Striden om Syrien


Av: Jenny Carlbom

2013-10-21 |

Hur samlad är egentligen Syriens opposition? Det undrar många sedan nyheter om splittring inom oppositionen har spridit sig i medier. Det gäller bland annat den interna striden om gränsstaden Azaz, vilken har lett till ytterligare lidande för den redan hårt prövade syriska befolkningen.

Sedan det konstaterats att kemiska vapen har använts mot civilbefolkningen – och USA har meddelat att det inte kommer att gå in i Syrien trots pågående allvarliga brott mot mänskligheten – ser det ut som att landets opposition är lämnad att ensam försöka vinna det eskalerande inbördeskriget på egen hand. Det råder dock oenighet om hur samlad oppositionen är och vad den egentligen har för kapacitet att omkullkasta regimen. Slaget om Damaskus, som många har väntat på sedan starten på upproret mot Bashar al-Assads regim 2011, verkar inte längre nära förestående.

Inom oppositionen finns det över 1 500 mindre brigader. Bristen på samarbete mellan dessa samt gruppernas olika ideologier blir alltmer tydliga då oppositionen efter närmare tre år inte har lyckats inta huvudstaden eller förmå regimen att gå med på en lösning på konflikten. En strid mellan islamister och andra rebellgrupper om Azaz på gränsen till Turkiet är en av de händelser som visar att oppositionen kanske inte alltid strider med civilbefolkningens bästa som främsta mål.

Inbördeskriget har ödelagt mycket av infrastrukturen i landet och gjort mängder av barn föräldralösa. Konsekvenserna av detta kommer att följa Syrien i åratal efter krigets slut. För dem som inte vill kännas vid hur svår situationen är runtom i landet kan regimens grepp om makten kännas som en trygghet då det som eventuellt kommer istället skrämmer många. Såväl i Damaskus som bland exilsyrier pratar man om närvaron av islamistiska grupper och utländska soldater med en egen agenda. Rapporter om islamister som kämpar mot de andra rebellerna förstärker rädslan. Aktivister menar dock att detta är en överdriven företeelse som regimen spelar på för att skrämma befolkningen till att fortsätta stödja en repressiv men moderat regim.

Den syriska regeringen har fortfarande stort stöd framför allt bland landets minoriteter. Samtidigt som det har blivit vanligt att kritisera Assad, är det inte heller ovanligt att höra människor i hätska ordalag försvara honom. I diskussioner hävdar presidentens anhängare att landet inte befinner sig i krig utan är angripet av terrorister och att situationen inte är så farlig som utländska medier skildrar. Rapporterna om förstörda städer och de många dödsoffren skulle istället vara en strategi från bland annat USA och Israel som vill se Syriens regering störtad.

Men även om slaget om Damaskus kanske aldrig blir av är det i längden knappast möjligt att återgå till det styre som har varit. Efter att i årtionden ha levt med en daglig rädsla för att råka kritisera regimen har många syrier för första gången i sitt liv börjat känna hur det är att kunna uttrycka sin åsikt. I Damaskus vågar människor berätta om familjemedlemmar som fängslats av regimen och satts i något av de fruktade underjordiska fängelser som drivs av mokhabarrat, underrättelsetjänsten. Många pratar också öppet om unga kvinnor som efter att ha deltagit i fredliga demonstrationer har häktats och i fängelserna straffats genom att utsättas för gruppvåldtäkter. Genom att prata öppet om regimens övergrepp och dess systematiska sexuella våld mot kvinnor går de unga regimmotståndarna emot både kulturella tabun och den rädsla som präglat medborgarna. För bara några år sedan skulle en liknande diskussion i Damaskus ha varit otänkbar.

Den unga generationen har vuxit upp med vetskapen om övergrepp begångna mot det egna folket, till exempel massakrerna i Hama på 1980-talet. De har börjat kräva sina medborgerliga rättigheter och de var drivande i de demonstrationer och fredsaktioner som blev början på upproret. De kommer knappast att gå med på att låta sig kuvas igen.

Oavsett vad som händer i Syrien under det närmaste året kommer det med största sannolikhet att föra landet vidare – i vilken riktning det nu än blir. För vidare måste det.

Text: Jenny Carlbom, frilansjournalist och biståndsarbetare som bott periodvis i Syrien.


Om UI-bloggen

Arkiv