Från Kosovo till Syrien? Inte alls.


Av: Kjell Goldmann

2013-10-01 |

Det finns skäl att anta att västmakternas tvekan att ingripa i Syrien inte bara handlar om risken för att göra ont värre utan även grundas på bredare förändringar i de västliga demokratierna, skriver Kjell Goldmann i andra delen av sin jämförelse mellan den nuvarande krisen i Syrien och Kosovokriget i slutet av 1990-talet.

Den 28 augusti, för en månad sedan, publicerade jag UI-bloggen ”Från Kosovo till Syrien”. Temat var motsättningen mellan två idéer om den internationella politikens grunder.  Å ena sidan den traditionella, i FN-stadgan nedlagda, om suveräna nationalstater, vilkas inre angelägenheter är deras ensak men vilkas yttre fred och säkerhet kan föranleda ingripanden av säkerhetsrådet. Å andra sidan en nyare syn, enligt vilken inte bara stater utan också individer har rättigheter som i extrema fall kan motivera ingripanden utifrån, med eller utan säkerhetsrådets välsignelse. ”Det finns saker som ett lands regering helt enkelt inte har rätt att göra mot den egna befolkningen”, för att, liksom i förra bloggen, citera Anna Lindhs kommentar till Natos ingripande 1999 för att göra slut på förföljelsen av människorna i Kosovo.

Det tog bara någon dag innan min förmodan om Syrien som ett andra Kosovo blivit falsifierad. Kosovoaktionen hade haft betydande internationell legitimering, eftersom den haft brett stöd av de västliga demokratierna. Denna legitimering visade sig ouppnåelig i fråga om Syrien. Det brittiska parlamentet röstade nej. Italiens utrikesminister uttalade sig i skarpa ordalag mot en intervention. Tyskland låg lågt. Carl Bildt ville avvakta frågans behandling i FN. Tveksamheten var spridd inte bara i EU utan också i den amerikanska kongressen. Opinionsundersökningar i skilda länder, inklusive USA, bekräftade att det folkliga motståndet var betydande.

Under dessa veckor klargjordes också en annan skillnad mellan Kosovo och Syrien. Det blev tydligare än tidigare att den intervention som USA förespråkade endast skulle gälla kemiska stridsmedel och inte det övriga våld som drabbat och fortsatte att drabba civilbefolkningen. Syftet skulle vara att upprätthålla en internationell norm, inte att undsätta hundratusentals plågade människor. När, mot min och andras förmodan, normen visade sig kunna upprätthållas genom beslut i säkerhetsrådet, uppsköts interventionen på obestämd tid.

Därmed bekräftades den traditionella synen på internationell politik, talet om ”Responsibility to Protect” till trots. Varför denna obenägenhet hos både politiker och allmänhet att intervenera i Syrien för humanitära syften?
Alla kommentatorer pekade på den misstro som var ett arv från invasionen av Irak 2003. Många hävdade också att en militär intervention i det syriska inbördeskriget kunde göra ont värre; plattityden att lösningen måste vara ”politisk” proklamerades dagligdags. Säkert spelade även en utbredd, icke omotiverade skepsis mot en del av de syriska regimmotståndarna roll: det var inte lockande sätta pest framför kolera.

Frågan är emellertid om det inte också var fråga om något strukturellt. Med den ekonomiska krisen har de inre problemen hopat sig i de västliga demokratierna, och nationalism och främlingsfientlighet har tilltagit. I USA är de isolationistiska strömningarna påtagliga. I eurokrisens Europa finns annat att tänka på än att människor plågas och dödas i andra världsdelar. Vi har nog med vårt eget, låt andra sköta sitt. Hellre försiktig diplomati än humanitära interventioner.

Inte från Kosovo till Syrien, uppenbarligen. Snarare till Syrien från Rwanda.

Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



Om UI-bloggen

Arkiv