringsarbete hittar du även  i Dr. Rhinards senaste bok "The EU as Crisis Manager: patterns and prospects".


Om UI-bloggen

Arkiv