Ny Dublinförordning ska korrigera gamla brister


Av: Anna Takman

2012-09-28 |

För ett tag sedan avslutades förhandlingarna kring den nya Dublinförordningen som reglerar hur EU-länder hanterar asylärenden. Förhoppningen är att de nya reglerna ska råda bot på många av bristerna i den nuvarande förordningen. Men trots en del viktiga åtgärder är det nya regelverket långt ifrån felfritt.

”I den bästa av världar skulle Dublinförordningen inte behövas. Men nu skapar vi ett nytt regelverk som ger en större rättssäkerhet för den enskilda flyktingen och tydliga regler för medlemsländerna att leva upp till”, säger Cecilia Wikström (FP), Europaparlamentets huvudförhandlare i frågan, på Folkpartiets hemsida.

Under senare år har flera brister i den nuvarande förordningen uppdagats.  En av de allvarligaste bristerna är att människor far illa och inte behandlas i enlighet med sina mest grundläggande legala och mänskliga rättigheter. Hemlöshet och misshandel är många flyktingars vardag i Europa. Den afghanske pojken Alis fall, som nyligen uppmärksammades i svensk media, är ännu ett i raden av exempel på förordningens orimliga effekter.

På sin flykt från Afghanistan kom Ali först till Italien, där han misshandlades av italiensk gränspolis och senare utsattes för en gruppvåldtäkt på en av landets flyktingmottagningar. Han är djupt traumatiserad och har gjort flera självmordsförsök. Ändå skulle Ali enligt Dublinförordningen skickas tillbaka till Italien från Sverige.

I praktiken innebär EU-reglerna att en flykting som vill söka asyl i Sverige, men som har Italien som första anhalt i Europa måste söka asyl från Italien. Sydliga gränsländer som Grekland, Italien och Spanien är första anhalt för de allra flesta flyktingar. Myndigheterna i dessa länder har stora problem i sin flyktingmottagning och asylsystemen överbelastas svårt.

Dublinförordningens grundprincip om att det är första anhalten som räknas kan dock frångås. Nationella domstolar och Europadomstolen kan stoppa enskilda avvisningar, eller tillfälligt stoppa alla överföringar till ett specifikt land. I Sverige görs dock mycket få undantag från förordningens huvudregel.

I förhandlingarna kring den nya förordningen krävde Europaparlamentet en mekanism för att stoppa överföringar av asylsökanden om det fanns skäl att tro att mänskliga rättigheter inte kunde garanteras i ett mottagarland. I väntan på att situationen i mottagarlandet förbättras skulle alla medlemsländer gemensamt ha möjlighet att stoppa alla överföringar dit. Det här förslaget mötte dock stort motstånd från medlemsländerna och ministerrådet och finns inte med i den nya förordningen.

Det som däremot förbättrats i den nya förordningen är att det blivit tydligare när ett land ska ta över ansvaret för asylprocessen från ett annat. Om det finns skäl att misstänka systematiska problem i asylprocessen i det ursprungliga mottagarlandet och om den asylsökande riskerar att utsättas för inhuman eller förnedrande behandling ska ansvaret flyttas över till det land som den asylsökande befinner sig i.

Den nya Dublinförordningen innehåller också en ny artikel om ett varningssystem som ska säkerställa att medlemsländerna på ett tidigt stadium kan upptäcka problem i ett lands asylhantering.

De nya reglerna ska nu godkännas i flera instanser och förväntas träda i kraft i början av 2013. Trots att Dublinförordningen har uppdaterats går det inte att komma ifrån att många av problemen med regelverket kvarstår. Grundläggande för att Dublinförordningen ska fungera är nämligen att ett rättssäkert asylförfarande kan garanteras i alla länder som har skrivit under de gemensamma EU-reglerna. Innan det blir verklighet får förhoppningarna ställas till det nya varningssystemet. Men kraftigare mekanismer för att stoppa överföringar hade behövts. Tills vidare avgörs det liksom tidigare från fall till fall.

Den 25 september tog Migrationsverket det sällsynta beslutet att pröva Alis fall i Sverige, men alla har inte samma tur som han. Med den nya förordningen kan fler enskilda fall komma att stoppas och resultatet kan också bli att nationella domstolar sätter stopp för ett större antal överföringar till en del länder. Men det kommer fortfarande att handla om enskilda länders bedömning av enskilda fall, snarare än om gemensamma EU-beslut.

Text: Anna Takman är stipendiat på UI och knuten till UI:s Europaprogram.

 


Om UI-bloggen

Arkiv