Vem har makt över freden?


Av: Johanna Mannergren Selimovic

2013-10-10 |

Foto: I love Aceh/ Flickr


Vi måste bli bättre på att förstå hur lokala och globala aktörer kan samverka för att bygga fred i länder som genomlidit krig. Det var ett centralt tema på den internationella forskningskonferens om fredsbyggande som UI nyligen stod värd för.

Det internationella samfundet lägger ner enorma resurser på att skapa fred. Men den fred som åstadkoms är ofta bräcklig, orättvis och ifrågasatt.  Freds- och konfliktforskaren Oliver Richmond från Manchester University menar att vi måste på djupet förändra vår syn på vem som äger nyckeln till fred:


-En transparent fred som har legitimitet i samhället måste inbegripa lokala aktörer på ett helt annat sätt än vad som sker idag.


Richmond var en av deltagarna på den internationella konferensen om fredsbyggande som hölls inom ramen för det interdisciplinära projektet ”Precarious Peacebuilding”. I projektet undersöker forskare vid Göteborgs universitet, Utrikespolitiska institutet, Lunds universitet och Uppsala universitet de nya konflikter som genereras av fredsinterventioner.


Piska och morot


Ända sedan FN lanserade ”En agenda för fred” för drygt 20 år sedan har internationellt fredsbyggande utvecklats till en vittfamnande process, där internationella aktörer tar del i byggandet av alla tänkbara samhällsinstitutioner. Vissa kritiker menar därför att fredsbyggarna är de ”nya kolonisatörerna”. Andra som inte vill ta lika hårda ord i sin mun anser det ändå vara djupt problematiskt att postkonflikt-samhällen betraktas som ”oskrivna blad” dit det internationella samfundet kommer för att i all välmening styra och ställa enligt en fredsmodell som exporteras runt om i världen.


Med facit i hand har det inte varit en särskilt framgångsrik modell. Visserligen har den internationella närvaron ofta lyckats hålla våldet borta, som i Kambodja eller Bosnien. Men i de flesta fall är freden tunn, demokratin mest fernissa och krigsmakares hotfulla viskningar hörs ständigt i kulissen. Den enormt kostsamma fredsoperationen i Afghanistan har hittills inte ens lyckats bryta våldspiralen.

Det lokala i fokus för ny forskning


Den nyaste generationen fredsforskning fokuserar på den pågående paradoxen: hur ska samhällen som är djupt skadade av krig lyckas upprätta fungerande sociala kontrakt, samtidigt som makten över freden ligger i händerna på externa aktörer?


Vi måste söka efter de lokala aktörer som kan bidra till freden och demokratin på djupet, menade forskarna på konferensen. Det kan vara civilsamhället, kultursfären eller politiker med förankring i lokala processer. Det kan handla om att stödja kvinnor som ofta engagerat sig djupt i lokala fredsprocesser men som ignoreras eller marginaliseras när det är dags att sätta sig vid det (internationella) förhandlingsbordet eller få förtroendeuppdrag i efterkrigstidens politiska arkitektur. Eller att mekanismer för att straffa krigets förövare förankras i det internationella rättsystemet men också i lokala, ”traditionella” mekanismer som har en mycket viktig betydelsebärande funktion. 


Och samtidigt: vi måste akta oss för att romantisera ”de goda lokala”. I det lokala samhället finns naturligtvis dolda men destruktiva maktrelationer med aktörer som har intresse av att bevara spänningar, snarare än arbeta för fred.

Friktion på gott och ont


Genom att synliggöra de lokala aktörerna kan vi också börja förstå de dynamiska relationerna mellan det globala och det lokala i fredsprocesser. Dessa relationer är som vi sett alltså inte på något sätt konfliktfria utan präglas av ”friktion” på olika sätt. Att bara se denna friktion som något negativt och nedbrytande leder dock fel. Snarare kan metaforen friktion hjälpa oss att se hur energi i detta möte kan producera olika resultat – alltifrån förtryck till att lokala aktörer kan tillskansa sig mer makt.  


Just begreppet friktion stod i centrum på konferensen, då forskningsgruppen ”Precarious Peacebuilding” presenterade ett temanummer om ”Friction” som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Peacebuilding. I en rad artiklar analyseras friktionsfyllt fredsbyggande i bl a Kambodja, Bosnien, Kosovo, Sydafrika, Rwanda och Sri Lanka. För den som vill läsa mer kan artiklarna beställas från tidskriften Peacebuilding.



Johanna Mannergren Selimovic är forskare på UI och en av medlemmarna i forskningsprojektet Precarious Peacebuilding.


Tips: Se Oliver Richmond svara på frågan "Hur har fredsbyggande förändrats?" i UI Play.


Du kan också se mer material från konferensen "Precarious Peacebuilding" på UI:s engelska sida.



Om UI-bloggen

Arkiv