Bosättarnas huvudstad en militärt isolerad ö på Västbanken


Av: Per Jönsson

2013-01-16 |

Den judiska bosättarorten Ariel i det ockuperade Västbankens geografiska mitt attraherar allsköns israeler och har just fått ett eget nationellt universitet. Ändå utgör Ariel alltjämt en militärt isolerad ö på historiskt omstridd mark.


Ariel. Förr kallades den här markbiten på Västbanken för "Dödens kulle", eller Jabal Mawat på arabiska, på grund av det vilda och ofruktbara landskapet som inte gick att odla upp eller ens använda för uppfödning av får och getter. Numera kallas samma kulle för "Guds lejon", Ariel, ett hebreiskt namn som symboliserar djärvhet eller mod men också den israeliska stammen Juda i Gamla testamentet.

När bussen efter tre kvarts timmes bussresa från Tel Aviv rullar in i bosättarstaden Ariel är det varken ofruktbar vildmark eller gudomlig oförvägenhet som präglar sinnesintrycken. I stället slingrar sig bussen fram genom ändlösa rader av nästan identiska gråvita radhus, avbrutna endast av vägrondeller, parkstumpar och industrilador. Mycket få människor syns till utomhus, fastän det är mitt på en vardag.

Utom i stadens östra hörn, där studenter myllrar omkring mellan Arieluniversitetets föreläsningssalar och elevhem. När bosättarhögskolan upphöjdes till fullvärdigt nationellt universitet i slutet av december uppmärksammades det som både en triumf och en skandal. En triumf för den israeliska bosättarrörelsen eftersom Arieluniversitetet är Israels första nya universitet på mer än tre decennier, och det första någonsin på den ockuperade Västbanken. En skandal därför att denna civila kunskapsinstitution inte invigdes av landets utbildningsminister utan av dess försvarsminister och den militäre befälhavaren i Judéen och Samarien, som Västbanken numera officiellt benämns.

Fast det är mest övervintrande israeliska fredsapostlar, palestinier och europeiska Israelkritiker som talar om skandal. Att Arieluniversitetet nu har utnämnts till fullvärdig akademisk kunskapsbank är helt i linje med den nuvarande dominerande uppfattningen i Israel att det är bosättarna och inte palestinier som framgent ska sätta sin prägel på Västbanken. Och just Ariel, som ligger i ockupationens geografiska mitt, har av premiärminister Benjamin Netanyahu döpts till "Samariens huvudstad".

Alltsedan denna bosättning upprättades 1978 har den attraherat ett brett spektrum av israeler, inte minst för att den ligger på pendlingsavstånd från Tel Aviv och Jerusalem, och för att staten generöst subventionerar skolor, bostäder och infrastruktur i bosättningarna. Lägenheter och villor betingar på sin höjd halva priset i Ariel mot vad de kostar i städerna vid kusten. Det har lockat många människor med begränsade inkomster att flytta dit, inte minst bland den miljon invandrare från Ryssland som anlände till Israel under 1990-talet – i dag är nästan var tredje Arielbo av ryskt ursprung.

Bosättningar som Ariel drar numera också till sig en stor andel ultraortodoxa judar med stora familjer som inte har råd med bostad i Israel. I dag är mer än 30 procent av de 400 000 bosättarna på Västbanken ultraortodoxa, mot knappt 5 procent för två decennier sedan. Det beror delvis på deras långt högre födelsetal än övriga israelers. Enligt senaste statistiken har israeliska familjer i snitt 2,4 barn och den genomsnittliga bosättarfamiljen 5,1 barn. Men tittar man enbart på ultraortodoxa familjer i Israel så har de i snitt 6,5 barn medan ultraortodoxa Västbanksfamiljer har 7,7 barn, alltså mer än tre gånger snittet för hela den judiska staten. Om trenden fortsätter kommer år 2020 hela 40 procent av bosättarna på Västbanken att vara ultraortodoxa judar.

Så värst många korkskruvslockar, långskägg och platta svarthattar noterar man ändå inte under en rundvandring i Ariel. De invånare som visar sig ute på gatorna är mer upptagna av shopping och andra vardagsbestyr än av djupdykning i bibelstudier.

Men på väg genom vägspärren ut från Samariens huvudstad erfar besökaren att Ariel alltjämt utgör en militärt isolerad ö på ockupationens "Vilda Västbanken". Soldater med automatkarbiner, skyddsvästar och handdetektorer kontrollerar noggrant att okända resenärer inte har otillåtna avsikter eller attiraljer. Palestinier göre sig överhuvudtaget icke besvär att nalkas Ariel.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet. Per Jönsson är nyss hemkommen från en längre resa i Israel. Läs även hans tidigare resebrev: Där raketerna susa och "Judar måste leva i hela Landet Israel".

 


Om UI-bloggen

Arkiv