Dubbelmoral bland Sydafrikas politiker


Av: Disa Håstad

2012-09-07 |

Cyril Ramaphosa, den förre toppolitikern i ANC som en gång var tippad som Nelson Mandelas efterträdare på presidentposten i Sydafrika, är en av ägarna till platinagruvan Marikana där 34 gruvarbetare sköts ned för två veckor sedan. Ramaphosa har försökt gottgöra det som skett genom att betala två miljoner sydafrikanska rand till begravningarna, men han verkar inte ställas till svars på allvar.

Det är en sak jag inte förstår när jag läser de sydafrikanska tidningarna; varför går man inte till angrepp på Cyril Ramaphosa, toppolitikern som en gång ledde en gruvstrejk, men som nu är ägare och direktör i gruvbolaget Lonmin som verkar i Marikanagruvan.

Ramaphosa är en av de avhoppade politikerna som har behållit en del av sin popularitet och inte heller förlorat respekten som person. Han lämnade politiken 1997, trots att han var generalsekreterare i ANC. Avhoppet skedde när Ramaphosa i sista stund valdes bort av Nelson Mandela då denne skulle utse efterträdare. Ramaphosa hade varit favorit sedan han framgångsrikt förhandlat med Nationalistpartiets ledare Roelf Meyer om hur maktskiftet skulle gå till. Men Nelson Mandela föredrog till slut Thabo Mbeki, som var högre utbildad än Ramaphosa, hade befunnit sig i exil och kom från en större folkgrupp, Xhosa, än Ramaphosa som kommer från det lilla Vendafolket.

 

Det var efter detta som Ramaphosa gick in i det stora experimentet som hade påbörjats i Sydafrika och som kallades BEE, Black Economic Empowerment. Det skulle skapa en svart medelklass och svarta ägare, som skulle känna ansvar för ekonomin. BBE var en djärv plan för ekonomisk utjämning mellan folkslagen, men den har ännu inte nått fram till sitt mål. Det beror bland annat på att man var tvungen att gå ifrån den första visionen om att ägande och ledning i alla företag i landet till 51 procent skulle innehas av svarta personer. Så många utbildade och kapabla svarta entreprenörer gick det inte att få tag på i Sydafrika under denna tid. Istället stannade man vid ett lägre krav om 25 procent, plus en aktie – ett mål som ändå var mycket ambitiöst.

Ramaphosa hörde till de första som prövade lyckan genom att köpa in sig i de konsortier som sattes ihop genom att storföretag lösgjorde delar av sin verksamhet. Många svarta köpte in sig i bolagen med lånade pengar. För merparten gick det sedan inte särskilt bra, men Ramaphosa lyckades. Idag är han miljardär och genom sitt holdingbolag Shanduka äger han nio procent i Lonmin.

I början av sin karriär var Ramaphosa bas för gruvarbetarfacket National Union of Mineworkers, NUM. Som sådan ledde han en lång gruvstrejk 1987, som till slut inte gav särskilt konkreta resultat, men som åtminstone visade att arbetarna var en mäktig kraft.

Vore det inte rimligt att dessa minnen ändå borde sätta några spår, som skulle leda till fler åtgärder än att bara skicka pengar till gruvarbetarnas begravning? Ramaphosa skrev visserligen en artikel i sydafrikanska Sunday Times, där han sade att ”alla är skyldiga till den här situationen: Lonmins ledning och styrelse, NUM, ANCU (den nya fackföreningen), poliserna, de strejkande arbetarna – de enda som inte är skyldiga är de som lider mest, de döda och skadade gruvarbetarnas fruar och barn” (Det görs tydligt att det inte handlar om regeringen eller ANC).

Men Ramaphosas recept var mycket vagt: ”Det här visar att vi måste planera bättre och öka samarbetet mellan regeringen och gruvbolaget. Vi ska inte mäta framgång bara i hur vi följer reglerna.” Reglerna hade alltså inte följts av de strejkande arbetarna, men kanske var de inte helt skyldiga ändå. Nu har den groteska anklagelsen att de var skyldiga till dödsskotten dragits tillbaka, men liknande anklagelser kan komma igen! De strejkande lever trots allt i nästan samma misär som de svarta arbetare som kom till gruvorna under 150 år alltid har levt i. De lever i ruckel eller på ungkarlshotell, utan vatten eller bekvämligheter, och har usla löner.
 
Ramaphosa hör till de ”feta katter” som numera också kan vara svarta och vars existens är orsaken till att Sydafrika idag är världens mest ojämlika land. Sydafrika placerar sig på 0,81 på Giniskalan som sträcker sig från 0 till 1. Det är det konkreta resultat som den välvilligt syftande BEE-reformen har lett till.

 

Att bryta sig ur det hårt uppbyggda system av centralförhandlingar om höjda löner till gruvarbetarna som förs med de officiella fackföreningarna i Sydafrika är uppenbarligen ett för stort steg för den tidigare gruvfackbasen Cyril Ramaphosa. Är det presidentposten, via ordförandeskapet i ANC, som ändå hägrar? Att Jacob Zuma sitter löst som president är helt klart. Och Ramaphosa nämndes så sent som i somras som en möjlig konkurrent till posten, vid sidan av bostadsministern Tokyo Sexwale, även han en svart BEE-miljardär.

Text: Disa Håstad, gästskribent i UI-bloggen och tidigare utrikeskorrespondent på Dagens Nyheter. Hon arbetar nu på en bok om Sydafrikas ekonomiska politik.  

 

Tips: Läs mer om Sydafrika i landguiden.se.

 


Om UI-bloggen

Arkiv