Valet i Israel ställer Netanyahu inför ett dilemma


Av: Per Jönsson

2013-01-21 |

När rösterna räknats efter tisdagens parlamentsval i Israel kommer premiärminister Benjamin Netanyahu att tvingas välja mellan två obekväma alternativ: en ideologiskt skarpskuren högerregering i konflikt med USA, eller en spretig höger-mittenregering utan gemensamma mål. Ingetdera lär stärka hans ställning som ledare för ett politiskt splittrat Israel.

En minimal vänster. En splittrad center. En stark höger. En ultrastark ultrahöger.

Så kan den politiska kartan, fördelad på 34 partier, karaktäriseras inför Israels val till knesset, parlamentet, den 22 januari.

Inget parti har under Israels 65-åriga historia ensamt vunnit en majoritet av knessets 120 platser. Men enligt samtliga opinionsmätningar kommer premiärminister Benjamin Netanyahus valkartell Likud-Beiteinu att bli ojämförligt störst, om än några mandat mindre än vad Netanyahus eget högerparti Likud (Samling) och Avigdor Liebermans extremhögerparti Yisrael Beiteinu (Israel vårt hem) haft tillsammans i det gamla knesset. Och tillsammans med korkskruvslockarna i Shas och UTJ, båda ultraortodoxa partier, plus ytterligare något eller några partier ännu längre ut på högerkanten, bör Likud-Beiteinu alltså utan svårighet kunna få ihop en stabil regeringsmajoritet.

Kan man då redan nu dra slutsatsen att Netanyahus tredje regering blir mer eller mindre en upprepning av de fyra gångna åren med Netanyahu II (hans första, Netanyahu I, satt vid makten 1996–99)?
Knappast. Faktum är att Likudledaren kommer att ställas inför två obekväma alternativ, delvis beroende på hur stor majoriteten blir för de konservativa partierna.

Det allvarligaste orosmomentet för Netanyahu är hur kraftfullt det radikala nationalreligiösa partiet Bait Yehudi (Judiskt hem) kan leva upp till sitt rykte som nygammal naturkraft i israelisk politik. Från blott tre mandat i nuvarande knesset har Judiskt hem under sin färska partiledare Naftali Bennett ryckt fram till cirka 15 mandat enligt opinionsmätningarna och spås nu bli landets tredje eller kanske näst största parti.

Judiskt hem är, liksom dess föregångare NRP, de religiösa bosättarnas profilparti och utgör därför den ideologiskt farligaste utmanaren mot Likud och Netanyahu. Av allt att döma kommer inte minst åtskilliga tidigare Likudsympatisörer att rösta på den nya fixstjärnan Bennett som i flertalet politiska läger betraktas som en genuint okonventionell och obefläckad kraft. Det innebär att Netanyahu har fått en starkare rival än någonsin på högerkanten som kan komma att kräva en långt radikalare bosättarpolitik än vad Likud hittills varit beredd att genomdriva.

Men Netanyahu har också bekymmer med sin egen partiledning som efter höstens primärval bytt ut en rad kända moderata politiker mot nya extrema högerprofiler som avvisar varje form av fredskompromiss med palestinierna. Om därför Likud-Beiteinu bildar regering med Judiskt hem, Shas och UTJ kommer denna knappast att inrymma något som helst stöd för återupptagna fredsförhandlingar med palestinierna om en tvåstatslösning, vilket USA, EU och hela världen kräver och vilket Netanyahu själv har gett åtminstone läpparnas bekännelse till sedan 2009.

Att regeringen Netanyahu på sistone gett klartecken för en rad nya bosättningsprojekt i östra Jerusalem och på Västbanken bör mot den bakgrunden främst ses som ett försök att neutralisera utmaningen från Judiskt hems Bennett och de nya Likudhökarna. Samtidigt är premiärministern väl medveten om att han härigenom trotsar många av Israels sympatisörer i västvärlden som anser bosättningarna vara folkrättsvidriga och som kräver något slags tvåstatslösning med palestinierna. Bara en vecka före knessetvalet rapporterades USA:s president Obama ha fällt den för Netanyahu illavarslande kommentaren: ”Israel begriper inte sitt eget bästa.”

Dock begriper Netanyahu säkerligen vilka risker det innebär om Israel skulle isoleras från västvärlden eller, än värre, hamna i öppen konflikt med ett USA där Obama inte längre behöver bekymra sig om återval. Därför är det trots allt inte helt otänkbart att han efter valet överväger ett annat regeringsalternativ, eller rentav att president Shimon Peres ber det största av oppositionspartierna att bilda regering.

Det förutsätter allra minst att Israels under många år helt dominerande parti – Arbetarpartiet – förmår lyfta sig åtminstone en handfull mandat från nuvarande bottenläge (13 mandat), något som opinionsmätningarna faktiskt tycks peka på. Visserligen har partiledaren Shelly Yatjimovitj sagt att hon inte tänker delta i en regering ledd av Netanyahu. Men dylika försäkringar brukar inte vara mycket värda om tunga ministerposter erbjuds. Och de båda andra centerpartierna, förra utrikesministern Tsipi Livnis nybildade Tnua (Rörelsen) och ex-tevestjärnan Yair Lapids likaså nybildade Yesh Atid (Det finns en framtid), har till och från förordat antingen en trepartikoalition eller en nationell sionistisk samlingsregering. Tillsammans skulle dessa tre mittenpartier enligt opinionsmätningarna kunna vinna cirka 40 mandat, vilket ihop med Likud-Beiteinus 30-35 mandat, eller enbart Likuds drygt 20 mandat, skulle räcka till ett fungerande regeringsunderlag i knesset. På en sådan regerings dagordning skulle en tvåstatslösning med palestinierna med nöd och näppe finnas kvar.

För taktikproffset Netanyahu vore det knappast något större problem att regera ihop med ”ickehögern” – efter valet 2009 bildade han ju regering med Labor, då lett av Ehud Barak. Koalitioner över ideologiska gränser utgör historiskt sett nästan normen för ministerlistor i Israel.

En koalition med dagens israeliska centertrio skulle också lösa en annan huvudvärk för Netanyahu, nämligen den nuvarande regeringens (och många av dess föregångares) osunda beroende av ultraortodoxa Shas och UTJ. Dessa båda partier har alltid haft en parasitär agenda som tär hårt på landets statsfinanser – i utbyte mot befrielse från den treåriga värnplikten och gigantiska subventioner till ortodoxa bibelskolor har de stött vilken regering och regeringspolitik det vara månde. Sådan utpressningspolitik vill samtliga sekulära partier slippa, även Netanyahus Likud som hellre ser att skattepengarna går till fler strategiska bosättningsprojekt. Om knessetvalet resulterar i en höger-centerregering skulle den åtminstone tills vidare kunna sidsteppa Shas och UTJ och kanske hinna lagstifta om Högsta domstolens utslag förra året om att upphäva de ultraortodoxas värnpliktsbefrielse ska förverkligas i praktiken.

En ideologiskt skarpskuren högerregering som riskerar att hamna i konflikt med USA, eller en spretig höger-mittenregering som slipper ultraortodox utpressning – så ser alltså de alternativ ut som Likudledaren kan tvingas att välja mellan. Ingetdera lär ge utrymme för den kraftfullare israeliska statsministerroll som Netanyahu under valrörelsen utlovade.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör Utrikespolitiska institutet.


Om UI-bloggen

Arkiv