Arabvärlden trotsar USA och FN


Av: Per Jönsson

2013-10-22 |

Nu går USA:s äldsta bundsförvant i Mellanöstern sin egen väg. Saudiarabien är det första landet i Förenta Nationernas 68-åriga historia som har tackat nej till medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Det är framför allt en desperat protest mot att Obamas USA och Putins Ryssland har enats om att låta Syriens härskare Assad sitta kvar vid makten tills vidare i utbyte mot nedrustning av de syriska kemvapnen.

 

Alltsedan Förenta nationerna bildades 1945 har världsorganisationen kritiserats för att den inte fungerar som det var tänkt. Framför allt har kritiken riktats mot dess centrala beslutande organ, säkerhetsrådet, med fem permanenta stormakter (andra världskrigets segrare USA, Ryssland/Sovjet, Kina, Storbritannien och Frankrike). Allt för ofta har stormakterna tillgripit sin vetorätt för att stoppa FN-ingripanden i kriser och konflikter som riskerar ”hota internationell fred och säkerhet” – vilket ju är själva essensen i FN-deklarationen.

Sådan handlingsförlamning i säkerhetsrådet var närmast en självklarhet under kalla kriget då Moskva och Washington var oense i praktiskt taget allt. Men även sedan dess har säkerhetsrådet regelmässigt lamslagits så fort det gällt att ingripa i någon pågående eller latent väpnad konflikt, nästan alltid på grund av att minst en permanent stormakt använt eller hotat att använda sitt veto. Det gäller inte minst den pågående Syrienkrisen, där Ryssland och Kina vid tre tillfällen har utnyttjat sitt veto för att förhindra att säkerhetsrådet skulle ensidigt fördöma Assadregimen för militära övergrepp eller hota med våldsanvändning mot Syrien.

Just på grund av FN:s handlingsförlamning i akuta kriser har rop ofta höjts om att omorganisera världsorganisationen, eller åtminstone säkerhetsrådet med dess permanenta stormaktskvintett. Argumenten har varit i huvudsak två. Dels att globala maktförhållanden och antalet länder i världen har förändrats så radikalt sedan 1945 att säkerhetsrådets sammansättning inte längre speglar den globala maktkartan, dels att det är orimligt att någon enda eller ett par stormakter ska kunna omöjliggöra humanitärt absolut nödvändiga insatser för fred och säkerhet – vilket utmynnar i förslag om att ersätta vetorätten i säkerhetsrådet med någon variant av beslut med kvalificerad majoritet. Vanliga förslag har varit lyfta in exempelvis Indien, Japan och/eller Brasilien samt ersätta de två Europastormakterna med en, nämligen EU.

Alla sådana rop har klingat förgäves, helt enkelt för att den permanenta kvintetten vägrar ge upp sitt maktprivilegium och att FN-stadgan inte innehåller någon klausul för att ändra på detta. Och just i höst har de flesta med lättnad konstaterat att presidenterna Obama och Putin faktiskt kunnat enas, till och med i säkerhetsrådet, om att pressa Assadregimen till redovisning och FN-övervakad avrustning av Syriens kemvapenarsenal.

Precis då serverar Saudiarabiens kungahus, världens sannolikt mest reaktionära regim, en diplomatisk och storpolitisk bomb. Fredagen den 18 oktober, dagen efter att Saudiarabien med 167 röster i FN:s generalförsamling nominerats som en av säkerhetsrådets tio ickepermanenta medlemmar under 2014-2015, förklarade Riyad: Nej tack. Kungadömet Saudiarabien accepterar inte medlemskap i FN:s säkerhetsråd.

Det är första gången i FN:s 68-åriga historia som något land har frivilligt avstått från en plats i säkerhetsrådet. För de allra flesta av FN:s medlemsnationer är det annars en ynnest, ett prestigebevis och en möjlighet till reell storpolitisk påverkan att komma med i FN:s centrala 15-nationerskrets. Och Saudiarabien har – sin storlek, sina rikedomar, sitt stora inflytande i Mellanöstern till trots – aldrig tidigare nominerats till denna exklusiva klubb.

Vad är då orsaken till Huset Sauds överraskande diplomatiska krevad? Låt oss börja med föregivna skäl? Jo, säkerhetsrådet anklagas för att ha ”dubbla måttstockar” som hindrar det från att ”uppfylla sitt ansvar för att bevara internationell fred och säkerhet”. Alltså ganska exakt vad olika kritiker alltid har beskyllt FN för under många år. Som främsta exempel anför Riyad att säkerhetsrådet har tillåtit den syriska regimen att ”döda och bränna sitt folk med kemiska vapen”, en anklagelse som rimligen riktar sig främst mot Ryssland och Kinas tidigare veton. Fast det är ju just för att stoppa detta som Washington och Moskva nyligen kom överens om att tvinga Assad till nedrustning. Så tidpunkten för det saudiska utspelet verkar illa vald.

Andra skäl som anförs är att FN inte lyckats göra Mellanöstern till en ”zon befriad från alla massförstörelsevapen”, samt att säkerhetsrådet inte förmått leverera en rättvis lösning på den 65 år gamla israelisk-palestinska konflikten. Nåja, detta är ju stora och komplicerade frågor där Riyad självt har intagit ganska olika ståndpunkter och där Saudiarabiens vitala skyddsmakt USA vid otaliga tillfällen har brukat sin vetorätt för att hindra säkerhetsrådet att agera mot USA:s andra viktiga skyddsling Israel. Så precisionen i den saudiska kritiken är bristfällig.

Finns det då underliggande skäl som skiljer sig från de föregivna? Vi lär framöver få ta del av otaliga tolkningar av Saudiarabiens FN-bomb. En tämligen välvillig sådan är att det saudiska kungahuset för närvarande befinner sig i sin kanske allvarligaste successionskris någonsin, när den sannolikt snart bortgångne kung Abdullah för första gången ska ersättas av en familjemedlem som inte är son i direkt nedstigande led till statsgrundaren Ibn Saud (död 1953). I detta ”politiskt dementa tillstånd”, vilket somliga Saudikännare kallar det, är kanske kungahuset helt enkelt inte enat och handlingskraftigt nog att åta sig en med nödvändighet aktiv roll i FN:s säkerhetsråd.

En mindre välvillig tolkning är att Saudiarabiens kungliga ledning helt enkelt inte vill låta sig klavbindas av de storpolitiska hänsyn det faktiskt innebär att delta i säkerhetsrådets arbete. I ett läge där säkerhetsrådet (USA och Ryssland) genom avtalet om nedrustning av kemiska vapen faktiskt har gett Assad bortåt ett års andrum blir det oerhört besvärligt för Saudiarabien, såsom medlem av säkerhetsrådet, att fortsätta pumpa in vapen och pengar till sina islamistiska, delvis al-Qaida-lierade bundsförvanter bland de syriska rebellerna. Och för Huset Saud har det från första början haft högsta prioritet att störta Assadregimen, eftersom denna är en högoktanig strategisk bundsförvant till Iran, Saudiarabiens historiskt värsta fiende och konkurrent om herraväldet vid Persiska viken, under såväl ayatollor som shahregimer.

I den storstrategiska bedömningen har det saudiska kungahuset sedan i fredags fått med sig flertalet andra oljekungadömen, Egypten, Arabförbundets generalsekreterare, ja till och med Turkiet, vilka nu samtliga hyllar Riyad för att avsäga sig den annars så hett åtrådda platsen i FN:s säkerhetsråd. Därmed har Saudiarabien i desperation valt att utmana inte blott FN som organisation, utan också USA – dess obrottsligt lojale ”välgörare” sedan president Roosevelts berömda möte med Ibn Saud på ett amerikanskt krigsfartyg i Röda havet våren 1945.
Därmed har också nya brickor kastats upp i luften i det stora maktspelet om Mellanöstern. Fortsättning lär följa. 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv