Frankrike i Mali


Av: Catharina Klingspor

2013-01-31 |

Frankrike hade inget annat val än att agera när Malis president Dioncounda Traoré begärde militärt stöd, menar den franske ambassadören Jean-Pierre Lacroix. Det framgick när han talade vid ett välbesökt seminarium på Utrikespolitiska institutet med anledning av den franska interventionen i Mali.

Sedan den 11 januari är fransk militär på plats i Mali för att bekämpa rebellgrupperna som kontrollerat landets norra delar sedan mars förra året. Ambassadör Lacroix förklarade dock att den franska insatsen inte har gått som planerat eftersom den var tänkt att fungera som logistiskt stöd till afrikanska truppbidrag. Men den snabba händelseutvecklingen efter nyår, då rebellerna till sist befann sig endast ett par timmars bilfärd från huvudstaden Bamako, föranledde president Hollandes beslut att sända stridande förband.

De flesta maliska städer har nu återtagits och framöver står två frågor på agendan för Frankrike. Dels behöver läget konsolideras och rebellerna neutraliseras, dels behövs finansiellt stöd till grannländer som till exempel Nigeria och Niger för att de ska kunna träna den maliska armén som planerats sedan hösten 2012. Även EU:s medlemsstater har sedan oktober planerat en utbildnings- och träningsinsats till stöd för Malis armé. Den beräknas vara på plats i mitten av februari. Även Sverige kommer att delta.

EU:s engagemang ska dock enbart ses som ett stöd till de afrikanska aktörer som måste lösa konflikten, menade ambassadören. För Frankrikes del kan en alltför långvarig militär närvaro i Mali medföra negativa konsekvenser för de diplomatiska relationerna med Sahel-länderna. Att stärka och stödja de regionala kapaciteterna, såsom den ECOWAS-ledda missionen AFISMA (African-led International Support Mission to Mali), är därför en central uppgift. Huruvida de afrikanska samarbetsorganisationerna är redo att ta över den internationella militära närvaron i Mali är dock en omdebatterad fråga, liksom de regionala truppernas träning, utrustning och institutionella kapacitet att planera och genomföra missioner.

Att åstadkomma långsiktig stabilitet i Mali handlar inte enbart om att regeringsstyrkorna ska återta den territoriella kontrollen över landet, underströk Lacroix, utan även om att få till stånd en politisk process där en legitim statsapparat med demokratiska institutioner byggs upp. Den maliska regeringen har antagit en vägkarta för en sådan process som även innehåller fredsförhandlingar med icke-terroristgrupper från de norra delarna av landet. Detta välkomnades av den franske ambassadören som påpekade att den humanitära situationen i landet är kritisk. Han efterlyste att biståndssamarbetet med Mali nu återupptas.

För EU:s och FN:s del väcker konflikten frågor även utanför den specifika maliska kontexten. UI-forskaren Niklas Bremberg påpekade att EU:s förmåga som säkerhetspolitisk aktör kan ifrågasättas eftersom det franska engagemanget inte har genomförts inom ramarna för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GSFP), trots att det var till just den här typen av insatser som GSFP-strukturen utarbetades. Enligt ambassadören krävde dock rebellernas snabba avancemang mot Bamako ett hastigt svar på den maliska regeringens begäran om hjälp; något som visade sig svårt för EU:s medlemsländer att mäkta med. Även oro för FN:s säkerhetsråds oförmåga till resolut agerande i samband med krisen underströks under seminariet av Hans Corell, före detta undergeneralsekreterare för rättsliga frågor vid FN.

Att läget i Mali stabiliseras är avgörande för säkerheten i Sahel-regionen i stort, menar fransmännen, men hur länge det internationella engagemanget i landet kommer att pågå är svårt att säga. När och hur det franska stödet kan övergå från militär närvaro med stridande förband till stöd för de afrikanska trupperna i landet ville ambassadören inte spekulera kring. Han menade att det kommer att bestämmas av utvecklingen i Mali under den närmsta tiden.

Text: Catharina Klingspor, stipendiat vid Utrikespolitiska institutet.



Om UI-bloggen

Arkiv