Hjältar i det tysta


Av: Jakub Swiecicki

2013-10-21 |

Ibland porträtteras Polen som antisemiternas högborg. Med all rätt! Medan tyskarna som genomförde Förintelsen, delvis på polsk mark, har gjort sin läxa och tagit avstånd från allt vad rasism heter, har ingen polsk ledare vågat göra det.

Under flera decennier efter andra världskriget regerade kommunisterna i Polen och de hindrade effektivt varje ansats till dialog och sund samhällsutveckling. Även efter demokratins genombrott ordnades inte välbehövliga folkupplysningskampanjer. Det kan ha att göra med demokratins regler som säger att man inte ska stöta sig med stora grupper i samhället.

Före kriget bodde 3,5 miljoner judar i Polen; de utgjorde nästan tio procent av befolkningen. Idag är antalet kanske några tiotusental. I gamla tider blev judarna inbjudna av välvilligt inställda kungar när de hade förjagats från Spanien. Det stora flertalet judar skiljde sig till språk, religion, klädsel, vanor, ja, på alla sätt, från sina slaviska grannar. Varenda bonde fram till 1800-talet kände till judar som ofta försörjde sig som bykrogägare och penningutlånare.  Judarna var i allmänhet förbjudna att äga mark. Från den tiden härstammar den utbredda folkliga antisemitismen som är så svår att bekämpa än idag.

Numera finns det dessutom en konstig företeelse: en antisemitism utan judar. Den ger sig till känna när fansen till fotbollslag i till exempel Kraków (Wisła och Cracovia) eller Łódź (Widzew och ŁKS) kallar motståndarna för ”judar”, vilket ska vara nedsättande och förolämpande. Men polackerna är ett stort folk på över 38 miljoner. Bland dem finns det olika människor. Även hos dem som under mellankrigstiden skrev antijudiska texter (som författarinnan Zofia Kossak-Szczucka, grundaren av organisationen Żegota) väcktes medmänsklighet under kriget.

De tog initiativ, mitt under den tyska ockupationen, till hjälporganisationer för judar, trots att en person, dess familj och hela hushåll bestraffades med döden om de gömde en jude på flykt. Jämsides med dessa människor fanns kriminella utpressare, så kallade szmalcownicy, som tjänade pengar på att ange judar som höll sig undan. Samtidigt som det fanns organisationer som Żegota hände hemska saker, som i Jedwabne (och på några orter till i nordöstra Polen) där de polska grannarna med eller utan tysk uppmuntran brände inne hundratals judar 1941. Pogromen i Kielce där 42 judar dog, med eller utan den ryska säkerhetstjänsten NKVD:s (KGB:s och FSB:s föregångare) medverkan, ägde rum 1946, alltså efter kriget.

Det fanns gott om personer som Irena Sendler (Sendlerowa), som cirka 2000 barn har att tacka för sina liv. Som sjuksyster gick hon in och ut i Warszawas getto och smugglade ut judiska barn, som fick låtsas vara döda. Sedan skrev hon ner deras riktiga namn på papperslappar som hon stoppade i burkar eller flaskor och grävde ner i trädgården på Lekarskagatan 10 i Warszawa. Det gällde att kunna identifiera barnen efter kriget. Under tiden bytte de identitet, fick ett polskklingande namn, lärde sig ”Fader vår” och började sin ockupationsodyssé via lägenheter till välvilliga människor eller nunnekloster. Smugglingen ut ur gettot var bara första etappen. Därefter gällde det att hålla sig gömd under resten av kriget. Oftast krävdes det att flera personer var beredda att riskera sina och sina närmastes liv för att rädda ett barn. 

Det var först på 1990-talet som den bortglömda Sendlerowa ”upptäcktes” av några amerikanska skolflickor som skulle skriva en uppsats och läste i en amerikansk tidning att Sendlerowa hade räddat tusentals judiska barn. Först trodde de att det var ett tryckfel. Oskar Schindler räddade knappt 1000 judar och blev berömd över hela världen genom en Hollywoodfilm. När flickorna så småningom kom till Polen hittade de Sendlerowa, gammal men vid liv ensam på sitt rum i Warszawa.

Socialisten Henryk Sławik var en hjälte i det tysta. Före andra världskriget var han redaktör på en tidning i Katowice, huvudstaden för koldistriktet i sydväst. Under kriget var han diplomat i den polska Londonbaserade regeringens tjänst. Han var stationerad i Budapest fram till 1944 då han tillsammans med sin hustru greps av Gestapo och efter tortyr sändes till ett koncentrationsläger för att dö. Han hängdes i Mauthausen men hans hustru överlevde Ravensbrück. Deras lilla dotter Krystyna lyckades fly genom fönstret och drev omkring som ett hemlöst och föräldralöst barn i Budapest tills kriget var slut. Sławiks insats påminde om Raoul Wallenbergs: Sławik utfärdade tusentals pass, på autentiska blanketter med autentiska stämplar, som han försåg flyende, inte bara polska, judar med. Han organiserade även, under katolsk täckmantel, för pengar som han fick från Vatikanen, daghem och skolor i Ungern. Enligt uppskattningar hjälpte han 30 000 personer att fly över gränsen till Jugoslavien eller vidare till Frankrike, England och USA.

När kriget var över och hustrun och dottern åter var i Katowice skulle stadens myndigheter uppkalla en gata till Sławiks ära. Några veckor senare nådde nyheten de nya makthavarna från Öst i Warszawa. De förbjöd att gator skulle benämnas med Sławiks namn medan staden Katowice hädanefter skulle kallas för Stalinogród (Stalins stad). Och Sławik själv föll i glömska under flera decennier framåt. Än idag är det ett okänt namn, bortsett från för en handfull specialister som läst vetenskapliga artiklar i någon smal tidskrift eller för ett fåtal överlevande i Israel eller Polen. Tack vare dem har både Henryk Sławik och Irena Sendler sina träd planterade bland tusentals andra ”polska” träd i minneslunden Yad Vashem i Jerusalem, som ”De Rättfärdiga Bland Folken”.

Det fanns även ”vanliga” polacker som brydde sig om sina medmäniskor. En gång, på 1990-talet, fick jag en bok i min hand. Den hette ”Utanför getto och läger” (”Poza gettem i obozem”) och var skriven av en överlevare, Pola Wawer. Där fanns ett helt kapitel om mina släktingar. Min farbror, hans hustru och mina äldre kusiner, hela hushållet, drog på somrarna från staden Wilno, dagens Vilnius, till en liten by Troki (Trokai) vid stranden av en stor sjö, Trockie (Trokai). Men hushållerskor, sömmerskor och barnflickor var inga vanliga flickor. De var unga judinnor som på det sättet gömdes undan tyskarna och eventuella elaka grannar. Bland dessa kvinnor fanns Pola Wawer.  Jag gick genast till min gamle far med frågan ”Varför kände jag inte till det? Varför har du inte berättat det för mig? Du var ju med på den tiden.” Svaret, åtföljt av en axelryckning, var: ”Det fanns inget att berätta. Så gjorde man helt enkelt.”

 

Text: Jakub Święcicki, associerad forskare vid Utrikespolitiska institutet.


Om UI-bloggen

Arkiv