Estlands olika ansikten


Av: Påhl Ruin

2012-09-04 |

Esterna vill ha nordisk levnadsstandard, utan nordiska skattenivåer. Esterna vill vara ett IT-land, men inte helt släppa rollen som låglöneland. 21 år efter frigörelsen från Sovjetunionen fortsätter Estland att söka sin framtidsprofil.

Liksom många länder i Öst- och Centraleuropa har Estland infört platt skatt – samma procentsats gäller för inkomstskatten oavsett inkomstnivå. Utan progressiv skatt är det svårt att införa en välfärdsmodell av nordiskt snitt, något som redan Göran Persson påpekade på sin tid. Men esterna – liksom letterna och litauerna – struntade i storebror Sveriges pekfinger och fortsätter med sina platta skatter.

Det är lätt att starta företag i Estland, betydligt enklare och billigare än i Sverige och Finland. Många har också startat, och vissa har blivit riktigt framgångsrika – i synnerhet på IT-området. Estland tillhör världens mest uppkopplade länder, begreppet E-stonia har lanserats med viss framgång. IT-företag gör affärer med både Kina och Indien och Ericsson har förlagt en stor del av sin tillverkning av 4G-systemet i Tallinn.

Estland har förlorat en hel del av de låglönejobb som dominerade ekonomin på 1990-talet – av det enkla skälet att lönerna har stigit. Fortfarande är dock lönenivåerna betydligt lägre än i Norden. Bör landet därmed fortsätta att också marknadsföra sig som låglöneland? En del säger nej, att landet nu måste fokusera på sin högteknologiska profil. Andra svarar ja, och menar att man under en övergångsperiod också ska fortsätta att locka till sig personalintensiv industri.

För fem år sedan, före finanskrisen, då Estlands ekonomi gick som tåget deklarerade premiärminister Andrus Ansip att landet inom fem år skulle bli ett av Europas fem rikaste länder. Nu blev det inte riktigt så, men Ansips drömmar säger något om esternas egen bild av sitt land, en bild som ännu inte satt sig. Ansip drömde om att estniska företag 2012 skulle vara så framgångsrika att de skulle vända flyttströmmarna över finska viken, att de skulle få finländare att pendla till jobben i Estland.

Statskontrollerade ryska medier påminner ofta esterna om att de gått från att vara den rikaste delen av Sovjetunionen till den fattigaste i euroområdet. Förvisso en fyndig formulering, men i sig rätt ointressant. Estland har – vad man än jämför med – gjort en enastående resa sedan de tuffa åren i början av 1990-talet då ekonomin och hela samhället skulle omstöpas i grunden.

Ytterligare en detalj som visar hur långt landet kommit: förra året satsade Estland nära fyra miljoner euro på humanitärt bistånd och katastrofhjälp, en ökning med 25 procent sedan 2010. Knappa 40 miljoner kronor är förstås kaffepengar jämfört med vad de rika nordiska länderna ger i bistånd – men att Estland faktiskt är en biståndsgivare, inte bara mottagare, är ett tecken så gott som något på landets resa bort från sitt sovjetiska förflutna.

Biståndet är ytterligare ett exempel på de olika ansikten som Estland visar upp. Esterna ger utvecklingsstöd till länder som Georgien och Afghanistan – samtidigt som de tar emot mångdubbelt större stöd från EU för att få landet att närma sig en genomsnittlig europeisk levnadsstandard. Det går inte att köra genom Estland i dessa dagar utan att mycket snabbt mötas av skyltar som berättar att ”EU sponsrar detta vägbygge”.

Estlands profil kompliceras ytterligare av den stora ryska minoriteten, 25 procent av befolkningen. En tredjedel av dem, cirka 100 000, saknar estniskt medborgarskap. Var passar de in i bilden av Estland? Som en diskriminerad minoritet där spänningarna gror – eller som en hjälp, ett redskap, för att göra Estland till en brygga för handeln och kontakterna med Ryssland?

Så här långt både och. Bråket kring flytten av den sovjetiska bronssoldaten 2007 visade att motsättningarna finns där alltjämt. Å andra sidan ökar handeln med Ryssland, nya estniska företag hittar marknader där. 14 procent av exporten gick dit i fjol, mer än till Sverige, och bara lite mindre än till Finland. Mer känslig, förstås, är den stora importen från Ryssland – av i synnerhet olja och gas. Att vara beroende av Ryssland, på vilket område det än må vara, är som ett rött skynke för Estland. Det är synd, eftersom rollen som brobyggare till Ryssland ytterligare skulle stärka bilden av Estland som ett modernt och framåtblickande land.

 

Text: Påhl Ruin, frilansjournalist som bland annat medverkat i UI:s tidskrifter Internationella Studier och Världspolitikens Dagsfrågor.

 

Tips: Läs också Påhl Ruins artikel i Metro:  Estland kan bli vår nya nordiska granne

 


Om UI-bloggen

Arkiv