''Judar måste leva i hela Landet Israel''


Av: Per Jönsson

2013-01-07 |

Inför parlamentsvalet den 22 januari hamnar allt fokus i Israel på ett politiskt underbarn som kräver att den judiska staten annekterar Västbanken och överför Gaza till Egypten.

Tel Aviv.
En ny fixstjärna har dykt upp på Israels politiska scen. Naftali Bennett valdes till ledare för det nybildade partiet Bayit Yehudi - Judiskt hem - för bara ett par månader sedan. Men redan nu har Bennett och hans parti ryckt fram som premiärminister Benjamin Netanyahus främsta rival inför valet till knesset (parlamentet) den 22 januari.

Inte nog med att Judiskt hem på bara några veckor har fördubblat sina opinionssiffror. Enligt de flesta mätningar tycks Bennetts parti nu kunna få 16-18 av knessets 120 mandat, mot 7-9 mandat i början av december och endast 3 i nuvarande knesset. Därmed har Judiskt hem ryckt fram till en andraplats i valrörelsen vid sidan av Israels under många år helt dominerande arbetarparti - Labour - under nya partiledaren Shelly Yacimovich som stadigt tappar väljarstöd.

Mest uppseende väcker det dock att Bennett har lyckats rubba den tidigare till synes orubblige Netanyahu - och detta utifrån en tydlig högerprofil. Den starkt konservative premiärministern och hans Likudparti satsade i höstas djärvt på att säkra en stabil regeringsbas genom att bilda valkartell tillsammans med det ännu konservativare Yisrael Beiteinu - Israel vårt hem, där betoningen ligger på "vårt" - lett av Sovjetfödde ultranationalisten Avigdor Lieberman.

Dock hann Liebermans mångåriga korruptionsaffärer ifatt honom just under valkampanjen, och i mitten av december tvingades han ta time-out från regeringen i avvaktan på åklagarens utredning. Skandalerna kring Lieberman har bidragit till att partikartellen Likud-Beiteinu rasar dramatiskt i opinionsmätningarna - i dag förväntas den få strax över 30 mandat jämfört med de båda partiernas sammanlagda 43 mandat i nuvarande knesset. Likuds övriga "naturliga" koalitionspartner Shas och UTJ, båda ultraortodoxa, står och stampar på oförändrade 14-16 mandat. Därför är risken uppenbar att Netanyahu inte förmår skrapa ihop en regeringsmajoritet på minst 61 mandat i knesset utan tvingas ta stöd även av för honom oönskade mitten- och/eller vänsterpartier. Det är exakt vad Netanyahu hade hoppats att slippa när han tillfälligt gifte ihop sitt parti med Liebermans.

I detta plötsligt uppståndna vakuum på högerkanten stormar alltså Naftali Bennett in som en helt ny kraft inom israelisk partipolitik. Eller snarare nygammal, eftersom hans Judiskt hem på sitt sätt utgör en pånyttfödelse av det anrika Nationalreligiösa partiet NRP, efter otaliga splittringar och sammanslagningar. NRP har alltid varit de religiösa bosättarnas parti framför alla andra, men hamnade i bakvatten i takt med att Likud tidvis blivit statsbärande parti och tillsammans med andra sekulära men även religiöst ortodoxa partier anammat en allt extremare bosättarpolitik.

Skillnaden mellan Judiskt hem och tidigare nationalreligiösa strömningar är att Naftali Bennett är en mycket tydligare radikal röst. I kontrast till Likud, Labour och andra sekulära partier som alltjämt säger sig eftersträva en förhandlad fredsuppgörelse med palestinierna - om än på hårda israeliska villkor - deklarerar Bennett rent ut att en tvåstatslösning inte längre är möjlig. Och inte önskvärd. I stället kräver han att Israel ensidigt annekterar de 61 procent av Västbankens yta (Area C enligt Osloavtalet) som inkluderar samtliga judiska bosättningar (cirka 400 000 invånare). På resten av Västbanken - som alltså motsvarar blott cirka 10 procent av det forna brittiska Palestinamandatet - ska palestinierna ges något slags "autonomi". Och även detta är enligt Bennett en temporär lösning, eftersom han förutskickar att palestinierna har sin egentliga framtid i grannlandet Jordanien och att enklaven Gaza överförs till Egypten.

För ett så radikalt avsteg från vad som tidigare präglat israelisk retorik om Palestinafrågan krävs förstås en ideologisk inramning. Och här tar Naftali Bennett skarpt avstånd från den sekulära sionismens ensidiga tonvikt på staten Israels existentiella säkerhet - Israel såsom en geografisk tillflyktsort, en flyktingstat, för världens judar. Landet Israel - Eretz Israel - handlar om något mer, om judisk identitet i dess yttersta mening och om den judiska statens innersta väsen:

"Det är dags att övergå från sekulär existentiell sionism till judisk sionism i hela Landet Israel. Vi måste basera vårt nationella liv på judisk grundval. Judendomen är själva orsaken till vårt liv i det här landet", sade Bennett i den hittills utförligaste intervjun med honom vid årsskiftet.

Att enbart sådana filosofisk-religiösa tongångar under bara några vinterveckor skulle locka hundratusentals israeliska väljare att byta parti, så som opininionsmätningarna pekar på, är tveksamt. Minst lika avgörande är nog att den 40-årige Naftali Bennett och hans Judiskt hem framstår som en genuint okonventionell politisk kraft, obefläckad av övriga partiers och rikspolitikers eviga kohandlande med och lurpassande på varandra. Han gör själv inget väsen av att han varit officer i elitstyrkan Sayeret Matkal eller att han blivit miljardär på att sälja sitt egenhändigt skapade IT-företag. Men det är sannolikt sådana egenskaper som attraherar många yngre väljare som tröttnat på att en liten klick av utslitna politikernamn har dominerat israelisk politik sedan förra seklet.

Det är kanske betecknande att en gammal oppositionsledare som Yossi Sarid i helgen som gick uttryckte viss avund över Israels nya politiska fixstjärna: "Varför kan inte vänstern skaka fram en dynamisk och inkluderande ledargestalt som Naftali Bennett? Högern i det här landet vet hur man gör för att förnya och höja sig över förväntan. Om bara vi inom vänstern kunde göra detsamma."

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.


Om UI-bloggen

Arkiv