Efter Camerons tal följer år av osäkerhet


Av: Björn Fägersten

2013-01-25 |

Mer frihandel och gemensam marknad, mindre byråkrati och reglering. David Cameron har efter lång väntan levererat sitt EU-tal med krav på förändringar. För Sveriges del finns det mer anledning att frukta de kommande årens politiska vakuum än kraven i sig.

Efter månader av förseningar, ursäkter och höjda förväntningar höll Storbritanniens premiärminister David Cameron i onsdags sitt utlovade EU-tal. Med ambitionen att blidka de mer moderata EU-kritikerna och samtidigt hålla kvar sitt land inom unionen ställde Cameron krav på förändringar av EU som – efter nästa parlamentsval – ska följas av en brittisk folkomröstning.

Kraven består av fem punkter: stärk unionens konkurrenskraft genom en fördjupad inre marknad och mer frihandel, tillåt EU:s medlemsstater att fritt välja såväl grad av samarbete som vilka områden man vill samarbeta kring, gör det enklare att flytta makt från Bryssel till Europas huvudstäder, stärk de nationella parlamentens roll i EU-samarbetet och säkerställ att nya regler kring eurosamarbetet inte får negativa effekter på länder utanför eurozonen.

Om unionen förändras i enlighet med förslagen kommer Cameron efter valet 2015 att propagera för ett fortsatt brittiskt medlemskap. Folkomröstningen beräknas kunna hållas 2017 eller 2018.

Camerons plan innehåller flera risker. Förhoppningen är att omförhandla Storbritanniens villkor i samband med att eurozonens länder gör ändringar i fördragen för att stärka upp valutasamarbetet. Cameron hoppas då – med hot om brittiskt veto – kunna få igenom nödvändiga fördragsändringar. Veto-vapnet har dock visat sig vara trubbigt vilket blev tydligt då euroländerna – som ett svar på Storbritanniens ultimatum – för drygt ett år sedan valde att göra upp om sin finanspakt utanför fördragen.

Andra menar att förändringar inom eurosamarbetet inte kräver fördragsändringar vilket skulle göra Camerons omförhandling svårare. Hans enda vapen i detta läge är att varna för ett brittiskt utträde om han inte får sin vilja igenom och detta är inte nödvändigtvis ett särskilt avskräckande scenario för alla unionens medlemmar. Även för länder som helst ser att Storbritannien blir kvar som medlem är viljan till eftergifter begränsad. Särskilt om förändringarna kan uppfattas som oförenliga med ambitionerna att stärka upp eurosamarbetet.

 

Polens utrikesminister Radek Sikorski uppmanade i ett uppmärksammat tal Storbritannien att engagera sig i EU och visa ledarskap, men varnade också: ”But if you refuse, please don’t expect us to help you wreck or paralyze the EU. Do not underestimate our determination not to return to the politics of the 20th century.” Cameron har en lång väg att vandra innan han kan presentera en förändrad union för sina landsmän.

 

Vad betyder de kommande årens förhandlingar och Storbritanniens val för Sverige? För det första så skulle de politiska konsekvenserna av ett brittiskt utträde slå hårt mot Sverige: frihandel, inre marknadens färdigställande och unionens vidare utvidgning är områden där vi tidigare arbetat tillsammans och med viss framgång hävdat oss mot mer protektionistiskt lagda medlemsländer. Som icke-euromedlem skulle livet i periferin dessutom bli alltmer ensamt utan en stor granne vid vår sida. 

Men trots förhandlingssvårigheterna – och med osäkerheten huruvida det räcker för att övertyga britterna – är det troligt att Cameron får igenom i alla fall några av sina förslag. Tillväxtskapande åtgärder är på modet, grepp för att stärka nationellt parlamentariskt inflytande är eftersökt i flera länder och britternas sökta flexibilitet är redan en de facto-realitet: vissa länder deltar inte i valutasamarbetet, andra inte i det utrikespolitiska samarbetet, vissa har ställt sig utanför passunionen, andra har valt att förstärka samarbetet mot terrorism etcetera.

 

Den svåraste nöten blir förmodligen önskan att länder ska kunna dra sig ur samarbeten som de redan skrivit under på. Men Storbritannien kan nog räkna med viss draghjälp från Tyskland, framför allt när det gäller konkurrenskraft och handel. Merkel har tvekat inför att på egen hand axla ledarskap för unionen och lär oroas av möjligheten att bli lämnad ensam i styrhytten med ett alltmer protektionistiskt Frankrike.

Om Cameron får igenom vissa av sina krav vore det i stort sett positivt för Sverige. Mer handel, djupare marknad och en mer öppen union är positioner vi själva drivit. Om det går att finna en fördragsmässigt hållbar konstruktion för en mer flexibel union med olika nivåer av integration men med gemensamma regler och institutioner skulle det kunna lösa några av Sveriges problem: vi kan kompensera vårt euro-utanförskap med utökat samarbete på andra områden, unionen blir förmodligen lättare att utöka om ett medlemskap inte per automatik gäller samtliga politikområden och medborgarna lär uppskatta möjligheten att anpassa integrationsnivån utefter nationella preferenser och förutsättningar. Förutsättningen blir förstås att konstruera en union där multipla hastigheter inte leder till multipla sprickor mellan medlemmarna.

Den stora risken – för Sverige, för Storbritannien och för Europa som helhet – är det politiska vakuum som riskerar att lamslå unionen i väntan på Storbritanniens val. Det kan ta upp till fem år innan britterna får rösta om sitt medlemskap och under denna tid kommer Cameron att fokusera på att söka eftergifter från andra samt att porträttera unionen som ett effektivt men harmlöst nätverk som kan generera ekonomiska fördelar för Storbritannien.

 

I sitt uppföljande tal i Davos varnade Cameron explicit för en union som blir mer politisk och mer centraliserad. Men fem år är en lång tid i världspolitiken och inom denna tidsram förändras vår omvärld i en sällan skådad hastighet. I väntan på britternas folkomrösting kan Kina gå förbi USA som världens största ekonomi, Obamas andra presidentperiod kommer att fortlöpa med utlovade satsning mot klimatförändringar och Europas närområde kommer att transformeras då länder som just rest sig mot förtryck står inför viktiga vägval.

Detta är år då Europa måste spela en aktiv roll för att tillvarata sina intressen och forma framtidens globala spelregler. Om effekten av Camerons strategi blir att unionen tassar försiktigt runt känsliga brittiska väljare istället för att med kraft ta sig an framtiden och omvärlden vore det ett svårt slag för Europa.

Slutligen innebär Camerons vägval en risk för britterna själva. Risken att år av debatt och den efterföljande folkomröstingen inte kommer att avgöra ”Europafrågan” på något konstruktivt sätt. Valet mellan en återhållen och politiskt urlakad union och ett högst osäkert utanförskap kommer inte att kunna överbrygga landets kluvna förhållande till Europa. Om Storbritannien stannar kommer det vara på premissen att Europasamarbetet har nått sitt maximala djup, vilket inte nödvändigtvis är en vision som delas av andra länder.

 

För EU:s del är detta naturligt – dragkampen mellan olika Europavisioner har varit en viktig del i bygget av dagens union – men för britterna riskerar det att lämna obesvarade frågor hängande i luften. Sedan imperiets fall har ö-riket sökt sin roll och identitet i världspolitiken: som en unik partner till den stora kusinen i väster, som ledare för sin egen kontinent i öster eller som en fri enhet i det globala politiska och ekonomiska flödet. Vare sig Camerons tal eller landets val kommer att ge några definitiva svar på dessa frågor.

Text: Björn Fägersten, forskare på Utrikespolitska institutet. Björn Fägersten ingår i UI:s Europaprogram och deltar även i projektet European Global Strategy.


Om UI-bloggen

Arkiv