Där raketerna susa


Av: Per Jönsson

2013-01-10 |

Den israeliska staden Sderot drabbas hårdast av palestinska raketangrepp mot civilbefolkning. Men i väntan på nästa attack ägnar sig Sderotborna gärna åt musikaliskt välljud.

Sderot.
Från staden Sderot i israeliska Negevöknen ser man inte ens Gaza, trots att den palestinska enklaven bara ligger någon kilometer bort. Ändå har under drygt tio år mer än 6 000 raketer fyllda med sprängämnen avfyrats från Gaza och susat ner över Sderot.

Nu är för all del Hamas och Islamiska Jihads primitiva Kassamraketer inte särskilt träffsäkra eller effektiva. "Bara" 13 Sderotbor har dödats av raketerna och ett 50-tal har sårats. Fast om miljonstaden Stockholm hade drabbats av lika många raketorsakade dödsfall per capita som Sderot (24 000 invånare) skulle stockholmarna ha varit drygt 500 personer färre.

Nu, en dryg månad sedan den senaste raketskuren från Gaza, ger Sderot mest intryck av lugna gatan. Bussarna till och från Tel Aviv och ökenmetropolen Beersheba håller tidtabellen prickfritt. Ryskjudiska invandrare dominerar den ganska livliga kommersen på grönsaksmarknaden och det slitna köpcentret med pyttesmå butiker, skomakare, skrivbyråer och mathak. I bagerierna trängs hårt målade damer med leriga byggnadsarbetare för att plocka på sig färska bagels, ojästa limpor och chokladcroissanter.

"Trevligare än i Sderot kan man knappast bo. Här är alla människor vänliga", upplyser en av de hårdmålade medan hon knappar fram en adress på sin smartphone. "Jag bor här sedan två år och har ingen tanke på att flytta", säger en afrikansk overallklädd man med två tunga matkassar som passar på att ta ett glas på baren innan han går hem till familjen.

Sömnig landsortshåla, alltså, långt ifrån de fasor från luften som Sderot alltid förknippas med i utländska medier. Jag kommer spontant att tänka på filmen "Fat City" från 1972, där regissören John Huston odödliggör den nedgångna staden Stockton i Californien med Stacy Keach som nedgången boxare på jakt efter en ny chans.

Det som främst skiljer ut Sderot är betongkurerna vid varje gathörn och hållplats. Som väldiga grå sockerbitar med vinklad öppen ingång till ett fönsterlöst rum med plats för ett tjugotal personer. Prydda med färgstark graffitti som för att dölja det dystra syftet.

Skydd mot raketattacker finns också mer i skymundan. Inte ens om man går högst upp i det enda tiovåningshuset i Sderots centrum syns Gaza. Däremot ett skyddsrum på varje våning med tre centimeters pansarplåt som går att dra för den enda fönsteröppningen. Liknande arrangemang finns på varenda skola, förskola, sjukstuga och de flesta arbetsplatser.

För när raketerna väl kommer visslande är det bråttom. När larmsignalen ljuder har Sderotborna mellan 7 och 15 sekunder på sig att söka skydd. Och det är långt ifrån enbart under Israels återkommande angrepp mot Gaza, nu senast med "Operation Försvarspåle" (Operation Pillar of Defense) i november, som Hamas och Islamiska Jihad får för sig att skjuta raketsvärmar över israelisk civilbefolkning. Det sker lite då och då, liksom Israels regering lite då och då får för sig att bomba Gaza, oftast med långt fler civila palestinska dödsoffer som följd.

Så det sömniga lugnet i ökenhålan Sderot är bedrägligt.

Men tills dess lugnet bryts nästa gång roar sig många Sderotbor åt ljud som låter bättre än vad raketer kan åstadkomma. Runtom i staden syns affischer om konserter och spelningar med de talrika rockband, körer, solomusiker och kompositörer som Sderot har fött fram sedan raketattackerna inleddes med den palestinska intifadan hösten 2000. Musikernas vanligaste träningslokal? Skyddsrummen förstås.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet som för tillfället befinner sig på resande fot i Israel.

Tips: Läs också Per Jönssson inlägg om det nära förestående israeliska valet: ''Judar måste leva i hela Landet Israel''.


Om UI-bloggen

Arkiv