Nya satelliter kan förbättra militär och civil krishantering


Av: Tobias Evers

2013-10-15 |

Sedan satelliter först togs i bruk har de fyllt viktiga säkerhetspolitiska funktioner. Under kalla kriget använde USA och Sovjetunionen satelliter för att övervaka varandra och för att tidigt kunna upptäcka kärnvapenbärande missiler. Efter kalla krigets slut har rymden blivit en än viktigare säkerhetspolitisk arena, bland annat på grund av att stater har blivit mer beroende av olika rymdtjänster. Det ökade behovet av satelliter och de alltmer komplexa uppgifter de ska klara av ställer nya krav på utvecklandet av satelliter.

 

Traditionellt har rymdprogrammen fokuserat på dyra, långlivade och tunga system. På grund av den höga vikten är dessa system dyra att sätta i bana. De långa ledtiderna från utveckling till aktiv tjänst gör dessutom att de inte är optimalt anpassade för vissa typer av uppdrag. Det är helt enkelt omöjligt att förutse var en viss kapacitet kommer att behövas under utvecklingen av systemet.

 

För att minska kostnaderna, öka flexibiliteten och möta allt mer komplexa behov från militär och civil sektor utvecklas nu satelliter inom ramen för något som kallas Responsive Space (RS). Grundtanken med RS är att utveckla små och modulära satelliter som kan sättas i bana med mindre bärraketer. Dessa ska fungera som komplement till tyngre satelliter och med kort varsel kunna fylla specifika behov.

 

Mycket av utvecklingsarbetet av dessa nya satelliter drivs av USA genom Operationally Responsive Space Office, ett samarbete där flera olika myndigheter som sorterar under det amerikanska försvarsdepartementet ingår. De flesta andra länder som är aktiva på området arbetar ofta i samarbetsprojekt för att dela på kostnader och få tillgång till andra länders kunskap och data. Till exempel utvecklar Sverige tillsammans med USA teknik för en liten och modulär satellit, så kallad nanosatellit (cirka 10 kg tung), i projektet NAPA. En demonstrationssatellit beräknas vara klar till slutet av 2015. På sikt kan tekniken i nanosatelliten också användas i vidareutvecklingen av svenska stridsflygplanet JAS 39 Gripen.

 

Satelliter som utvecklas inom ramen för RS består av en standardiserad satellitplattform. Den innehåller de system som krävs för satellitens grundfunktioner, till exempel värmekontroll och kommunikation. Till plattformen kan sedan olika komponenter (så kallade nyttolaster) anslutas beroende på vad satelliten ska klara av. Eftersom satelliterna är små och relativt enkla att specialanpassa blir de billigare att producera och kan tas i tjänst snabbare. Dessa egenskaper gör denna typ av satelliter särskilt lämpade för att hjälpa användaren befästa ett taktiskt övertag, snabbt ersätta skadade satelliter eller snabbt ge till exempel marktrupper tillgång till särskilda rymdtjänster i ett område som inte täcks av de satelliter som redan finns.

 

Vad betyder då Responsive Space för säkerhetspolitiken i rymden? Militariseringen av rymden är ett tecken på att många stater ser rymden som en arena för framtida konflikter. Allt fler länder använder sig av avancerade vapensystem, till exempel drönare, som på olika sätt är integrerade med satelliter. En konsekvens av utvecklingen är att satelliter blivit en allt viktigare tillgång men också ger en allt större sårbarhet eftersom det går att försvaga en modernt land genom att störa eller slå ut dess satelliter. RS är ett sätt att minska denna sårbarhet. Till exempel, om en satellit i bana slås ut kan det ta lång tid att ersätta denna med en likvärdig ”tung” satellit. Med små, lätta och modulära satelliter kan istället förlusten ersättas relativt snabbt och de negativa konsekvenserna minimeras.

 

RS ska också ses i ljuset av utvecklingen av konflikter, väpnade insatser och militära styrkors allt större beroende av rymdtjänster. USA:s engagemang i Irak och Afghanistan, Frankrikes ingripande i Mali, flera EU-länders deltagande i insatsen i Libyen liksom olika pågående FN-operationer visar att många stater är villiga att med kort varsel skicka trupp långt utanför landets egna gränser. Samtidigt blir dessa militära styrkor allt mer beroende av rymdtjänster för att kunna fungera effektivt. Det kan då uppstå problem eftersom det inte finns någon garanti för att rymdtjänsterna är tillgängliga där de behövs. I sådana situationer finns det ett behov att snabbt förstärka den operationella kapaciteten hos de utsända trupperna med satelliter. Dagens dyra och långa utvecklingsprogram av satelliter ger inte en sådan möjlighet medan små, lätta och modulära satelliter kan göra det.

 

Små skräddarsydda satelliter har också tillämpningsområden inom det civila. Ett exempel är katastrofsituationer då de tillgängliga rymdtjänsterna kan behöva förstärkas eller anpassas. Satelliter kan vara ett mycket värdefullt hjälpmedel vid katastrofsituationer. Till exempel användes spaningsbilder från satelliter efter jordbävningen i Haiti 2010 för att kartlägga vilka vägar och broar som var intakta så att hjälpinsatserna kunde koordineras. I katastrofsituationer, där rymdtjänsterna av olika skäl är begränsade, skulle det vara värdefullt att inom några veckors tid få upp en satellit med en funktion anpassad för den specifika katastrofen. Dock behöver tekniken fortfarande utvecklas och sannolikt bli billigare innan modulära satelliter blir ett stående inslag vid civil krishantering.

 

Text: Tobias Evers, tidigare analytiker vid UI. Numera desk officer på FMV.

 


Om UI-bloggen

Arkiv