Stigande temperatur i Mellanöstern


Av: Magnus Norell

2012-09-05 |

Det pågår ett storpolitiskt spel i Mellanöstern. Efter direkta hot från iranska företrädare och en stigande oro för vad Iran egentligen kommer att använda sitt anrikade uran till, står nu Israel inför två alternativ: antingen går man till angrepp mot Iran på egen hand eller så avvaktar man att USA förr eller senare ingriper.

I september och oktober i år kommer det att hållas två större militära övningar i Mellanösternregionen med USA som dominerande kraft. Den första är en antimissilövning med Israel, där försvar mot missilattacker från flera håll ska prövas. Senare i höst sker den andra övningen som utgör den största prövningen med minsvepare i Gulfområdet någonsin med över 25 deltagande länder. Den övningen är tänkt att avskräcka Iran från att ens överväga tanken att försöka blockera oljelederna ut från Hormuzsundet. Övningen ligger också nära i tid med en iransk övning till havs. I samband med detta har Iran dessutom nyligen förkunnat att man nu har ett fullgott luftförsvar, något som är tänkt att avskräcka från eventuella angrepp.

De planerade övningarna kommer i ett känsligt skede eftersom de pågående kärnvapenförhandlingarna mellan Iran och USA, tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, redan har låst sig totalt. Samtidigt överväger den amerikanska regeringen att på ett tydligare sätt markera vad som skulle kunna trigga igång ett amerikanskt angrepp mot Iran i syfte att hindra landet från att utveckla kärnvapen. 

Det som sker är del av ett politiskt pokerspel med höga insatser. Att Iran har siktet inställt på att åtminstone skaffa sig en säker plattform från vilken man kan färdigställa kärnvapen torde stå utom allt tvivel. De iranska företrädarnas tal om att anrikningen av uran enbart är till för medicinskt bruk faller på sin egen orimlighet; Iran har redan så mycket anrikat uran för det ändamålet att det räcker som förråd för flera år framåt.

Det är heller inte själva anrikningen som är problemet; Iran har all rätt att anrika uran. Det är inte heller säkert att landets regim har bestämt sig för att faktiskt bygga ett (eller flera) kärnvapen.

Men det som regimen utan tvivel har bestämt sig för är att anrika tillräckliga mängder uran för att kunna bygga kärnvapen i skyddade anläggningar – anläggningar där vapnen är mer eller mindre garanterade att inte kunna slås ut av eventuella bombattacker. För att nå detta mål behöver Iran både mer uran och välfungerande centrifuger.

Från israelisk sida, men också från Israels och Irans arabiska grannar, finns en stor och – med tanke på den ständiga ström av blodtörstig retorik från iranska företrädare som säger sig vilja förinta Israel – välmotiverad rädsla för att tillåta Iran att skaffa sig kärnvapen. Men om Israel ska kunna förhindra, eller åtminstone allvarligt försinka, den processen måste man slå till militärt inom en ganska snar framtid. Hur lång denna tidsperiod är råder det delade meningar om. Israel saknar de vapen som behövs för att bända upp de anläggningar som Iran i rask takt bygger för att skydda sina kärnanläggningar. Om israelerna ska lyckas gå till angrepp på egen hand måste de därför förmodligen slå till inom en sexmånadersperiod.

Plan B för Israels regering, och det är också det som de flesta israeliska bedömare (civila såväl som militära) önskar sig, är att USA (och kanske något annat land) är på deras sida. USA och andra länders företrädare har redan meddelat att ett Iran med kärnvapen är oacceptabelt och att ”alla alternativ kan komma ifråga” i syfte att hindra Iran från att skaffa dessa vapen. USA med sina stora arsenaler har råd att vänta längre än Israel och ändå ha möjlighet att stoppa Iran med militära medel.

Antingen måste Israel slå till ensamt och ta konsekvenserna, eller så väljer regeringen att avvakta och lita på att USA ”täcker upp Israel”, något som regeringen i Washington vid ett otal tillfällen sagt att man tänker göra.

Om Israel skulle slå till mot Iran på egen hand skulle det säkerligen leda till ökade spänningar mellan länderna, för att inte tala om ett betydligt mer komplicerat förhållande till USA. Det är ingen hemlighet att USA:s regering och försvarsledning inte gärna ser ett israeliskt angrepp på Iran. Detta är knappast på grund av omtanke om regimen i Teheran. Vid en unilateral israelisk attack på Irans kärnvapenanläggningar skulle USA riskera att dras in en konflikt som man inte själva valt tidpunkten för.

I Israel debatteras just nu ingående vad regeringen bör göra, och det är ingen överdrift att säga att stora delar av befolkningen, trogna sin politiska kultur, tar del i denna diskussion. Många är av uppfattningen att klockan tickar och att om ingenting görs nu, rinner tiden snart ut för Israel att agera på egen hand.

Flera andra yttre faktorer har också betydelse; Iran är, trots det framgångsrikt genomförda mötet med NAM-länderna, isolerat och satt under både politiskt och ekonomiskt tryck. Landets främsta allierade i regionen är den syriska regimen som just nu är på fallrepet (även om al-Assad förmodligen kan hålla ut länge till om inte omvärlden agerar mer kraftfullt). Syriens allierade och både religiösa och ideologiska bundsförvant i Libanon är den shiamuslimska organisationen Hizbollah, som också den är pressad på grund av inbördeskriget i Syrien.

USA och dess allierade har flera ickemilitära medel att ta till för att göra livet surt för regimen i Teheran. Den så kallade Stuxnet-attacken mot Iran var bara en av flera möjligheter. Den pågående politiska oron i flera arabländer gör också utfallet av eventuella militära äventyr högst osäkra – en inte helt oviktig faktor att väga in i kalkylen.

Israel kan trots allt bestämma sig för att det är bättre att tvinga fram ett avgörande nu genom att angripa Iran militärt, och hoppas att man ska lyckas sabotera landets chanser att skaffa kärnvapen för tillräckligt lång tid framöver. Med tanke på alla de andra risker och faktorer som måste vägas in är ändå en rimlig bedömning att det inte kommer att ske något israeliskt angrepp inom de närmaste sex månaderna. Men för att den slutsatsen ska ha fog för sig måste det förmodligen till betydligt effektivare och tuffare påtryckningar mot Iran. 

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid UI.


Om UI-bloggen

Arkiv