Indiens daliter tar ton


Av: Per J Andersson

2013-10-02 |

På bröllop och byfester runt om i den indiska delstaten Punjab sjungs en ny sorts sånger. Det är sånger av daliter med texter som innehåller drömmar om en rättvisare och jämlikare värld, sånger som vill få lyssnarna att inte glömma bort den kamp mot kastsystemet som Bhimrao Ramji Ambedkar förde fram till sin död för 57 år sedan.


Indiens daliter – de som förr kallades oberörbara eller kastlösa – är annars inte förknippade med rättfram politisk agitation, snarare med ett tyst accepterande av sin ödesbestämda, medfödda lott. För enligt ortodox hinduisk tro är man född in i sin sociala och religiösa status – och kan under sin levnad inte göra så mycket åt det. Med andra ord är det lika bra för de lägsta kasterna att slå ner blicken och knota på.

Men det hindrade inte Ambedkar, född 1891 i den oberörbara mahar-kasten, att sätta sig på tvären och under självständighetsrörelsen mot britterna arbeta för ett Indien fritt från kasthierarkier. Det hindrade honom heller inte att göra en klassresa och bli landets första justitieminister, författare av statuterna för den indiska riksbanken och ordförande i kommissionen som skrev det självständiga Indiens grundlag.

Det hindrade heller inte Dalitpantrarna som på 1970-talet, inspirerade av USA:s Svarta pantrar, ilsknade till, knöt näven och formulerade politiska krav på att man skulle skrota de högsta kasternas privilegier, som trots rättvisa lagar fortsatte att förpesta livet för daliterna.

Och det hindrar inte dalitbanden i dagens Punjab från att utan synbar rädsla sjunga om orättvisor – och göra musikvideor där man klär sig som amerikanska rapmusiker med solglasögon och guldkedjor, poserar framför fina bilar och viftar med vapen. En våldsromantik som man har förhoppningar om att skrämma åtminstone någon högkastig med.

Dalitbanden i Punjab kallar sig själva för chamar, ett gammalt ord för dem som traditionellt arbetar med läder, ett av de rituellt sett mest smutsiga jobb som finns, enligt hinduismen. Chamar har med åren fått en nedsättande betydelse, ungefär som nigger i USA, och man kan bli åtalad för ärekränkning om man offentligt använder ordet. Men de nya dalitbanden har återerövrat chamar-begreppet och gjort sånger med namn som Cool Chamar, Fighter Chamar och Proud sons of Chamar. Genom att använda det mest nedsättande och föraktfulla tillmäle som finns vill de säga: vi struntar i vad ni kallar oss, nu är det slut på att stillatigande bocka och be om ursäkt, nu kräver vi vad lagen redan ger oss rätt till.

Inspiratör
Trots att Ambedkar dog redan 1956 är han högst närvarande i dagens Indien. Man ser honom överallt i världens näst folkrikaste nation. De unga fräcka dalitbanden sjunger om honom som ett föredöme för de förtryckta och ser honom som en av sina stora inspiratörer. Men även i det fina officiella Indien, i regeringen och elitinstitutionerna, som av hävd domineras av brahminer, den högsta kasten, är Ambedkar paradoxalt nog en ikon. Överallt hänger porträtt av den korpulente mannen med de runda glasögonen med flaskbottnar till linser; i skolsalar och vardagsrum, på myndighetskontor och restauranger. Han har fått ge namn till otaliga sjukhus, skolor och universitetsinstitutioner – och dessutom till en flygplats. Ambedkars sista hem i livet har blivit museum, han har postumt förärats titeln Bharat Ratna, vilket är så nära man kan komma att bli adlad, och han står staty i hundratals indiska städer.

Det officiella Indien har dessutom omvandlat Ambedkars radikala krav till lagar. Hans idé om  förbud mot diskriminering på grund av kast är genomförd, liksom förslaget om kvoter för lågkastiga så att de lättare kan komma in på universitet, få statliga jobb och bli valda till politiska församlingar. Reservationerna är ett omhuldat indiskt jämlikhetsprojekt och omfattar inte bara daliter, utan också indier som tillhör olika stamfolk (”tribes” står det i lagtexten) och andra låga kaster och maktlösa etniska grupper (”other backward classes”).

Den sedan länge döde Ambedkar representerar en vision om ett mer jämlikt Indien som åtminstone de förändringsvilliga brahminerna i ledarskiktet inom styrande Kongresspartiet gjort till sin politik. Sedan är det en annan sak att den religiösa hinduhögern hatar honom och att vardagsdiskrimineringen fortsätter runt om i Indien, framför allt i byarna dit liberala idéer om individuell frihet ännu inte nått. Förtrycket fortsätter av den enkla anledningen att det är lätt att införa en regel och stifta en lag, men svårare att ändra fördomar och beteenden som existerat i tusentals år.

Jelly Tharawal är en av dalitbandens låtskrivare. Hans ambition är att sprida Ambedkars budskap om ett ”värdigt och jämlikt liv för alla”, förklarar han i en artikel i tidningen Tehelka. Satwinder Singh Azaad, en annan populär dalitsångare i delstaten Punjab, säger i samma artikel att man tidigare dansade till de högkastigas sånger, men att man nu bytt ut dem mot dalitbandens musik. ”Kampen”, slår han fast, ”går ut på att vi ska få rätt att hävda vår identitet med värdighet”. I Youtube-klippen som visar bandets låtar ser man dock svärd som svingas och gevär som avfyras. Vill de unga arga dalitmusikerna förändra samhället med våld, precis som maoisterna som slåss för stamfolken i djunglerna i östra Indien? Nej, ingen fara, intygar Satwinder Singh Azaad i Tehelka-artikeln. Dalitbanden respekterar alla, oavsett bakgrund, förklarar han. Eller som en annan dalitartist, Pamma Sunnar, sjunger i Cool Chamar som också finns att lyssna på på Youtube:

I stället för att be,
beväpna er,
vapnen ska vara samarbete och utbildning,
rättigheter ges inte bort,
rättigheter måste man ta.

Punjab mest ojämlikt

Medan daliterna utgör 16 procent av Indiens befolkning är de dubbelt så många i Punjab. Delstaten Punjab, det bördiga femflodslandet i nordvästra delen av landet, är både en av landets rikaste regioner, mätt i BNP, och en av de mest ojämlika. Många av Punjabs daliter är sikher, det vill säga ättlingar till hinduer som för flera hundra år sedan konverterade till sikhismen, en religion grundad på 1500-talet i ett försök att komma runt brahminernas tolkningsföreträde och krav på ensamrätt när det gäller tempelritualer.

Trots att sikhismens grundare försökte överge kastsystemet lever hierarkierna likafullt kvar. I Punjab finns en uppdelning mellan högkastiga sikher, som kallar sig jatt, och lågkastiga sikher, som alltså kallas chamar.
Men alla är inte med på noterna. På Youtube finns svaret på de unga dalitbandens fräcka krav. I videon Jatt versus Chamar förklarar en högkastig ung sikh att han vill att daliterna ska sluta göra sina oförskämda musikvideor. Om daliterna inte slutar att ”förorena världen” med sitt normbrytande, kommer han och hans gelikar, säger han i videon, bli tvingade att agera för att sätta dem på plats.

Trots att de största politiska partierna i varje valrörelse lovar ett rättvisare Indien, trots att landet haft en dalit på presidentposten (Kocheril Raman Narayanan 1997–2002) och trots att Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat, styrts av en dalit (Mayawati 2007–2012) fortsätter diskrimineringen.

Teet i vrångstrupen
Det finns ingen samlad dalitrörelse i dagens Indien. Däremot enskilda tidningar, författare, förlag, aktivister och lokala organisationer som på olika sätt försöker förändra attityderna. Den organiserade politiska kampen för daliternas rättigheter har länge betraktats som subversiv och farlig av indiska myndigheter. Därför såg många det som ett steg i rätt riktning när en av de populäraste kommersiella tv-kanalerna nyligen sände en talk show, ledd av Bollywood-skådespelaren Aamir Khan, som tog upp förtrycket av daliter på bästa sändningstid. Många indier satte teet i vrångstrupen framför sina tv-apparater när de i stället för lättsamma samtal om film, mat och nöjen fick höra fruktansvärda historier om förtryck mot daliter.

Punjabs unga fräcka dalitmusiker, tv-shower och daliter på höga politiska poster i all ära, men viktigare än allt annat är två andra rörelser i samhället: urbanisering och utbildning. Erfarenheterna visar att förtrycket är betydligt mindre i de snabbt växande storstäderna än i mindre landsortsstäder och på landsbygden. Erfarenheterna visar också att förtrycket avtar när man utbildar sig och får jobb i städernas nya ekonomi, där service och IT ersätter traditionell hantverksindustri.

Att flytta till staden och studera är med andra ord det snabbaste sättet för Indiens daliter att göra sig av med de värsta formerna av stigmatisering.

is_2013_03_200pxText: Per J Andersson är journalist och författare till ett flertal böcker om Indien. Texten har tidigare publicerats i senaste numret av Internationella Studier och i en forkortad version i Metro: Indiens fattiga rappar i protest mot kastsystemet.

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv