Nya våldsamheter hindrar fredlig utveckling i Mellanöstern


Av: Magnus Norell

2012-09-20 |

Det pågår kravaller, upplopp och demonstrationer runtom i Mellanöstern där situationen snarast kan beskrivas som kaotisk. Och händelserna gynnar knappast demokratin. En person som däremot kan dra nytta av den senaste tidens våldsamheter är Syriens president Bashar al-Assad, eftersom omvärldens intresse för Syrienkonflikten nu har minskat radikalt. 

För dem som argumenterat för att upproren runt om i Mellanöstern och Nordafrika, med start förra året, var början på en demokratisk och liberal utveckling, torde attackerna mot amerikanska beskickningar i Libyen (där fyra amerikanska diplomater, däribland USA:s Libyenambassadör, dödades), Egypten, Jemen och andra platser i regionen, utgöra en obehaglig påminnelse om att vissa saker är förhållandevis bestående i området. Både antiamerikanismen och antidemokratin lever vidare.

För oss andra är det som inträffat inte lika överraskande. Attackerna i ovan nämnda länder hänger inte ihop på annat sätt än att olika islamistiska krafter, både politiska och mer militanta, tagit tillfället i akt att agera mot en fiende som man fortfarande ser som den främsta. Och så länge det finns tillräckligt många muslimer med ett så pass problematiskt förhållande till sin religiösa tradition att minsta rykte om någon oförrätt mot islam eller profeten Muhammed leder till våldsanvändning, lär vi få vänja oss vid att sådana här våldsamheter bryter ut från tid till annan.

Men i ett större perspektiv kommer den senaste tidens kravaller, demonstrationer och upplopp att få konsekvenser även utanför enskilda länder. Libyens regering var snabbt ute med att fördöma attacken i Benghazi (vilken för övrigt var planerad sedan tidigare och inte hade med det famösa filmklippet att göra), samt gjorde allt vad landets underdimensionerade säkerhetsstyrkor rimligen kunde klara av. Det finns i Libyen, i motsats till exempelvis Egypten, en stor proamerikansk strömning och morden på de amerikanska diplomaterna kommer inte att leda till några allvarliga brott i relationerna länderna emellan, i alla fall inte på kort sikt.

Regionalt kommer konsekvenserna av kravallerna, upploppen och demonstrationerna främst att märkas i Egypten och i Syrien.

Attacken mot USA:s konsulat i Benghazi och de efterföljande våldsamma demonstrationerna, påminner en hel del om reaktionerna på de danska Muhammedteckningarna 2005-2006. Dessa ledde till liknande upplopp som nu där folkmassor under flera veckor brände ned danska ambassader och konsulat, för att kulminera två år senare då danska ambassaden i Islamabad i Pakistan brändes ned och åtta personer dödades.

I Egypten idag spelar president Mohammed Mursi, representerande det Muslimska brödraskapet, och hans regering samma spel som föregångaren Hosni Mubarak gjorde under Muhammedkrisen.

De danska teckningarna blev ingen politisk fråga förrän en mer organiserad kampanj sattes igång i Egypten. Diverse inlägg på nätet uppmärksammade bland annat att det figurerade militanta islamister och salafister på teckningarna. Precis som i detta fall med det islamfientliga filmklippet, var det organisationen Gama´a al-Islamiya som organiserade en första demonstration. Därefter spreds både teckningarna och uppropen mot Danmark, något som senare, precis som idag, ledde till att symboler för väst (till exempel västliga ambassader) attackerades. President Mubarak understödde demonstrationerna och uppmanade religiösa egyptier att protestera mot teckningarna, samtidigt som han försäkrade sina allierade i USA och Europa om att han kunde hantera islamisterna. Budskapet var tydligt: att visa på ”farorna” med en fri press och yttrandefrihet samt att bevisa att endast Mubarak själv var i stånd att hålla islamisterna i schack. Mubaraks stöd för protesterna blev också ett sätt att motarbeta initiativ – bland annat stödda av USA och EU – för friare presslagstiftning. Detta lyckades också när Egypten fick igenom en ny och tuffare presslag i Arabförbundet 2008, med endast lama protester från USA.

De danska teckningarna hade aldrig rönt en så stor uppmärksamhet om inte en intensiv kampanj hade bedrivits för att göra dem kända. Och det gjordes främst bland de grupper som redan var kritiska till väst och all form av yttrandefrihet som på något sätt kritiserade eller gav en negativ bild av islam.

En liknande process ligger bakom dagens konflikt. Filmklippet (vars ursprung fortfarande är höljt i visst dunkel) lades ut redan i juni men inte förrän det översattes till arabiska och spreds till bland annat Egypten och salafisterna där, blev det en reaktion.

Presidents Mohammed Mursis första kritiska dygn, då han inte agerade alls utan enbart lät sitt parti uppmana till vidare demonstrationer, kan visa sig fatala på sikt. Det taffliga hanterandet illustreras kanske bäst av att brödraskapets engelskspråkiga twitterfeed beklagade morden i Benghazi samtidigt som den arabiskspråkiga delen uppmanade till nya demonstrationer mot USA.

Mursis mer radikala flank, ivrigt understödd av de militanta islamisterna i partiet al-Nour, kritiserade honom för att inte visa sig som en ”sann” muslim och inte tillräckligt kraftfullt ”försvara” profeten. Och detta trots att Mursi gav order till den egyptiska ambassaden i Washington att undersöka vilka rättsliga åtgärder man kunde vidta mot skaparna av filmklippet. Denna åtgärd har knappast stärkt Mursis aktier i ett USA, som reagerat starkt på att hans regering lät en mobb storma ambassaden i Kairo. Presidentens försök att gå salafisterna till mötes genom att understödja demonstrationerna var för lite och för sent. Och hans försök att, efter det första dygnets passivitet, blidka USA genom att ta mer offentligt avstånd från våldet i demonstrationernas spår, blev alltför tafatt och stärkte nog endast dem som redan var skeptiska misstänksamma till Muslimska brödraskapets demokratiska sida. Genom att så snabbt gå ut med stöd till demonstranterna (som ironiskt nog till stor del fanns bland Mursis politiska motståndare) hjälpte han till att göra en icke-händelse på nätet till en stor och potentiellt farlig konflikt i hela regionen.

Det andra land där konsekvenserna av hela denna explosiva situation lär bli mycket påtagliga är Syrien, men det är av helt andra skäl. Interventionen i Libyen förra året har ibland angivits som skäl för att ett militärt ingripande kunde lyckas även i Syrien. Jämförelsen haltar betänkligt med tanke på ländernas stora skillnader, men icke desto mindre har det under den senaste månaden uppstått en mer aktivistisk strömning gällande Syrien. Framför allt Frankrike, med dess nya president François Hollande i spetsen, har agerat och föreslagit att omvärlden ska erkänna en syrisk exilregering. Hollande har även – påhejad av den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy – antytt att någon form av intervention á la Libyen kan komma ifråga. Detta är ett politiskt genombrott som oppositionen i Syrien har väntat på och som också skulle ge den en chans att parera de alltmer aggressiva framstötarna från diverse islamister som strömmat till Syrien och radikaliserat konflikten.

Morden i Libyen och de efterföljande våldsamheterna har satt tvärstopp för alla sådana initiativ. Jag blev handgripligen påmind om detta när en syrisk bekant aktiv i Syriens råd för mänskliga rättigheter ringde och oroligt frågade vad jag tror om möjligheterna att få till stånd ett genuint europeiskt initiativ i frågan om mer robust hjälp till Syrien. Med slutspurten i det amerikanska presidentvalet i fokus och med ett Europa som drabbats av de västfientliga  våldsamheterna (både Tysklands och Storbritanniens ambassader i Sudan har exempelvis attackerats) har intresset för nya framstötar i Syrienkonflikten minskat kraftigt.

Morden och de fortsatta våldsamheterna runt om i Mellanöstern gynnar inte många andra än olika schatteringar av islamister. Men en person som absolut gynnas av denna utveckling är Syriens president Bashar al-Assad. Det bådar inte gott för en någorlunda fredlig lösning av konflikten i Syrien.

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid UI.

Tips: Läs också frilansjournalisten Aron Lunds UI Brief No 13 – ”Syrian Jihadism” där han undersöker vilken roll jihadister spelar i upproren i Syrien. I rapporten förs en diskussion om vilka drivkrafter som ligger bakom islamisternas kamp om inflytande. Läsaren får avslutningsvis en genomgång av de extremistgrupper som kämpar mot regimen i Syrien.



Om UI-bloggen

Arkiv