Rymden kan bli en privat affär


Av: Johan Erksson och Lindy M Newlove-Eriksson

2012-09-26 |

Den 25 maj 2012 dockade för första gången en privatägd raket med den rysk-amerikanska rymdstationen ISS. Det var det amerikanska företaget SpaceX som skickade i väg sin farkost Dragon, med uppdrag att transportera förnödenheter och material.

Knappt ett år tidigare, den 21 juli 2011, landade rymdfärjan Atlantis för allra sista gången på Kennedy Space Center i Florida. Därmed avslutades epoken med Nasas bemannade rymdfärjor. Redan 2010 klargjorde president Obama att om framtida bemannade rymdfärder ska bli av måste näringslivet spela en mycket större roll än tidigare. Nya rymdfärder helt i statlig regi kommer inte bli av, åtminstone inte i USA, tydliggjorde han.


Under lång tid var äventyr i rymden en exklusiv affär för supermakterna USA och Sovjetunionen. Båda länderna satsade kopiöst på rymdteknologi och rymdfärder. Rymden blev under 1950-talet en viktig front i det nystartade kalla kriget och i båda ländernas nationella identitetsbygge. Astronauter och kosmonauter blev hyllade hjältar i sina respektive länder – och de visade att det var enbart amerikaner och sovjeter – inga andra – som hade förmågan att genomföra rymdfärder. Redan från början handlade rymdsatsningarna om säkerhetspolitiska frågor: spioneri (inte minst med satelliter), styrkedemonstrationer och så småningom även planer på att utveckla rymdburna vapensystem – det som kom att kallas stjärnornas krig.

Utsuddad gräns

De militära satsningarna i rymden har inte avtagit, däremot har gränsen mellan militär och civil teknik alltmer suddats ut. På fackspråk talas om ”dual-use” – att ett system, till exempel en satellit, kan användas för såväl militära som civila ändamål. Ett och samma satellitsystem kan användas för övervakning av trupptransporter, buffelhjordar och naturkatastrofer. Samtidigt har säkerhetsbegreppet vidgats så att gränsen mellan vad som är militärt och civilt inte längre är lika tydlig som under kalla kriget.

I en resolution från Europeiska rådet från 2008 förespråkas att de europeiska satellitsystemen för navigering och övervakning (Galileo och GMES) ska kunna användas för militära ändamål, i tillägg till de rent civila uppdragen. GMES stod ursprungligen för Global Monitoring for Environmental Security. Men detta ändrades senare till Global Monitoring for Environment and Security – en tydlig breddning av systemets användningsområde, inklusive spaning på kriminella och misstänkta terrorister.

Parallellt med dess militära betydelse har rymden alltid varit föremål för civila projekt och rentav romantiska idéer, som också fått politiska avtryck. Rymden har inte bara uppfattats som gudars hemvist, utan också som en miljö frikopplad från jordiskt våld och maktkamp, manifesterat i den berömda sovjetisk-amerikanska handskakningen i rymden 1975, som kom att symbolisera den tidens avspänningspolitik. Likaså manifesteras denna optimistiska syn på rymdaktiviteter i 1967-års internationella avtal om rymden som en avmilitariserad zon – ett avtal som bygger på samma principer som avtalet om Antarktis som en avmilitariserad zon och idén om zoner fria från massförstörelsevapen.

Sedan 1980-talet har makten över rymden blivit alltmer fragmenterad. Det är länge sedan rymden var en affär för den amerikanska respektive sovjetiska staten. Ett sextiotal stater, spridda över alla värdsdelar, har numera rymdprogram. Framstående rymdstater vid sidan om USA och Ryssland är Europas stater, inte minst genom EU och European Space Agency. Därtill har till exempel Kina, Japan, Indien och Brasilien ambitiösa rymdprogram.

Förutom att makten över rymden har spritts till allt fler stater har även det privata näringslivet fått en allt större betydelse för aktiviteter i rymden. Redan i rymderans begynnelse under 1950-talet spelade näringslivet en roll, men då mest som underleverantör av viss teknik. I dag är situationen helt annorlunda. Näringslivet står inte bara för utveckling av den teknik som används – såsom satellitsystem, uppskjutningssystem och kommunikationssystem. Näringslivet deltar också i allt högre grad i utvecklingen av de stora rymdprogrammen. Dessutom är mycket av själva infrastrukturen i privat ägo. Trendbrottet visas tydligt av att det var ett privat företag som genomförde den senaste dockningen med den internationella rymdstationen ISS.

Vem har ansvaret?

Näringslivets ökade betydelse för rymdsatsningar innebär inte att privata intressen håller på att ersätta staterna i rymden. Det handlar snarare om privat-offentlig samverkan: att företag och offentliga aktörer i samarbete utvecklar och genomför rymdprogram. Ett av de främsta europeiska exemplen på detta är satellitsystemet Galileo, som utvecklades genom ett av Europas största privat-offentliga partnerskap. Detta kollapsade dock 2007 till följd av finansiella och organisatoriska svårigheter, vilket också visar på de återkommande problemen med oklara ansvarsförhållanden, skilda förväntningar och en tendens att skylla på varandra när saker och ting går fel i den typen av samverkansprojekt.

Galileo-systemet fortsätter dock att utvecklas och trots bakslaget för det privat-offentliga samarbetet har EU utsett Galileo till ”flaggskepp” för sin rymdpolitik, som numera finansieras av EU-kommissionen och den europeiska rymdorganisationen ESA.

Galileo är emellertid inte den enda rymdsatsningen i Europa och flera multinationella företag är mycket aktiva i europeiska rymdsatsningar, däribland Boeing, BAE Systems, EADS/Astrium, Finnmeccania, Raytheon och Thales. EU har också markerat att rymdprogrammen inte bara är väsentliga för säkerheten, miljön och för kommunikation, utan också för Europas ekonomiska tillväxt. Rymden betraktas som en framtidsbransch med goda utsikter att fungera som en motor i den europeiska ekonomin. Trots bakslaget med Galileo lyfter EU tydligt fram privat-offentligsamverkan som nyckeln till framgång, särskilt rörande säkerhet och kritisk infrastruktur. Det så kallade EP3R (European Public-Private Partnership for Resilience) handlar till en betydande del om rymdbaserade elektroniska kommunikationer.

Vad ligger bakom näringslivets alltmer framträdande roll i rymden? Ett flertal faktorer har bidragit till denna utveckling. Ideologi och politisk vilja ska inte underskattas. Den nyliberala idén om att näringslivets organisationsmodeller och styrmedel även ska gälla för offentlig verksamhet, som fick genomslag under 1980-talet, har även påverkat rymdpolitiken. Därifrån är steget inte långt till privatisering och privat-offentlig samverkan inom tidigare traditionellt offentligt organiserade verksamheter. Detta var tydligt inte minst i USA, men även inom EU. Från näringslivets sida uppfattar man att nya marknader brer ut sig och att ny teknik gjorts tillgänglig, inte minst gällande kommunikationsteknik och materialutveckling – för vilka rymdprogrammen har varit särskilt betydelsefulla.

Tydligt är att näringslivets intresse för rymden sträcker sig långt bortom den excentriske miljardären Richard Bransons och hans företag Virgin Galactics ”rymdturism”. Från statens sida uppfattas möjligheter till samfinansiering, ansvarsfördelning och snabbare och djärvare teknikutveckling än vad som anses möjligt i statlig regi. Såväl regeringar som experter och framträdande lobbygrupper framhåller att industrin bör få utökat ansvar för rymdsatsningar, vad gäller allt från organisation till genomförande av bemannade rymdfärder.

Ödesdigra krascher

Dessutom har de senaste årens finanskriser och ekonomiska åtstramningar definitivt bidragit till att stater är mer intresserade av att bjuda in näringslivet i rymdprogrammen. Kostnaderna för rymdprogrammen har också ökat kraftigt. Misslyckade och vissa rentav katastrofala rymdprogram bidrog starkt till utvecklingen, särskilt de ödesdigra krascherna med rymdfärjorna Challenger (1986) och Columbia (2003).

Det privata näringslivets framväxande roll i rymden, inklusive privat-offentlig samverkan, väcker frågor om makt och ansvar. Vem tar ansvaret för om en satellit, uppskjuten i ett land av ett privat-offentligt konsortium, kraschar i ett annat land? Risk finns för att vanliga mellanstatliga relationer inte räcker till för att utkräva ansvar då transnationella privat-offentliga konglomerat varit inblandade. Det finns också risk för att rymdverksamhet präglas av mer sekretess och mindre insyn i takt med att ”dual-use” blir allt vanligare och inte bara nationell säkerhet utan också företagshemligheter ska skyddas. Rymdsatsningar och privata aktörers deltagande i dessa kommer sannolikt att fortsätta utvecklas, men frågor om ansvarsutkrävande väntar fortfarande på svar.

Text: Johan Eriksson är docent i statsvetenskap och forskningschef vid Utrikespolitiska institutet.

Lindy M Newlove-Eriksson är doktorand vid KTH samt adjunkt vid Försvarshögskolan.

 

Tips: Den här texten publicerades första gången i UI:s prisbelönta tidskrift Internationella Studier nr 3 2012.

 


Om UI-bloggen

Arkiv