Islamistisk extremism – snarare undantag än regel


Av: Magnus Norell

2012-09-27 |

De flesta oppositionella aktivister i Syrien är långt ifrån de islamistiska fanatiker eller extremister som regimen utmålar dem till. Det bekräftas av en amerikansk undersökning, som bland annat visar att en majoritet av aktivisterna ställer sig bakom religiös tolerans, juridisk jämlikhet, yttrandefrihet och en sekulär konstitution.

Rapportering om våld i Mellanöstern fokuserar ofta på islamiska extremister. Detta är väldigt tydligt när det gäller situationen i Syrien. Särskilt de senaste månaderna har rapporter från inbördeskriget i Syrien till stor del handlat om den ökning av militanta islamister som kunnat skönjas – trots att oppositionen är mer mångfacetterad än så.

Som undertecknad tidigare skrivit, med utgångspunkt från regelbundna kontakter med olika delar av den syriska oppositionen, framstår det som klart att just islamistisk extremism är undantag snarare än regel bland oppositionen. Att oppositionen ändå tar emot stöd från militanta islamister handlar mer om att ingen annan aktör (läs exempelvis EU) på allvar stöder motståndarna till den syriska regimen med så mycket annat än retorik.

Denna bild av den syriska oppositionen som i huvudsak moderat i sin syn på islam och demokrati, stärks av den första seriösa och mer djupgående opinionsundersökning som gjorts om det syriska motståndet mot Assads regim. Undersökningen, där över tusen syriska oppositionella aktivister tillfrågades om demokrati, islam, minoritetsrättigheter och annat, utfördes i juli i år av det prestigefulla opinionsinstitutet Pechter Polls  i samarbete med Carleton University. Undersökningen var beställd av den icke-vinstdrivande organisationen International Republican Institute, som finansieras av den amerikanska kongressen. All utfrågning utfördes av syrier (via Skype) och av säkerhetsskäl användes en så kallad ”snöbollsmetodologi”, där man börjar med fem utvalda aktivister (både män och kvinnor) från olika regioner, tillhörande olika etniska grupper och med olika socioekonomisk bakgrund. De här personerna går sedan ut till sina respektive nätverk av oppositionella kontakter allteftersom undersökningen framskrider.

Resultatet var att ett representativt (men inte godtyckligt) urval av 1168 syriska oppositionella aktivister tillfrågades i undersökningen. Demografiskt utgör gruppen ett tvärsnitt av den syriska befolkningen; lite mer än hälften är 35 år eller yngre; två tredjedelar har gått ut motsvarande gymnasium; 80 procent är araber, 14 procent kurder och 5 procent är antingen assyrier, turkmener eller andra. Av dessa är 80 procent sunnimuslimer, med resten uppdelade på kristna, druser, alawiter (den sekt som Assad tillhör) eller andra. 85 procent av de tillfrågade var män. Totalt var 315 fortfarande i Syrien. Resten arbetade i exil.

Dessa individer uttrycker ett stort stöd för många viktiga demokratiska värden, och de flesta ser EU och andra västliga demokratier som förebilder för hur ett nytt demokratiskt Syrien ska styras i framtiden, vilket styrker den bild som undertecknad fick i somras under möten med oppositionella grupper i Turkiet. Resultaten ger också stöd för uppfattningen att huvuddelen och en förkrossande majoritet av den syriska oppositionen förtjänar stöd som ger dem möjlighet att besegra Assad och hindra att extremister infiltrerar motståndsgrupper, något som utan stöd från omvärlden blir alltmer troligt.

Några exempel på de svar som kom fram var bland annat på frågan om oppositionens ledarskap borde ”stödja minoriteters fri- och rättigheter” där snittet hamnade på 6.36 (av 7), vilket indikerar ett mycket starkt stöd för ett sådant skydd. På frågan om minoriteter ska åtnjuta fulla och jämlika rättigheter i samhället i stort var stödet lika överväldigande . Noterbart är att när frågan gällde lika rättigheter även för ”icketroende” var siffran hela 64 procent, vilket måste betecknas som mycket positivt med tanke på islams roll i samhället. Dessa siffror går ju också helt på tvärs mot vad diverse islamister anser (som jämförelse kan man till exempel notera att Egyptens president Mursi, i en intervju nyligen återigen tryckte på att varken kvinnor eller kristna kopter kan bli president i Egypten). Hela 59 procent sade sig också vara beredda att rösta på en alawitisk kandidat, och detta trots 18 månaders alltmer eskalerat våld och trots att olika islamistgrupper gör sitt bästa för att underblåsa sekteristiska motsättningar.

När det gäller bredare demokratiska värderingar som att lagar ska gälla för presidenten som för alla andra, samt att regeringen, med en majoritet som stöd i parlamentet, måste respektera oppositionens rätt att ”utan rädsla” kritisera regeringens alla beslut, ger undersökningen samma höga siffra; snittet hamnar här på 6.8 av 7.

Däremot är stödet inte lika brett när det gäller en federal modell med högre självstyre för regionerna. Här var bilden splittrad med en tredjedel för en federal ordning, en tredjedel emot och lika många utan bestämd uppfattning i frågan. När det gäller institutionell samhörighet var bilden ännu mer splittrad. Fria syriska armén (FSA) kom först men med endast 17 procent, Syriens nationella råd (SNC)  och ”The Local Coordination Committees” hade båda 11 procent; resten var uppdelade på en stor mängd smågrupper eller så sade man sig inte välja någon grupp framför någon annan.

I frågan om utländska förebilder som modell för Syriens framtida politiska struktur var det större enighet. Störst stöd fick USA och Frankrike, tre fjärdedelar av de tillfrågade uppgav att de stödde dessa länders politiska strukturer. Bland i huvudsak muslimska länder kom Turkiet högst upp, samtidigt som Egypten, Saudiarabien och Qatar (som alla sagt sig stödja oppositionen) endast fick stöd av en fjärdedel av oppositionen. Stödet för det demokratiska Turkiet balanserades något av att 45 procent samtidigt sade att Turkiet hade för mycket inflytande över SNC, som ju är baserat i Turkiet. När frågan ställdes om hur oppositionen behandlades av andra länder såg bilden annorlunda ut. Frankrike, Qatar, Turkiet, Libyen och Storbritannien fick högst ranking; mellan 5.3 och 5.5 av 7. USA fick 4.9, Saudiarabien 4.7 och Egypten 4.2. Men tydligast var bilden när det gällde vilka som fick lägst ranking. I gruppen 1.5 eller lägre hamnade Irak, Iran, Kina och Ryssland.

Sammantaget visar resultaten från undersökningen att de flesta syriska oppositionella aktivister är långt ifrån de islamistiska fanatiker eller extremister som regimen utmålar dem till. De stöder religiös tolerans, juridisk jämlikhet, yttrandefrihet och en konstitution som i och för sig nämner religionen men i övrigt är sekulär. De ser väst och Turkiet som förebilder till det nya Syrien, samtidigt som de avvisar den saudiska och i synnerhet den iranska politiska strukturen. De vill ha västerländsk hjälp men utan militär intervention, förutom när det gäller flygskydd. Argumentet att hjälp för dessa grupper skulle leda till att al-Assads sekulära diktatur enbart byttes ut mot en dito fientlig islamistisk sådan, har således inget stöd i de fakta som undersökningen visar på.

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Läs också frilansjournalisten Aron Lunds UI Brief No 13 – ”Syrian Jihadism” där han undersöker vilken roll jihadister spelar i upproren i Syrien. I rapporten förs en diskussion om vilka drivkrafter som ligger bakom islamisternas kamp om inflytande. Läsaren får avslutningsvis en genomgång av de extremistgrupper som kämpar mot regimen i Syrien.

 


Om UI-bloggen

Arkiv